I bland får jag en sådan enorm hemlängtan upp till byn och längtan efter min kära mamma. Min fantastiska mamma som betyder allt för mig. Ja pappa också för den delen. Idag är en sådan dag. Jag vill sitta runt bordet med Er medan ljusen brinner och ta en promenad i min egna skog där det vita vackra guldet är lite mer knasterfullt än här. Hemma är där hjärtat är och för mig och jag blir nog aldrig för gammal för att vara liten

Ja så skrev jag idag på min Facebook.

Idag är en dag då jag hade kunnat ge nästan vad som helst för att få åka upp till byn  men just därför är det inte möjligt. Tyvärr har helgen bara två dagar och om någon timme är det mörkt.

Minst på jorden. Ibland blir man så fylld av känslor. Jag vill gråta och skratta på en och samma gång. Jag vill krama dig som faktiskt vill, krama mig. Jag vill sitta ner och ventilera allting jag känner till en som vill lyssna. Jag vill bli sedd, av den som vill se

MIG! IN i mig och av någon speciell, inte vem som helst.  Det är svårt att förklara.

Döden, jag är rädd.

Tänk den dagen NI inte längre finns. Vad har jag då, vem är jag då? Jag vill inte förlora de jag älskar mest på denna jorden. När man inge egen familj har blir det mer påtagligt hur mycket ens älskade föräldrar betyder för en. När än man känner sig ensam så vet man att man alltid kan ringa mamma och hon lyssnar. Förstår, kanske inte alltid, men försöker. Hon tar bort klumpen i magen och smärtan i bröstet om den finns. Hon får solen att skina när regnet öser ner.

I dag är dagen efter alkohol och då blir jag alltid lite mer sentimental än vanligt. Det är som om jag tillåter mig själv att känna efter mer och stanna upp. När jag var yngre och livet oftare var en fest då tyckte jag om dagarna efter fest för att jag och min väninna alltid hade så mysigt då. Vi bodde båda i Skåne, längtade ofta hem och delade livets glädje och sorg.  Hon är också någon  jag saknar idag. Jag saknar saker som finns kvar om än på ett annat sätt. Jag saknar den jag en gång var även om jag älskar den jag är idag . Mitt liv har förändrats så mycket bara på några år. Den tid jag lägger på min träning är något jag älskar och väljer själv och jag har så många fantastiska människor att dela detta med både här i Luleå, staden jag aldrig trodde jag skulle bo i, men nu gör, men också vänner som jag aldrig träffat men som det känt som om jag känt forever och som delar löpningen.  Ibland kan jag sakna den där personen som inte alltid var så korrekt och hade de här kraven för jag har krav på mig själv så är det!

Mitt liv kommer aldrig att bli som förr det vet jag.. Eller missförstå mig nu inte för jag lever samma liv, men ändå inte. Jag är bara liiite mer planerande idag.  Jag gör ett medvetet val att springa som jag gör och det gör att jag också värdesätter sömnen mer och kvalitetstid i soffan och att äta riktig mat som är bra för min kropp och visst väljer jag emellanåt bort saker, det gör jag. Går jag på restaurang kommer jag inte att välja pizza och det beror inte på att jag är rädd för att bli tjock, utan jag är bara inte sugen på det.  Dock är det också så att man aldrig egentligen väljer bort, för är det inte så att man väljer till när man väljer bort? Det är en livsstil som jag vet kommer följa mig så länge jag lever. Det kommer aldrig att komma en dag då jag plötsligt kommer säga att nu ska jag inte springa mer för att jag gjort det eller det loppet och det kommer alltid att komma mer lopp, mer utmaningar och min kropp kommer vilja ha mer av det goda.  Ja men kom igen, det är ju så!   Om jag någonsin får barn kommer jag springa och när jag blir gammal kommer jag också göra det.  Mitt liv kommer vara springandes.  Jag vet att det kommer dalar då jag kommer slita mitt hår och tråna ut genom fönstret för att jag är skadad och inte kan göra det jag älskar..  och vända mig om efter löpare som får, fast jag inte får för att jag vet hur underbart det är och hur duktig man känner sig efteråt.  Min livsstil  betyder dock inte att jag inte är den Johanna jag en gång jag, hon som kunde skita i träningen och frossa Hamburgare och Peanutsgodisar på en sketen bakissöndag och prata fyllehångel med sin väninna. Hon som älskade sitt liv för att hon inte visste hur livet skulle bli med löpningen. Jag saknar vissa saker idag då jag sitter här och är lite bakis . Men jag är inte den jag en gång var.

En läkare sade en gång till mig i samband med att jag var sjukskriven på grund av stress, att jag borde ställa mig frågan om jag verkligen vill att mitt liv ska se ut så här med löpningen?

