Ja,så såg det ut då jag skulle till att starta med startnummer 220. Sedan lyckan då jag sprang in i mål nöjd över att jag besegrat bajsandet och magproblemen. Jag tycker bilden säger mer än tusen ord.
Ett tag var jag väldigt orolig att jag inte skulle kunna fullfölja på rättvist sätt vilket varit synd då jag kände mig stark och redo, men efter tre toastopp slutade jag dricka What so ever, och då kom jag in i bubblan på riktigt. Det var en prövning att inte dricka eller inta någon energi, men jag vågade inte riskera mer magkrämpor. Tre gånger var två för mycket.
Om man kikar på mellantiderna (se länken)
så ser man att jag sprungit hyfsat jämnt hela loppet och att jag ökat farten runt 35 km så min km tid var 4.11 vilket är loppets snitttid. Jämfört med i fjol då den var 4.15. Jag bromsade mig själv i starten och höll min.plan så långt.
Jag minns väldigt tydligt den känslan av att passera löpare och känna mig så stark i just den kropp jag fått förmånen att leva i. De sista km så såg jag löpare på träben, som trevande rörde sig framåt med fokuserade ansikten.
I AM the soulmate of running och även för mig var det periodvis tungt.
Visst hade jag också svackor och det var mentalt tungt varje gång jag var tvungen att avvika och göra mina behov och det medförde också att jag automatiskt ökade farten efter varje toastopp för att försöka springa i kapp. Sedan om detta var bra eller dåligt vet jag inte. Troligen tappade jag runt 60 sekunder pga toalettbesöken men nådde min måltid ändå.
Lyckan var. Total. Glädje. Frihet. Styrka.
Regnet bekom mig inte förrän jag stannade till och försökte hitta pappa på läktaren. Snabbt började jag frysa och den varma duschen var guld efteråt. Stackars pappa frös nog mer än jag. Efter ca en timme kom småkusin Lars och sällskapade med far och fixade kaffe och punsch till honom så värmen kom åter. Det var verkligen inget lätt väder att besegra och åskådarna har gjort ett lika imponerande jobb.
Helgen har varit bra på många sätt. Jag har utvecklat en vänskap som jag tror jag kommer leva länge på. Att ha fått bo hos Fanny i helgen har varit fantastiskt. . Jag har känt mig som en drottning och våra pratstunder har betytt mycket. . Vissa människor klickar man med, så bara är det. Här uppe i Luleå har jag inte någon vän som Fanny, men de vänner jag har är jag väldigt rädd om, ty med åren lär man sig vilka som är äkta.
Tack kära ni för denna helg.
Nu väntar lite lugnare löpning till kroppen känner sig årerhämtad. Jag känner att jag uppfyllt allting jag någonsin drömt om och i år har jag gjort följande.
LAS palmas marathon
3.01.40, 6e plats.
Gotland halvmarathon, nordic classic running
1.23.16 och seger
Porsörundan seger
Vårlöpet seger
Stadsmaran Luleå dm guld och seger
1.24.19
Stockholm marathon 17 plats totalt, nia på Sm och pers med 2.55.50
Min resa är långt ifrån slut. Det är tvärtom, nu mina vänner, som det börjar.
Löpning för mig är glädjen i det jag upplever hela tiden. Möten med människor, andra löpare som inspirerar mig. Människor som kan säga grattis och de som liksom jag, brinner för att springa.
Det är det som leder till måluppfyllelse, för mig.
Ny klänning och shopping i stan.
Du har väl anmält dig? Finns några platser kvar pga återbud.
Idag ringde Sveriges radio och ville intervjua mig om mitt lopp och här har du länken.om du vill lyssna.
Radiolänk http:// http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=6178707
Än en gång tack till er som följer mig och vinden mot kinden.
Mot nya mål.
Adios!!!
Vinden mot kinden-Johanna Nilsson 