Mitt tredje marathon under 3.05 och underbar löparresa

Det här är ett inlägg skrivet av mig och för mig. Ett inlägg om en resa som gett mig så mycket och som jag är så glad att jag fått möjligheten att göra.

Men innan du läser detta inlägg är det något jag vill skriva. Jag har bestämt mig för att satsa mer på mig själv och därav har jag fattat detta beslut. Det är ett beslut grundat av att vi lever i en värld med allt för mycket krav och ytlighet och jag vill pausa från detta . Jag vill pausa nu medan jag ännu har ett driv för det jag brinner för, nämligen löpningen. Mitt driv är att bli en bättre och mer passionerad löpare med energi ut i tå och fingerspetsarna och inte en dränerad löpare som endast ger till andra utan att något få tillbaka.  Jag är målmedveten och jag tror på att vägen min kommer ta mig långt med rätt människor och med rätt energi.

 

Jag springer för känslan av löpning och harmonin i kroppen. Av vinden som sliter och river i mig, som den gjort nu på min långa tur i snöstorm och snödrev. Endast en tokig är ute och jag är tokig. Crazy and I love it.

 

För några år sedan var jag på gränsen till att gå in i väggen och det var ett slag som var hårt och vasst och det drev mig rakt in i the passion of running. Löpning blev min själsfrände.   Just när det var som svårast och jag förlorat någon och några som jag älskat så kom denna underbara träningsform in i mitt liv. Likt en virvelvind gav den mig livet åter och jag hittade ett sätt att koppla av på, som jag inte haft innan.

 

Några år senare gick det bra, ja det gick så bra att jag började figurera i media och vann en del lopp här och där. Jag slog mina gamla tider och deltog i SM och någonstans så blev jag den som inspirerade andra till att tycka om att springa. Jag blev den som gav, men som inte alltid fick tillbaka.

 

Jag har fått och jag får fortfarande mycket av löpningen och jag kommer fortsätta min resa mot  nya personbästan. Jag kommer vara ledare för grupper och jag kommer prata löpningen då jag möter dig på lopp och i matbutiken, men jag kommer också att sätta på paus oftare och det är därför jag tagit detta beslut.

I kväll stänger jag ner min Faceboksida .  Du som vill kommer fortfarande att kunna läsa mina texter, ta del av mina tankar och träningsupplägg här på Vinden mot kinden och även mina krönikor i Gratistidningen på onsdagar. En dag kommer jag säkert tillbaka och tills dess vill jag tacka dig, av hemma mitt hjärta för att du alltid peppat mig till att stå här jag står idag.  Alla ni andra nyfikna individer som aldrig visar er, ja er klarar jag mig utan.

 

xcross

 

Några tunga veckor, men plötsligt lättar det.

Så skrev jag på min blogg innan jag lämnade Sverige och åkte till Gran Canaria . Målet var en vecka med träning, marathon och trevligt sällskap och jag fick så mycket mer. Så mycket mer än jag någonsin kan återge här och nu till dig som läser. Hur ska jag kunna? Låt mig berätta. Låt mig försöka. Låt mig delge dig vad jag upplevt så kanske du kan förstå, vad jag älskar och hur jag lever samt vad jag lever för…

 

Det började en dag för 5 år sedan  fast egentligen började det tidigare i samband med att jag upplevde livets virvelvind . Löpningen är och kommer alltid vara min medicin i livet. Hur jag sedan presterar är mindre viktigt och så länge jag vet det så är jag oftast nöjd efter mina lopp. Med vinden mot kinden. Solsken i blick.

Avresan.

Det började tidigt en fredag då Johan och Karin plockade upp mig och vi åkte mot Kallax. Destinationen var Kanarieöarna. Det var kallt och mörkt och väskan var tung, allt för tung, liksom kroppen också var….bristfällig sömn och mycket funderingar och förväntningar, samt lite sorg över ett hjärtat var kvar där hemma.

hjärta

Några timmar senare var jag på planet och smuttade på lite Cava och på kvällen när vi anlände tog jag en promenad med några från sällskapet. Jag hade bestämt mig för att vila helt från träning två dagar före och så fick det bli. Utsikten var bedårande då vi kom ner till strandpromenaden och visst ville jag springa. Solen glittrade mot det turkosa vattnet och jag kunde känna hur D vitaminet började fylla min kropp och ge näring. Jag kunde känna hur mycket av den stress jag haft i mitt inre lämnade min kropp och

istället vaggade in mig i ett här och ett nu av harmoni. Jag kunde känna att jag levde. Även om hjärtat fanns i mina tankar =)

utsikt

strand

 

 

 Bilden är tagen på stranden en tidig morgon i soluppgång när underlaget var så där fantastiskt och lätt att trippa fram på.