Jag blev så paff jag bara kunde bli och förstod långt senare att denne person anmärkte på mitt sätt och leva och trodde att min inre stress berodde på att jag idrottade, ytterligare en anledning att träningen skulle orsaka alla problem, vilket många läkare verkar tro.  Ja men tänk sade han, att snart kanske alla dina vänner har familjer och du står ensam kvar?!

No shit, vad hände med alla idrottande föräldrar då och de människor som fyller livet med anat än barn, är det fel på oss?

Vill du ha det så? Vill du se tillbaka på livet så? Han frågade mig det.

Svar ja! Jag älskar mitt liv, springandes eller inte. Jag älskar allting jag får uppleva med löpningen och de människor jag lärt känna.  Jag vet att jag alltid kommer springa och att ingenting av någonting beror på löpningen. Den har, kort och gott, räddat mig från en massa annat.

Får man förresten uttrycka sig så som läkare?

Idag är det dessutom den första advent och jag har tänt det första ljuset medan jag intar en sen frukost. I går var jag ute och dansade till sent så jag har inte tränat idag . Jag började dagen med en promenad med Mikael och Selma och allting var, likt en svart-vit tavla där ute.

Jag gillar verkligen vintern och är inte det minsta avundsjuk på Stockholmarna eller de i södra Sverige som har plusgrader. Många tror att det är svårt att springa då det är snö men det är helt magiskt oftast. Jag är övertygad om att det är min kärlek för alla väder och årstider i kombo med min kärlek för löpningen, som gjort att jag hållit mig skadefri .  Visst har det sina minus med vinterlöpning och om våren när asfalten tinar fram så går det givetvis lite snabbare och lättare, men det ger fin mental träning kan jag lova och det lyser upp ..

Gårdagens långpass slog allt. Det var ren njutning från början till slut. Jag har denna vecka försökt köra två pass så enligt nedan har träningen sett ut.

För den som vill läsa.

I måndags morse joggade jag 9 km med fartinslag och det gick väldigt lätt.  Jag fick däremot en smärre chock då jag öppnade balkongen och skulle känna på luften (saknar termometer) och märkte att all snö regnat bort och det var halt och jäkligt där ute. Nåväl i en sådan situation funkar ett par Icebug hyfsat så jag drämde på med ett fartpass innan jobbet. På kvällen åkte jag till Inpuls, sprang 5 km på löpbandet med 1 minuts intervaller eftersom att jag inte alls gillar att stå på löpbandet. Mitt ena sätt att hantera det är att leka med farten.

Efter löpningen surrade jag lite med Carola och vi gick på Spinningen på Inpuls.

Inpuls är verkligen ett fantastiskt gym på grund av många anledningar. Det bästa är att du känner dig välkommen och det finns en väldigt härlig stämning och känns nästan som hemma. Jag gillar att lokalen är uppdelad i flera rum och avdelningar. Den nya lokalen med mattor, vikter och möjlighet för att köra stretch och Core är super mysig med utsikt mot vatten och ett stort härligt fönster som vetter ut mot hamnen.  Jag tycker också att Inpuls har superbra pass att gå på och i synnerhet har jag fattat tycke för måndags spinningen kl 17 till 18. Passet ger mig bra flyt i cyklingen och de intervallinslag som instruktör Veronica lagt in ger mig ungefär samma effekt som när jag själv gör intervaller på runt 4 minuter och i tröskelfart.

Naturligtvis finns det många fler saker som är bra så om du inte testat så tycker jag definitivt att du ska göra det om du bor i Luleå.

I tisdags så var det morgonlöpning 7 km och sedan löpning med Annika samt Runacademypasset då deltagarna fick köra fartlek. Totalt blev det ca 20 km i tisdags.

I onsdags var det morgonlöpning 7 km fartlek med ca 4.20 fart och på kvällen så körde jag snabbdistans på totalt drygt 45 minuter där mestadels av passet var runt 4.20 fart. Det kändes otroligt lätt och härligt och jag hann tänka att jag verkligen känner mig stark.

I torsdag så skulle jag möta finaste Anna Norén för ett halvlångt pass som totalt blev 18 km.  Om än jag kände mig lite sliten i benen efter gårdagens dubbelfart så blev det ett skönt pass med ca 5.07 som snittfart.   Jag värdesätter verkligen passen med finaste Anna för hon brinner liksom jag för marathonlöpningen och är grym på det liksom hon är grym på mycket annat =) En sann vän och inspiratör.

I fredags var vilodag utan träning. Det är så skönt att veta att fredagarna är en dag i lathetens tecken då jag låter kroppen repareras och ta till sig av träningen och på lördag är alltid suget stort igen och benen fyllda av spring, som i lördags och mitt långpass om 30 k. En sak kan jag säga att jag kommer alltid att springa långt, så länge jag kan =) Love it.

ADIOS!