Hjärtat.
  Den bästa vovve som finns och där hemma väntar du..
Jag har längtat efter min vovve och snart kommer hon komma skrattande mot mig. Min selma. Mitt allt.

Ja hon skrattar. Det är bara vissa utvalda som får ta del av hennes skratt, då hon drar upp tandköttet då hon är glad över att se en.
Hjärtat.
Världens bästa selma.

Det är sista kvällen i Florida.  Jag sitter i hotellets trädgård och sörplar på ett glas mousserande vin. Efter 15 dagar på resande fot börjar jag känna mig lätt beroende av semestern och allt vad den bjudit på och  dess förmåga att vagga in mig i ett lugn.

Vilken dag är det förresten?

Eller glöm det. Låt tiden stanna,  om så bara för ikväll.

Det började för 15 dagar sedan. Jag satte mig, förväntansfull i flygplanet,  på väg mot new york och världens största marathon.  Vem hade kunnat drömma om att jag skulle sluta på plats 46, sätta pers och komma ner på under tre h? Inte jag i allfall. Jag gjorde mitt lopp, bra bättre än jag kunnat drömma om. Jag har hittat glädje,  motivation och utvecklats.

Lars Gunnar, du skrev en gång till mig, att jag inte är medveten om, vilken kapacitet som löpare jag har. Kanske hade du rätt. Jag börjar tro på dina ord. Mot högre trappsteg jag nu går. Jag är inte rädd, för att falla.

Med åren har jag lärt känna så många fantastiska människor tack vare löpningen. Människor som brinner för sporten, liksom jag.

De som ärligt kan se in i mina ögon och säga till mig:

Vad du är duktig, Johanna.
De som inspirerar mig för att de är starka löpare med driv i steget,  ett stort leende och mycket ödmjukhet. De som älskar känslan av löpning i med och motvind..

De som liksom jag, kan sprätta en.öl, tömma en vinflarra och känna smak av salt, sött, surt och beskt.

De som vet att skatten vid regnbågens slut en dag kommer hittas och att så länge jag kan se livets mirakel också  från bussens immiga fönster så har jag kommit långt.

Det fortsatte i flygplanet på väg mot florida. Här började min kärlek för att utforska världen, då jag som 11 och 17 åring gavs möjligheten att uppleva usa med mina föräldrar. I deras fotspår har jag gått och i den sand som fyllde våra fötter med mjuka och vita korn har jag löpt, mil efter mil.
I paradiset.

Ljudet från syrsor i buskarna och en bil är allt jag hör. Värmen och de ljumma vindarna är allt jag känner
..
Vad jag tänker, ja,det vet endast jag.

Två stolar.
En för mig och en för dig.

Det är sista kvällen i paradiset. Jag känner  och ledsamhet och vemod   Jag känner tacksamhet i en underbar gedigen klenod.

Jag känner blandade känslor  som om någon doppar mitt huvud i kalltvatten och jag bubblar av panik , för att i den andra sekunden fyllas av värme  i en hejdundrande orgasm som aldrig vill ta slut.
Blandade känslor.

Jag älskar mitt liv.
Visst skäller jag ibland över tidiga morgnar och iskall träning, men finner glädje i iskristaller och månljus.

Visst svär jag över de sena kissrundorna med hjärtat och visst känner jag oro när vikarieförmedlingen inte skickar ut mig på jobb lika fort som jag önskar.

Men jag älskar mitt liv, min möjlighet att ta dagen som den är, leva min dröm och faktiskt satsa lite mer på att bli än bättre marathonlöpare och på sikt, ultralöpare.
Jag älskar känslan av att inspirera andra.
Det gör jag.

Träning,  träning.

Jag fixade att klättra hela vägen

Gladiatorerna nästa.
🙂

Jag har den bästa träningskompisen där hemma. Den som kommer skratta och vifta på hela kroppen då hon ser mig. Träningarna med Anna Norén,  min inspirationskälla. 
Träningen med annika nilsson som kommer gå långt med sin marathonsatsning.
Träningarna med kenneth och Johan, Bjarne och Patrik  och de andra i lukekamraterna.

Min hund. Min selma.
Hjärtat.
Jag har mål och drömmar, ett lätt löpsteg och är dessutom bäst i hela norrland på 30 km 🙂

Tycker du att jag skryter?  Ja men läs inte då!!!!! Tycker du att jag överdriver,  ja men då skulle du vetat vad jag kände för snart två veckor sedan då jag sprang in som 45e dam på världens största marathon.  Detta är min blogg och jag skriver det jag känner.

Vet du vad det bästa av allt är?
Jo det är att det bara kan bli bättre. För den styrkan jag känner nu när jag är lätt i steget,  skadefri i kroppen och ödmjuk i själen,  den kan ingen ta ifrån mig.
Jag har gett det till mig själv.
Jag har förtjänat det och det är därför jag sitter här nu och önskar denna stund kunde vara lite längre.

Florida, tack för dessa tio dagar.
Tack för allt du gett.
Tack till micke och Simon för sällskapet i new york. Tack till mina sponsorer acctive sport och hälsa i luleå,  för att ni gör det möjligt för mig att utvecklas.
Tack till xcross.
Tack till mina älskade föräldrar för ert stöd och för ni tar hand om selma.
Och tack till er, mina bloggläsare,  följare och alla som tror på mig.

Adios.

Postat med WordPress för Android