Jag blir alldeles alldeles kall och tom. Det kan inte vara sant,  det hon säger. Det får inte vara sant,  det hon påstår.

Vad händer nu med alla mina stigar? Mina gömslen. Mitt rum, mitt allt, min värld och mitt föräldrahem. Ska det bara ta slut? Vd händer med min trygghet och det som alltid gör att jag kan slappna av, släppa stenar och andas ut…

Kärleken är otrolig och den kärlek jag känner till min hemort kan ingenting i denna värld mäta sig med. Kanske fanns det stunder när jag som liten tös, inte uppskattade allting som omgav mig men jag gör det nu, räcker inte det? Ska det bara TA SLUT?

Jag vill inte, jag vägrar och det får FAAAAAN inte vara sant. Säg att det inte är sant. Stanna tiden nu och låt oss få vara i detta nuet och uppleva livets harmoni forever and always.

Jag vet att det inte går och jag vet att jag lurar mig själv när jag tänker så om den kosa som livet styr på den sköra tråd vi vinglar fram på. Men jag måste få gråta några tårar och sluta mina ögon och bara stanna upp och sist men inte minst inse att, vad som än händer och sker, vad som än döljer sig bakom knuten , så kommer jag alltid att älska det som hemma är, för mig.

Säg att det inte är sant.

Våra liv, oavsett om det handlar om jobb, träning, fritid eller familj, så kommer vi alltid möta de som inte förstår oss, som inte gillar oss(utan att egentligen ha gett oss en chans) som inte respekterar oss och våra egenheter och det är bara så det är här i livet. Vissa människor känner du dig upprymd med och du blir glad av deras närvaro, medan andra får dig att bli trött och urlakad tom på energi och du njuter mer av deras frånvaro. Behöver man då omge sig med dessa energitjuvar dag ut och dag in? Inte om du frågar mig. Sedan jag blev äldre har jag blivit bättre på att välja mina vänner med omsorg. Hellre två riktiga än 40 falska. Vi har rätt att välja våra vänner och vårt jobb och våra intressen . I slutändan måste vi lyssna på våra inre känslor och leva därefter. Livet är banne mig för kort för att gå omkring och må dåligt.