Kortsiktiga och långsiktiga mål samt krönikan

 

Sedan drygt ett år tillbaka är jag krönikör på Luleå gratistidning och skriver om träning och löpning i synnerhet. Jag älskar att skriva, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Jag kan skriva och när jag sätter i hop en krönika eller blogginlägg så tar det max 15 minuter och det går liksom av sig själv. Jag blir ett med skrivandet. Bokstäverna flödar och det är bara så det är.   Löpningen är en stor del av mitt liv och kortsiktiga mål är att ha roligt, springa på inspirerande miljöer, med inspirerande människor .
image

Att skriva om löpning är ett givet kort och jag hoppas att ni kan känna min glädje.  Mina  långsiktiga mål är att krypa ner mot 2.50 på Marathon och 1.20 på halvmarathon vilket gör att jag tar mig in bland de fem bästa i Sverige. Idag är jag nia . Vi måste få drömma och mina mål är drömmål för att jag egentligen inte ens fattar att jag tagit mig dit jag står idag. Men varför sluta drömma?

Mitt fokus ligger helst på asfaltlöpning eller terränglöpning så någon banlöpare är jag inte. För att förtydliga mig så har jag aldrig sprungit 10000 eller 5000 m på bana. Det har inte lockat mig. Hur som helst så kan du som inte har gratistidningen och inte bor i Norrbotten och Luleå läsa min krönika och återblick från årets Stockholm Marathon.
image

Det har varit en bra vecka och jag känner mig harmonisk och glad. Jag har tränat mycket alternativt men benen känns löpmässigt starka och lätta. Idag körde jag fartlek (varierande fart med olika saker från naturen) med min storebror Mattias och igår körde jag 4 min intervaller. 
image

Mattias är en stark löpare trots att han kanske inte tränar lika mycket som jag. jag tror att rent löpmässigt är det nog han och jag som är mest lika eftersom ingen annan i familjen håller på med idrott och tränar på det viset.

Det jag framförallt märker gällande mig själv,  är att jag fått en bättre fartuthållighet vilket är positivt.  Jag orkar hålla en högre fart längre nu . Jag kommer givetvis att träna snabbhet också i sommar och medverka i kortare lopp som en del av mina långsiktiga mål, men oftast gör jag det som är kul för stunden och tar dagen som den kommer.
image

Kosten. Älskar att äta frukost i mitt stora och ljusa kök.
image

Tycker om färg på både löpar och vanliga kläder. Njuter av tystnaden i trädgården och på altanen.

Nedan krönikan.

Glöm ej gilla min facebooksida Vinden mot kinden

Just nu kan du vinna en plats på en Tjejkväll för dig eller någon du anser förtjänar att bli lite omhändertagen av mig och andra aktörer. Så för att vinna en plats värde 400 kr, skall du dela inlägget om Tjejkväll och skriva en kort motivering. På söndag presenteras en vinnare på Facebook och Vinden mot kinden.
image

Nu till krönikan med titeln

Nu är jag en riktig löpare!