 

Lördag hyrde vi bil och åkte upp till  Las Palmas och efter irrande och felkörningar och tragglande med spanjorer på taskig engelska så hittade vi rätt. Då hade vi fått prata med polis, ducka för polis och köra ut på en trottoar på en löparbana.  Tack och lov kom det inga löpare då ..

Det var ett äventyr i sig, med en lugn chaufför som jag beundrar på många sätt, inte endast för att an är en fin person och duktig löpare utan också blivit  en vän. Tack vare hans fru Karin, världens bästa kartläsare och filbunke med sitt lugn, som både servade oss och såg till att vi behöll vårt lugn så fick vi våra nummerlappar till slut och kunde åka tillbaka och frossa i mat =) på hotellets restaurang.

Söndag tidig morgon med uppvaknande kl 05 och frukost kl 05.30. Jag hade beställt Alpro (lyx att min favvomjölk finns där också) , havregryn, ägg, frukt, smörgås samt kaffe och allting var över förväntan. Ingen lämnade hotellet hungrig. När vi kom fram var det kyligt och grått i Las Palmas till skillnad från Playa Ingles där solen sken, om än det var tidigt. Jag hade endast shorts med och frös men till slut fick vi gå in i värmen i väntan på starten. Vi laddade tillsammans och när det var ca 45 min kvar splittrade vi på oss och jag gav mig in min bubbla. Det var många som tog kort på oss vid starten i våra Sverigekläder och jag kände mig redo att ta mig an de 42 km som väntade. Proffset Paula Radcliff fanns på plats och sprang 10 km .. så precis innan starten så intervjuade de henne.

innan

Så gick starten och jag hade Johans rygg rätt länge. Kände igen hans vita keps och Sverigelinne. Det gick lätt och fort och jag kände att jag var tvungen att bromsa.  Stabila 4.20 i början och det kändes lätt. Jag ångrade nästan att jag inte valde att springa halvmara för jag ville springa fort och kort istället. Efter ett tag tappade jag Johan för jag var tvungen hushålla med farten. Sprang ensam hela tiden och hade inga andra kvinnliga marathonlöpare i sikte.  Jag visste inte heller att jag var sexa av alla damer. Passerade halva på strax under 1.29 och skillnaden här mot i New York var att jag bromsade mig och tittade på klockan, vilket är bra men också kan vara bromsande om formen finns och allting bara sitter.. En vacker dag gör det det och jag springer in på mina 2.55.

kallllll

Foto Karin Nordqvist

Bilden är tagen efter 13 km.

Här var jag pigg och det var jag egentligen hela tiden men benen var stela och stumnade.

Egentligen kändes det väldigt bra ända fram till ca 25 km . Mycket berodde på att det upplevdes så otroligt lite löpare. Jag hade en spansk man som jag följdes åt med fram till att jag blev toalettnödig och försökte kommunicera med honom och han förstod att jag inte skulle hålla hans rygg. En man i rött bad om vatten och självklart gav jag honom.  Jag skrek i panik att jag behövde en toilet men ingen verkade fatta så mycket och jag insåg rätt snabbt att det här med engelska inte riktigt är spanjorernas grej.. Det var otroligt enerverande när jag kände hur min mage totalt kollapsade vid 28 km och jag fick avvika och springa in i första bajjamajja. Hade den inte kommit då så hade jag gjort ner mig för så illa var det. Min första tanke var att jag kommer tappa allt fokus och inte komma tillbaka men det gick rätt smidigt och sedan kunde jag springa på. Tyvärr hade jag tappat 3 h farthållarna då jag kom ut, som jag haft bakom mig hela tiden och orkade aldrig riktigt ta in på dem, men det grämer mig inte utan jag vet att jag gjorde ett lopp jag är nöjd med ändå.

 

När det gäller mina mellantider så tappade jag mest vid 28 pga toabesöket samt vid 36 km Egentligen tappade jag aldrig så mycket utan jag tog et lugnt och kontrollerat första 21 km medvetet. Det kändes som om jag sprang stabilt men enligt min GPS så var banan 600 meter längre, vilket den också var för Kenneth och de andra. Dock skyller jag inte på det utan jag är enormt stolt över det lopp jag gjorde. Känns som om tre h är vart jag ligger nu och jag vet hur jag ska jobba framåt nu.   Jag tror jag har kapacitet att förbättra mig ner mot 2.55 och egentligen tror jag att jag är där redan idag.   Man ska dock komma ihåg att ett marathon inte är någon barnlek och det är värst efter 30 km då hjärtat vill men benen är stela och trötta och inte trummar lika fort. Att dessutom springa ensam utan någon klunga är inte lätt mentalt och direkt man tappar fokus ökar farten  och blir långsammare.

