Ett bra långpass på 30 km och nytt banrekord!

11403371_10152757563302132_9099386810375858165_n

Mamma och jag efter min målgång. Tack mamma för god service och dina hejjarrop!

Efter Stockholm Marathon har jag känt mig rätt urblåst och motivationsdöd och tanken om nya mål har inte varit så viktig. . Stockholm Marathon var ju också mitt 5e lopp för våren 2015 och också ett viktigt, kanske det viktigaste loppet för mig. Jag drabbades av en känning i  en muskel på höger foten efter att ha traskat runt på gatorna i Stockholm i för tunna skor så jag hade löpvila i en vecka och körde istället alternativ träning och styrketräning för att stärka upp mina muskler mer. Efter en dryg vecka var foten i princip bra och efter ett besök hos Hermelinens sjukgymnast Dan, konstaterades att jag har ett framfotsvalv som kan vara i behov att rätas upp med specialsulor, vilka beställdes. Nu ska jag testa dessa efter att prova ut dem till veckan . Jag har också bytt och gått över från Asics Nimbus till Saucony Triump vilket är en lite lättare sko som gör att jag springer mer på framfoten och det har också gjort att jag säkerligen landar lite snett pga framfotspronationen på högerfoten.. Men jag har i övrigt inte alls haft några muskulära känningar trots att jag tätt har tävlat och jag har hela tiden haft en god känsla i kroppen med snabb återhämtning.

Från i måndags har jag tränat på bra och känt mig väldigt snabb i benen. Jag körde intervaller i inledningen av veckan och hade inga problem att hålla farten runt 3.35 .45 på tusingar och känslan var god.    Jag bestämde mig rätt sent att vara med i sommarens mysigaste byalopp Niliterrängen i Nilivaara, som är ett 30 km terränglopp i riktig natur med omväxlande natur mestadels på skogsstigar, skogsvägar och endast ca 2 km asfalt. Loppet är jämfört med Lidingöloppets 30 km mycket jobbigare och kräver mer av fotleder och kropp.  Men det är ett fantastiskt roligt lopp och jag fullkomligt myser mig fram trots att ansträngningen är hög. Sedan gör det inte saken sämre att jag alltid träffar så trevliga människor där.

Mer om loppet senare.

Träningsveckan har sett ut som följer:

Måndag löpning 7 km morgonjogg med kortare fartinslag

Lunchspinning 45

Tisdag intervaller och totalt 14 km löpning

Onsdag Fartlek med storebror (ca 400 meters fartblock och totalt 13 km löpning

Torsdag löpning 10 km

‘Fredag löpning 7 km morgonjogg

Lördag 30 km terränglopp

på tiden 2.12.57 vilket ledde till seger och banrekord. Mitt gamla rekord var 2.14.20.

Söndag 8 km lätt löpning med god känsla i skogen med Selma.

Loppet:

Mamma följde med till Nilivaara och jag laddade egentligen aldrig upp för detta då det inte är något viktigt mål utan mer ett lopp som man kan springa efter känsla och dagsform. Jag vilade inte från löpning som jag brukar dagen före men jag körde vara ca 7 km morgonlöpning och bålstyrka innan jag styrde färden upp mot Överkalix, grillade hos mor och far på fredag och sedan blev upplockad av Bengt Ek i lördags morse för att åka upp mot Nilivaara.

Vi var framme sent , endast ca 15 min före starten skulle gå och jag bytte snabbt om och tog på mig nummerlappen. Någon uppvärmning hanns ej med så när starten sedan gick kände jag att jag rusade på för fort, som man ofta gör då adrenalitet är på i inledningen av lopp. Efter bara några km kände jag att andningen inte alls kändes lika lätt som den brukar och har gjort tidigare i veckan. Jag småpratade lite med Ulrik Kalla, en löpare jag brukar vara hyfsat jämn med men efter första vätskekontrollen stannade han för att dricka och sedan var han borta. Jag fortsatte i min takt och det kändes lättare efter stigarna där jag nästan flög fram konstigt nog, trots att jag inte alls tränat någon sådan löpning i år. Tio km passerades på runt 42 min och 15 km på 1.05. Därefter kom jag in i en svacka då det kändes som om jag inte kunde andas lika lätt och det ledde givetvis också till att jag kände mig frustrerad.

