Nu närmar det sig. Jag har nu laddat batterierna på bästa tänkbara sätt med mina föräldrar i fina Tvärån.  Jag har sovit ut, ätit gott och bara fokuserat på att umgås och vara närvarande i nuet. Det har varit ett helt galet höstväder med 7 grader och strålande sol samt springvänliga vägar. Kroppen känns så väldigt stark och snabb och jag längtar efter att få starta på söndag. Det är nu 6 dagar kvar till jag tar mig an New York Marathon.

Det har känts väldigt bra på träningarna de senaste veckorna sedan Lidingöloppet och jag har kommit tillbaka stark igen. Det är emellanåt tungt att ladda om för lopp som jag gjort denna säsong, men nu väntar något av det största en marathonlöpare kan få möjligheten att ta sig an, nämligen New York Marathon. Nu börjar jag känna mig sugen att springa igen.

Läs gärna reportaget som Lottas Nilsson NSD gjort med mig inför New York och om min löpning. Är så glad över Bengt ord om mig och min utveckling och att jag många gånger underskattar min kapacitet. Vi behöver alla lyftas upp ibland och du är guld Bengt Ek på det.

Foto Lotta Nilsson NSD

I dag inledde jag en lugnare träningsvecka eftersom tanken är att kroppen ska vara springsugen då startskottet går, men jag är ändå så i behov av min träning och jag är inte van att vila så mycket veckorna före loppet . Dock känner jag redan mig starkare eftersom att jag inte sprungit två träningspass om dagen, utan fokuserat på ett lite snabbare pass den senaste veckan och därmed krympt ner min mängdträning med ca 40 procent.

Det är verkligen så viktigt att vila och det är därför jag profilierar så mycket om detta till mig själv, mina vänner och mina coachdeltagare, att våga vila och att verkligen tillåta sig att njuta på en dag utan träning för livet fortsätter utan endorfinerna och träningen blir garanterat mer effektiv.

Långpromenad med hundarna i skogen . Energi och så mycket lisa för själen i min egen skog i Tvärån. Okej, den är inte min dårå, men det är här jag gått och det är här jag upptäckte löpningen mer och mer.

I går tog jag på mig pappas älgjaktmössa och gav mig av på 11 km lätt distans då jag kom fram till Tvärån.

Trots att jag i lördags körde 15 km varav 12 av dessa var med 4.15 tempo per km, så kändes benen pigga. Det är som att jag funnit tillbaka till lättheten igen och ibland förvånas jag över att min återhämtning flyter på så fint. Tack kroppen för allt du ger mig.

När jag körde de 12 km med 4.15 så hade jag en god känsla i löpet och jag avslutade med att springa lätt de sista 3 km. Det var en befrielse att snömoddet och ishalkan var borta så bara det var som lilla julafton och jag hade kunnat fortsätta hur långt som helst. Lördag är ju normalt sett långpass lördag, men denna helg som var fick det blir kortare eftersom New York närmar sig.

I lördags hade min bror lite fest så vi tre syskon med respektive (storasyster saknades) åt Risotto och myste på med lite vin och goda drinkar. En mycket lyckad kväll.

Som allting känns nu så kommer detta loppet bli ett bra lopp på många sätt och vid. Hur det sedan än går så kommer jag vara så glad och lycklig över att jag gett mig själv möjligheten att få vara med om detta. Tack vare att jag älskar löpningen så mycket. Vem hade kunnat tro det för 5 år sedan. Inte jag i alla fall. Därför säger jag till er alla. Sluta aldrig tro, sluta aldrig hoppas. Följ dina drömmar, låt saker ha sin tid och omge dig av människor som tror på dig och ger dig energi.

Kram