Kenneth sprang för övrigt på 2.39.58 så han slutade på 15e plats av herrar och 17e totalt och både han och jag blev bästa svenskar. Johan satte nytt personbästa och Catarina debuterade. Otroligt starkt.

 

efterrrrr

Foto Karin Nordqvist

 

Fotot är taget efter målgång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter loppet blev det prisutdelning för mig. Det tog en väldigt lång tid dock och sekretariatet hade köer av löpare som väntade på sina pengar. Jag vann en summa för min 6e plats och det var en enorm stolthet och glädje må jag säga. Vilka resultat jag åstadkommit senaste tiden.

I år var konkurrensen tuff då det kommit dit flera duktiga löpare från Afrika och i väntan på att det var min tid så pratade jag med 47 åriga brittiskan som kom in på 2.55. Hon är 47 år och springer fortfarande så bra så ni ska veta att de flesta är bra mycket äldre än jag själv. Det finns hopp och i min åldersklass blev jag 2 och totalt 6a, vilket säger en del om att de flesta som är bättre är äldre. Det här med marathonträning handlar också om att under flera år bygga upp tålighet i kroppen så att den behärskar distansen och när den gör det kan farten komma. Så tänker jag och så ska det bli. För mig.

Det som varit bäst med den här resan förutom solen, bubblet, mitt marathonlopp och den fina servicen på hotellet med den goda maten, är att kroppen är så fräsch.  Både Kenneth och jag har kunnat träna två pass om dagen trots att vi presterade så sent som i söndags på tider som var i topp.  Med mig i mitt bagage har jag ca 13.5 mil löpning och flera styrkepass. Jag har känt mig stark i sanden och stark i bergen och trots att det finns andra mörka moln på min himmel så är jag tillfreds med löpningen. Det har hänt saker, det vet jag och det talar mina resultat för.

frukost

Ofta har dagarna startat med en liten frukost i form av kaffe, lite färsk frukt, bröd och aprikoser och dadlar och sedan har vi tränat drygt 70 min och efter detta ätit frukost två.

Tre dagar i veckan har de serverat Cava i frukostrestaurangen så det har känts lyxigt. Jag har druckit alkohol varje kväll, ja men det är ju semester =)  men aldrig känt mig bakis. Däremot kände jag mig lite salongsberusad i söndags efter marathonet =)

Efter träning har vi solat och latat oss och jag har ofta tagit mig en promenad ner till stranden mitt på dagen och suttit där en stund innan pass nummer 2 följt av styrketräning. Jag har hållit i några styrkepass och Coreträningspass så våra magar har verkligen fått jobba.  Underbart att kunna göra det ute på en skuggig gräsmatta.

 

bergen

 

 

 

 

Kenneth, jag och Johan i bergen.

 

Totalt har träningen sett ut så här.

Fredag första dagen promenad 60 min

Lördag morgonpromenad 60 min

Söndag marathon 42,8 km totalt inkl uppvärmning 2 km.

Måndag morgonpromenad/jogging 8 km på stranden

Em : samma 8 km på stranden

Tisdag morgonjogg med Johan i bergen 10 km

Eftermiddag löpning 45 min . Styrketräning.

Onsdag fartlek 70 min

Eftermiddag 7 km följt av styrketräning

Torsdag 18 km löpning i bergen totalt 2.5 i väääldigt kuperad terräng.

Em styrketräning och massage

Fredag morgonlöpning 17 km

Lördag fartpass 11 km hemma i snöigt Luleå.

Söndag alternativ träning Inpuls samt 45 min snöpromenad.

Snön vräker ner kan jag säga och risken är att vi blir innesnöade här. I morgon väntar jobb och vardag igen,

Tack till er alla som följt mig och gratulerat mig till min 6e plats på Gran Canaria marathon och tiden 3.01.21 som är min tredje bästa marathontid. För ett år sedan gjorde jag 3.10.41 så de senaste loppen har legat stabilt runt 3 h strecket. Personbästa är ännu New York 2.59.40.

Tack till syster Ulrika och min mor och far, som hjälpt mig med Selma och tack till de 8 fantastiska människorna Johan, Karin, Katarina, Catarina, Anna och Kenneth för att vi tillsammans blivit så starka och haft så roligt under vår vecka på Gran Canaria. Nu ser vi framåt mot nästa år.

johannn

gänget

xcross

 

IMG_20140709_194224

 

 

Adios =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s