Det är alltid så jag känner då det går tungt, men många gånger visar det sig ändå gå mycket fortare då det känns tungt så jag lurar lite mig själv. Efter ca 21 km kommer någon i kapp mig i skogen och jag ropar och frågar om det är en tjej eller kille. Jag får svaret att det är en kille. Denna kille, som enligt resultatlistan heter Johan Taeiniku,  springer efter mig ett tag tills jag stannar och säger att han får sticka för jag vill springa själv där i skogen och bara vara i min egna bubbla.  Jag vill inte ha någon i hasorna och ingen framför heller så jag släpper honom att springa före….. Jaa det känns ju naturligtvis så för att jag är trött….. och känner mig irriterad och tom på energi just där…  Efter ett tag kommer jag i kapp honom i alla fall då vi kommer ut från den långa grusvägen och ut på asfalten. Där står också Bengt och mamma och de ger mig vatten och i samma veva låter jag killen dricka och han säger att jag har ett lätt löpsteg och han är imponerad av mina tidigare resultat, vilket gör att jag växer och blir glad så klart. Tänk hur viktigt det är med rätt ord i de ögonblick då det känns tungt i ett lopp eller bara allmänt. Grattis Johan till ett bra lopp om du läser detta!

Just när jag dricker från den flaskan så säger jag också till min mamma att det känns  så tungt och att jag är så trött, så trött, för jag känner mig helt slut i kroppen. Jag tror med facit i hand att jag helt var tom på energi för att när det återstår 5 km så stannar jag och dricker mugg på mugg med sportdryck. Jag stannar upp och står stilla i säkert 3 min och mannen på kontrollen pratar med mig men jag hör knappt vad han säger. Han säger till mig att jag är duktig och har haft en god utveckling i år och att det är kul att följa mig men jag säger att jag är trött och springer mer långsamt nu än Niliterrängen förra året ( ja det kändes så och helt ärligt trodde jag aldrig jag skulle klå min tid från förra året)

Men jag fortsatte och det gick uppför, vilket det ofta gör på Niliterrängen. Det är en tung bana som är rolig och utmanande och det känns i kroppen efteråt. Man känner sig mör men ändå pigg för att det är mjukt underlag. Det sliter mer på asfalt.  När det är 2 km får jag återigen mer krafter och det verkar som om min peak på långa lopp finns någonstans vid 28 km och då känner jag mig stark. Jag ökar farten och förstår att jag kanske, kanske kommer att slå nytt banrekord och nytt pers på banan , vilket var mitt mål från början .  De sista 400 metrarna är på gräsmatta runt fotbollsplanen och jag springer i mål på 2.12.57, vilket är personbästa på denna bana och banrekord med 1 minut och 20 sekunder. Jag får en medalj och flera grattis och en stor kram av min fina mamma och står och möter mig. Det är fantastiskt att jag återigen springer in och gör det genom att överträffa mig själv.

Resultatlista och länk till den:

10986800_10152757565007132_5677592767124007090_n

Det borde inte vara möjligt, men det är det. Det är inget lopp som går till historien som ett av dem med den bästa känslan, utan det är tungt från km nummer 1 men på något sätt så lyckas jag springa relativt jämnt och hitta styrkan jag nu har i kroppen detta året 2015.

Caroline blev 2a i 10 km klassen. Hon är ny i Morjärv SK och en fantastisk trevlig och löparintresserad tjej .

Efteråt blev det en varm dusch då det var ganska ruggigt väder och jag stod och pratade med folk för länge som vanligt. Jag fick ett fint grattis av herrvinnaren, en ung kille som är en fantastiskt duktig löpare och sprang in på 2.05. Grattis Edvin Murto till segern och fint av dig att komma fram så där och gratulera mig då jag kom i mål.

Jag tror att jag kanske var aningen sliten fortfarande efter Stockholm igår när Niliterrängen gick av stapeln men jag är ändå glad att jag valde att delta där och inte på 10 000 DM och 25 varv på bana i Boden idag. Jag velade en stund och tänkte att jag skulle vara med på den men jag är ju en naturlöpare som hellre springer i skog eller på asfalt och jag är så nöjd nu efter att ha fått till dessa 30 km också .  Jag läste sedan att Nina Lintzen, Stil,  fått slita själv, de 25 varven som enda  dam på 10 000 meter som gick idag, så det verkar inte varit någon direkt rusning dit heller. Däremot i Nilivaara var vi 11 damer, vilket är fantastiskt många, bara på den långa sträckan.

Idag då jag joggade i 8 km så kändes det knappt som om jag tävlat igår vilket är ett positivt tecken.

Jag hoppas att ni alla haft en toppen helg och att ni njutit av bra träning, god mat och fina människor som ger er energi och får er att känna er värdefulla. We all need love and harmoni!

2015-06-13 13.25.24

ADIOS!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s