I morse regnade det då jag vaknade igen och samma fråga kommer upp som jag nu börjar vara van att ställa. Vart är sommaren? Jag drog i alla fall på mig mina löparskor, de grövsta terrängskor jag har av märket Salomon, gamla och slitna men med robust och tålig sula . Sedan gav mig av på en milrunda med hunden i släptåg. Mina blåsor som jag fick efter Stockholm Marathon mår inte så bra av Sauconys tunna sula som jag sprungit med de senaste månaderna, både på asfalt och i skog och i lördags på Niliterrängen så var det ju mycket stigar, stenar, grenar och ojämna partier som gjorde att jag fick parera i löpsteget, vilket givetvis medförde att jag fick ont i blåsorna igen efter loppet. Edvin Murto, hervinnaren, kom å andra sidan och gratulerade mig efter min målgång, barfota så jag verkar inte varit den enda som fick problem med blåsor. Löpningen idag gick lätt, så lätt att jag fick bromsa mig själv då jag inte vet hur tävlingsveckan kommer att se ut. Dumt att slita ut sig på träning om man ska tävla. Många frågar mig nu vilka lopp jag har framför mig och jag tar det som det kommer nu och har inte planerat in några stora lopp förrän Lidingöloppet och New york Marathon. Däremellan kommer jag att delta i roliga tävlingar som ger mig energi att vilja träna och utvecklas.

Ibland måste jag nypa mig i armen och undra om jag drömmer då det går så framåt och så bra på de löpartävlingar jag gör. Det är som om kroppen varje gång visar sig från sina bästa sidor.  Jag vet att det inte råder personbästa era forever, men jag är nöjd så länge jag springer med glädje. Och det gör jag!

I lördags sade arrangören,  av Niliterrängen, Göte Josefsson, till mig:

-Det är så kul att se dig för du är en av de få löpare jag ser som alltid springer med ett leende. Är inte det ett bra kvitto så säg vad som är? Dock sprang jag inte med ett leende i helgen för då var det faktiskt tungt från den första km. Mest stolt över mig själv är jag för att jag fortsatte kämpa och vände den tunga mellanpartiet till att kunna ta igen tiden de sista km och springa i mål på nytt pers och banrekord på Niliterrängens tunga bana. Det handlar i livet om att aldrig ge upp och det har inte jag gjort.  Jag tror på mig själv när det gäller löpning och mina resultat talar för att jag tränar rätt eftersom jag står där jag vill stå, med en pigg kropp som ändå presterar bra utan att bli sliten.

När jag tänker tillbaka på hur livet såg ut för 15 år sedan så trodde jag aldrig att jag skulle kunna springa så som jag gör idag. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna stå inför människor och prata som jag älskar att göra idag och jag trodde aldrig att jag skulle kunna sträcka på mig och vara stolt över den jag är och det jag åstadkommit. Visst finns det alltid saker man kan och kunnat göra annorlunda och det finns människor jag önskar varit kvar i mitt liv, med mig idag och kunnat dela det jag upplever tillsammans med mig, men jag står med båda fötterna på jorden och jag gillar att springa så det är ju naturligt att jag också springer mycket. Med glädje.

Jag tror att jag är på rätt väg mot ännu mer glädje med löpningen. Och om mindre än tre veckor väntar Vinden mot kindens löparcamp med nästan 45 anmälda deltagare som ska få uppleva den glädjen jag upplever. Jag har precis gjort färdigt programmet för i år och det kommer bli en makalös upplevelse, I guarantee.

ADIOS!