Gott nytt år på Er alla mina vänner, bloggläsare och andra som av ren nyfikenhet emellanåt är in och kollar här på Vinden mot kinden. Det har varit ett år fyllt av glädje, mycket löpning och mycket framgångar för en person som lägger ner mycket tid och energi på sin livsstil, för det är ju till sist just det min löpning är för mig. En del av en livsstil.

Mitt år har inneburit ett år då jag  utvecklats som löpare och människa. Jag har lärt mig hantera motgångar och bemästra press och krav som ibland följer med tävlingslivet för en person som jagar.  2015 är året då jag hittat tron i mig själv och insett att jag är en duktig löpare och att jag vill fortsätta satsa på att bli ännu bättre.

Jag vill bli bättre, och jag kommer satsa. Så är det! Efter de förutsättningar jag har …

Jag har i år sprungit ca 20 lopp på distanser från 10 km upp till 5 mil och på nästan samtliga lopp har jag förbättrat tiderna från tidigare. Det började med att jag i slutet av 2013 sprang in på ett marathon på en tid och med en känsla som gav mersmak. Efter detta i slutet av 2013 anmälde jag mig till New York marathon, fick vet att jag kvalade in i mars 2014 och tränade inför SM i marathon samtidigt.. Kvaltiden för SM i år låg på 3.12 vilket jag klarade eftersom jag hade sprungit på 3.10.41 och november varit nöjd med det. Vem hade kunnat ana att det skulle bli så mycket bättre? Så bra det blev, jag tror inte jag fattar det själv.

Som min käre far sade då jag sprungit Lidingöloppet och blivit nia. Jag, från lilla Överkalix.

=)

Det började med att jag åkte till Spanien, upplevde Barcelona, tillsammans med några personer som jag delat löpningen med. Barcelona halvmarathon satte ribban då jag persade med 1 sekund efter en revbensspricka och en vad som var tagen av skrövlig och isig vinterlöpning i den vinter vi sedermera får vänja oss med här i Norr.

Dundret runt i Gällivare.

Det fortsatte med regelbundna dubbelpass, ett längre skidlopp och något pass på Skejtskidor varje vecka med hund och utan. Bilden från 50 km långa Dundret runt som jag varje år åker som fin avslutning på vintern.  Det fortsatte med en egen träningsresa till Kanarieöarna där jag för första gången utökade min träningsmängd med en kropp och fixade detta. Efter den veckan var det två halvmaror som följde med personbästa på båda, först i Umeå och sedan på världens största i Göteborg där jag kom på 13e plats och sprang på 1.24.19.

Veckan efter detta persade jag på Ferruformmilen 10 km och sprang in på 38.19, ett lopp jag hade ledningen på fram tills det återstod ca 500 meter då jag passerades av Annika Nilsson Lulekamraterna som tog hem segern. Trots en andraplats var jag så otroligt nöjd och glad.

Veckan efter var det dags för Stockholm marathon och SM och även här blev det personbästa med 10 min och 41 sekunder och totalt en 15e plats bland flera tusen damer. Stort för mig och otroligt roligt. Tiden 3.00.00.

Styrkan var stor och några skadekänningar fanns inte. Endast två veckor senare så tog jag hem Niliterrängens 30 km terräng på tiden 2.14 och slog ett flera år gammal banrekord. Där efter följde vila från tävlingar och också värmebölja i Norrbotten som höll i sig i drygt 2 månader.

Efter mitt löparläger i juli kände jag att jag behövde en utmaning. Jag hade sprungit tre stycken lopp varav ett på 12 km i Pajala som går till historien som ett av de bästa i år just därför att jag även där slog ett banrekord satt av Charlotte Kalla. Det kändes stort. Tiden blev 46 minuter på de 12 km av backar som vi skulle ta oss förbi. Ändå behövde jag mer, en utmaning, något längre.

Utmaningen i augusti blev att jag anmälde mig till mitt livs första ultra på 50 km i Stockholm och det slutade med att jag segrade och därmed gjort något jag aldrig någonsin trodde jag skulle klara. Tiden blev 3 h och 53 minuter. Glädjen var stor och många av de vänner jag idag har regelbunden kontakt med lärde jag känna där.

Efter detta fick jag ett litet bakslag då mina järnvärden gick ner säkerligen på grund av förlust av svett och salter då vi haft så vart med 30 grader under långa perioder, i kombination med ett ultralopp i 28 gradig värme.  Nu följde några tunga veckor men skam den som ger sig. Med spenat och ordentligt med Blodpudding fick jag lagom till SM i halvmarathon i Stockholm den 13 september upp värdena och kunde sätta nytt personbästa på 1.24.13, vilket betydde otroligt mycket för mig. Totalt blev jag där 21a dam.

Två veckor efter så åkte jag till Stockholm igen för Lidingöloppets 30 km där jag hade som ambition att springa d en god känsla, vilket jag gjorde då jag överträffade alting, blev placeringsmässigt bästa Norrlänning och även totalt 9a i damklassen med nytt pers på 3 minuter och 46 sekunder. Tid 2.10. Återigen var det nollornas lopp. =) Eller det beror ju på hur man ser det =)

Glädjen var stor och min älskade mamma var på plats och hejade fram mig mot målet. Stort också att storebror gjorde första Lidingö på rekordtid.

Ännu var det inte slut. Formen fortsatte vara god och några massagegånger hos Nisse gjorde susen mot de knäkänningar jag hade efter de 30 km kuperade backar som Lidingö bjöd på. Nu närmad sig New York och hur det skulle gå där ja et visste ingen. Jag visste att formen var gos men hade hört mycket om det tuffa loppet med de många miljoner åskådare. Inte var det bättre av att det blåste 10 sekundmeter på dagen då loppet ägde rum, var tre grader och kallt.

Jag inledde hårt, tappade koll på klockan, drabbades av kramp vid 35 men kunde ändå göra mitt livs lopp på 2.59.40 och slutade 45a av alla damer och totalt 12a i min åldersklass. Loppet är världens största och det är nog det tyngsta mentalt och fysiskt jag gjort. Efteråt följde två härliga veckor i Florida med sol och minnen för livet och låta kroppen hitta styrkan igen med fina strandjoggar.

Så vad säger man? Glädje, mermak och utmaningar föder idrottare. Rätt sorts träning håller oss skadefria och rätt sorts människor får oss inspirerade. Jag vet att inget är svart eller vitt och det är inte lättare för mig än för någon annan. Plötsligt händer det  =)

Vad händer nu? Jo men jag tränar på. Just i skrivande stund fyller jag på med bubbel, något jag började älska i Barcelona och något som är en del av mig och idrottaren Johanna.  Jag tror på balansen i livet och lagom av allting, för annars håller det inte i längden.

Jag ser ljust på 2015 och hyser stort hopp om att jag kommer bli ännu bättre. Mitt fokus ligger på marathon och nu närmst väntar Gran Kanaria marathon den 25 januari dit jag åker med 8 stycken andra. Sedan är det fokus mot SM i marathon den 30 maj och eventuellt DM i halvmaraton o inte arrangören så korkat lagt loppet veckan före SM i marathon.

Jag vill bli bättre och jag siktar stenhårt på att bli det, på mina villkor, med rätt människor, inspiratörer och med Vinden mot kinden.

Gott slut.