Nu är jag en löpare på riktigt.
Stockholm marathon var min första riktiga löpartävling någonsin och året var 2009. Det var då jag bestämde mig, där i vardagsrummet hos mina föräldrar , en kulen höstdag. Jag behövde en utmaning och ett mål i mitt liv. Trots att jag aldrig sprungit långt då, så var det som jag ville bli en långdistanslöpare. Så fick det bli.
-Jag ska åka Vasaloppet, sade jag med ett pillimariskt leende.
-Ja men du har ju inte tränat skidor på många år , sade min far och största supporter. Några dagar senare anmälde jag mig till Stockholm marathon . Jag minns mina löpass som roliga och stimulerande men längre än 17 km hade jag inte sprungit då starten gick i ett 30- gradigt Stockholm med värmerekord. Sex år senare så var det inte köldrekord, men nästintill regnrekord och aningens mer förberedd stod jag på startlinjen. Jag brukar säga att: Kan du kan jag. Vi kan kan alla efter våra egna förutsättningar. Alla kan inte bli bäst, men alla kan bli det för sig själv. Här kommer med redogörelse för Stockholm, årets lopp.
Racedagen och 42 km löpning väntade. Regn i luften , lätt vind och spänning fyllt med nervositet. Jag laddade upp med alldeles för mycket mat och fibrer. Jag kan aldrig motstå hotellfrukost så är det bara. Mitt straff för det skulle visa sig komma en bit in i loppet. Jag vaknade utvilad och redo efter en vecka med minimalt med träning. Efter mycket velande och råd från elitomklädningsrummets tjejer, vilken stämning och gemenskap vi hade där inne, föll klädvalet på korta tights och mitt klubblinne, trots osäkert väder. Starten var magisk och musiken spelade, pulsen var hög och någonstans där borta stod min kära pappa och skulle följa mig.
Jag kom in i loppet bra och höll min plan om att inte öppna upp för hårt. 42 km är långt och man håller inte samma fart som man normalt gör på kortare lopp utan man bromsar sig . Jag passerade Västerbron, fruktad av många och en mardröm 2009, nu med pigga lätta ben och efter 10 km regnade det mer. Jag drack en mugg energidryck och plötsligt kände jag hur magen sade ifrån, något som är vanligt på långlopp . Jag försökte nonchalera men men insåg att en Bajamaja var enda lösningen. In och ut, svor och var allmänt irriterad men sprang fortare för att eventuellt ta i kapp lite tid. Vid Gärdets grusområde och skogsbryn kom det tillbaka och värkte till i min mage. Oro och frukstration, vad är det som händer? Måste jag bryta nu när det känns så lätt? Snälla låt mig bara få göra detta nu magen, tänkte jag men efter råd av en IFK umeåbo så lämnade jag spåret för andra gången . Tyvärr blev det totalt 3 toastopp under årets race, men nu pratar vi om något roligare, eller hur?
Efter 23 km bestämde jag mig för att inte äta eller dricka något annat än vatten och vid 25 km höll jag en aningen långsammare fart men ändå aldrig så något kändes hotat. Jag fick behålla min Gel som jag hade stoppat i Flipbelt, en smart förvaring för bland annat musikspelare och jag sprang faktiskt detta race med musik och en särskild marathonspellista från Spotify. Sedan var det som om det bara lossnade mer och mer och i takt med att regnet ökade så kändes även mina ben piggare och det var som om jag bara bet mig fast i en mental känsla att jag skulle göra årets lopp. Jag försökte se målbilden framför mig och det som hjälpte mig fram var vetskapen om alla de människor som följer mig hemma , som hejar på mig och vetskapen om pappas närvaro där på Stadion. Vid 35 km ökade jag farten aningen och kunde springa mina sista km lite snabbare. Känslan efter målgång var den bästa jag haft och jag fullkomligt bubblade av glädje.
Hur känns det då? Ja men det känns inte alls så märkvärdigt. Jag hade inte ont någonstans men jag var blöt och kall och plaskade i vattenlöpar till höger och vänster. Benen går av ren rutin och det är som om all träning jag gjort flitigt i år plötsligt ger mig en vink om att jag tränar rätt och gjort allting rätt .

Sista musikscenen passeras och jag hör speakern ropa att nummer 220 Johanna Nilsson Morjärv, passerar och är en av de snabba tjejerna som kommer klara under 3 timmar. Vi löper upp på Östermalm och nu vet jag att målet är nära. Det får regna, det får blåsa men jag kommer fixa det. Sista raksträckan vill aldrig ta slut. Vart är den, porten som ska leda mig in på Stadion. Kommer den aldrig? Det svänger och jag löper in, på lätta ben och jag ser monitorn på andra sidan. Det är dit jag ska. Läktaren och jag slänger ett öga för att se om jag ser honom, min pappa, min älskade far. Jag ökar och jag spurtar och jag gör det. Jag har slagit personbästa med 4 minuter och jag slutar på en 9onde plats blandsvenskor och totalt 17e på tiden 2.55.50. Det här är för mig, för tjejen som aldrig var någon idrottstjej och för allting jag älskar att göra. För glädjen i löpningen.
Då kommer tårarna. Ja det är en helt magiskt känsla och stolthet jag bär över mig själv och den seger jag gjort. Jag har hela tiden trott på mig själv, vad andra än trott och sagt och den glädjen jag känner har tagit mig dit dit. Det är en skön känsla, en seger, mer värd än vilken seger som helst. Den största seger är den du gör med dig själv. Jag är inte klar, på långa vägar. Min resa fortsätter .
I will love again sjöng Laura Fabian när jag spurtade de sista metrarna in mot mål och sedan tystnade hon i takt med att jag fick min medalj och mitt pris i form av en söt liten skål designad enkomt för Stockholm marathongruppen för de 20 första löparna. Det enda som nu hörs är regnets smattrande och vindens sus. Där slutar en saga med lyckligt slut.
Veckan efter Stockholm marathon har jag fått otroligt många grattis av vänner, familj och följare och jag umgicks med andra löpare, firade och hade skoj.

Vi är många duktiga Norrbottenslöpare det ska vi inte glömma. Min prestation är bara en i mängden . Bland resultaten hittar vi unga Samuel med en tid på 2.40 och en 49onde plats bland herrarna. Vi hittar Kenneth Boman från Lulekamraterna, alltid stabil och säker och mitt guldkorn finaste Anna, inspiration och väninna som blev nästbästa länsdam på tiden 3.10. Något annat man inte ska glömma är att det aldrig går att spå hur ett marathon ska sluta och att det krävs mycket träning, vilja och fartuthållighet för att lyckas. Känslan efteråt är fantastiskt, väl värd att vänta på. Nu laddar jag vidare mot nya mål. Tack alla som hjälper mig framåt.

ADIOS!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s