Stockholm marathon är över och förbi. Det är svårt att återge loppet eftersom det är så mycket känslor som kommer upp och för mig var det väldigt stort att komma i mål i år. . På många sätt är detta mitt bästa lopp, eller det är ju det om jag tittar på tiden 2.55.50.

Men det är också mitt värsta lopp eftersom magen totalt ballade ur och jag fick gå på bajaMaja tre gånger. Så fort jag drack sportdryck så reagerade magen och det förstår ni säkert att det inte går att fortsätta marathon med en
”jag vill bajsa lite grann känsla. ”
Jobbigt och stressande i en redan stressad kropp. Här kommer del ett i min race rapport. Hoppas ni gillar det.
Om ni gör det så lämna gärna en kommentar. 

Det började med att pappa och jag samtidigt åkte till Stockholm och bästa Eva kom hem till mig på fredag morgon för att göra den numera obligatoriska turflätan.

Tack Eva. Väl framme i storstan checkade jag in på Hotel Terminus och mötte upp Anna Norén och hennes man.

Det blev kaffe och marathonprat som alltid då vi ses.

Efter detta åkte jag till Östermalms IP och hämtade ut nummerlapp och minglade runt. Solen visade sig kvällen till ära och efter en stund begav jag mig tillbaka till city och mystesedan på hotellet med obligatorisk uppladdning.

På morgonen åt jag en alldeles för stor frukost som inte heller var så genomtänkt.  Kanske bidrog det också till magproblemen.

Vädret var minst sagt ostabilt och tunga regnmoln bredde ur sig. Inne i elit omklädningsrummet på stadion var hysterin kring kläder

na stor.

Caroline och jag innan starten. I sista sekund bestämde vi oss för linne och shorts efter råd av rutinerade Frida Lunden. 

Som tyvärr inte kunde fullfölja loppet.

Före Starten. Eftersom att jag denna gång hade min mobil och sprang med musik så kunde jag ta lite bilder.  Tack vare min sjukt braiga lista hade jag flow i hela 2 h och 53 min och med två minuter kvar tog musiken slut och jag närmade mig målet.

När starten gick öppnar jag upp enligt planen och försökte att bromsa mig själv. 10 km passerades på 41 minut men där efter började magproblemen. Första stopp kom runt 15 och sedanhann jag med två Stopp till varav det nästsista gjordes i skogen längs Gärdet i ren panik. Har aldrig upplevt en sådan dålig löparmage och det var givetvis hemskt och frustrerandeatt börja om på ny kula var gång. Misstänker jag tappade ca 90 sekunder totalt.

Vid 25 km bestämde jag mig för att inte dricka mer eller äta något och då blev allting bättre. Vid 35 km kan man se att jag ökade farten för från drygt 4.16 till 4.11 och det höll hela vägen  in i mål.

Det som hela tiden höll mig uppe var vetskapen om att min älskade far satt på läktaren. När pappa såg mig innan starten blev han rörd och så även jag. Mina föräldrar har varit ett fantastiskt stöd de år jag ägnat mig åt löpning.  De vet hur mycket löpningen betyder för mig. När det var som tyngst så såg jag pappas ansikte framför mig och då fanns det mer kraft att plocka fram. Det gäller att visualisera målet och fokusera på det som ger glädje och kärlek. Vetskapen om att ni är många som följer mig värmer ska ni veta.

Det hjälpte mig framåt och det gav mig kraft. När jag kom in i på stadion och insåg att pappa skulle få se mig sätta ett nytt personbästa så kunde jag inte hålla tårarna borta. Jagsträckte armarna i luften då jag passerade mållinjen.

Jag var totalt dyngsur och blöt och frös som en gris. Dock lyckades jag hålla värmen medan jag sprang. Efter målgång in i duschen och prata med alla andra löpare och dela känslan. Det är väldigt bra stämning inne i omklädningsrummet och de man möter känns ärliga och inte som konkurrenter. Mycket skratt, pepp och glädje precis som det ska vara.

Efter duschen möter jag Johan.och Karin samt Kenneth.

Barfota är skönt efter 42 km.


Fortsättning följer.


I morgon kommer del två.


Missa inte bilderna och allt det andra.

Adios.