Jag var stark. Jag var snabb och jag var uthållig. Jag kan knappast förklara den känslan jag haft de senaste veckorna av min korta löpkarriär.  Media vill ibland få det att se ut som om jag hållit på forever med löpning men jag tillhör en av de  tävlandedamer som hållit på kortast och brytt mig minst om tävlande av många anledningar som jag inte tänker gå in på idag. Jag har ofta avstått lokala lopp för att jag haft extrem prestationsångest inför tävlingar och inte trott på mig själv men de senaste åren har jag växt och det har också lett till att jag växt som löpare.  Vi lär så länge vi lever och det andra gör fel, får oss bara att bli starkare. Allting har flutit på och jag har besegrat mig själv även när det handlar om att bli snabbare. För första gången kom jag ner på 10 km under 38 minuter. Löpningen lekte , men någonstans djupt inom mig själv var jag inte helt nöjd och helt tillfredsställd den där morgonen.

Det fanns en stress och en inre inverkan som styrde mig ditåt den här morgonen. Redan när jag kom ner från övervåningen kl 08.00,  kände jag av stressen i kroppen likt en hammare som bankar, bamm, bamm, bamm. Jag visste målmedvetet vad jag skulle behöva göra och hur jag skulle göra det för att hinna med alla projekt . Jag borde ha lyssnat på min intuition den morgonen och bara åkt hem och tagit tag i de måsten jag hade. Jag borde inte stannat upp och snörat på mig skorna och valt just den där steniga terrängen . Jag borde inte utmanat Hattabergets topp och branta etapper,  just den här dagen för att känna mjölksyran i benen inför en tävling som egentligen inte ens är jag.  Jag borde inte, men ändå gjorde jag det. Varför? Jo förmodligen för att vi människor inte alltid inser vad som är bäst för oss och vi tror att vi måste göra så himla mycket saker hela tiden. Men också för att vi måste våga för att vinna och vi måste falla för att kunna resa oss upp starkare.

På väg mot ännu en seger och total toppform. Det var sedan det hände.

Nästan varje dag som går möter vi alla någon form av motgång. Somliga är små, somliga är stora. En del av dom är bra, medan andra är dåliga. Det kan handla om att hitta orken att ta tag i olika saker som behöver göras,  stå där ensam i regnet utan vare sig arbete eller inkomst. Men det kan även handla om att slåss för sitt liv mot sina inre demoner. Men för varje motgång man lyckas besegra kan man sträcka på sig och gå vidare starkare. Visst är det så och det vet vi alla. Ändå är det så lätt att falla och känna sig hjälplös.

När motgången kommer. Oavsett hur den ser ut, tomhet, trauma och ledsamhet.
Jag minns egentligen inte så mkt mer än att jag handlöst föll till marken rakt över den steniga terrängen och plötsligt kände jag en enorm smärta mot min sko och min fot. Några sekunder ut mitt liv försvann och jag tror att jag svor hejvilt och stapplande reste mig upp. Det brände och sved och jag kände också hur adrenalinet pumpade i kroppen som det gör när man skadat sig och det gör ont.
Hur jag tog mig hem är en gåta men då jag kom hem kollade min far av foten och tyckte att vi skulle åka iväg till vårdcentralen i Överkalix för att utesluta att något var brutet.  Jag grät hela vägen och befarade det värsta.
När vi kom fram till VC så körde vi direkt till akuten och jag  togs emot av sköterska och läkaren Andreas kollade på foten och tyckte det skulle röntgas. Några nervösa minuter väntade innan Andreas meddelade att röntgen såg bra ut och jag åkte hem med vetskapen om att det inte var någon fraktur utan trolige en mjukdelsskada.
Väl i bilen så väg hem så ringer Andreas igen och berättar att röntgenläkaren hittat någon kanal i foten som kunde vara antingen en blodförsörjning eller en spricka, men troligen det första eftersom inget syntes på röntgen.

– Kom tillbaka om det inte blivit bättre på en vecka ,var svaret  och jag nöjde mig tillfälligt med detta, lämnade min hemkommun mot Luleå, haltade omkring i lägenheten med smärta vid varje fotsteg och ett bultande i foten, som inte riktigt ville ge sig.
Vaknade morgonen därpå och beslöt mig för att åka till Sunderbysjukhus och akutmottagningen. Bära eller brista men jag ville inte gissa utan verkligen få reda på om något var fel i min fot eftersom det inte kändes helt bra. Jag mådde inte alls bra psykiskt heller av all denna ovisshet, vilket är en naturlig reaktion.  Återigen grät jag givetvis hela vägen och när jag fick berätta min story för AT läkaren och Överläkaren så såg de båda att det inte såg helt bra ut. En blånad under foten kunde tyda på fel i ledbandet och i så fall var operation ända lösningen.

Operation.?! Jag kände hur jag blev alldeles kall. Ska jag opereras nu? Jag som aldrig behövt sövas ens en gång. Jag som aldrig varit skadad och jag som ska tävla på lördag, nej nej nej, stoppa tiden för detta går inte tänkte jag!

Läkaren tittade på mig och sade att det måste röntgas genom en skiktröntgen och om den inte visar något kan jag åka hem med mer positiv prognos.
Upp till röntgen och väl på britsen började jag gråta igen. Röntgensköterskan var psykologisk och lyssnade på min story, så skönt det är att prata av sig när man är ledsen och det känns som om någon bara tagit bort marken under en så att man ser underjorden. Jag grät och huckrade så jag skakade i hela kroppen och den smärtan jag kände just då i mitt inre var toppen på det trauma jag just upplevde och som många många idrottare med mig upplevt.
Återigen en lång väntan. Ulrika kom och pappa. Jag kramade dem hårt och vi drack Cola light och tryckte i oss Dajm. Timmarna segade sig fram och bredvid mig kom den ena sjuka människan in efter den andra.  Väntrummet fylldes med människor som behövde sjukhusets hjälp. Så kom de mot mig. Den ena med ett leende och den andra mer allvarlig.

Vi har röntgat och hittat en spricka på din fot. Den är liten och sitter på Metatarsalbenet, ganska högt uppe och vi befarar att ledbandet är skadade eftersom den sitter nära leden och då är det operation som gäller.

 Återigen ordet Operation. Ska jag opereras? Tänk om jag dör nu, hann jag tänka? Jag tystnade och försvann in i mig själv och ingenting av vad de sade tog jag till mig. I mitt huvud ringde klockor  om och om igen men jag behöll mitt lugn och tittade på mina anhöriga som givetvis också visste den smärtan jag kände inom mig själv när jag slets mellan hopp och förtvivlan.

-För att vi ska kunna ta reda på exakt hur det ser ut i din fot så måste du komma tillbaka så vi kan söva dig och göra ett stabilitetstest på din fot då vi gör övningar med leden för att se om den är stabil. Om det visar sig att den inte är det kommer vi skära och sätta in skruvplatta i din fot och då är det gips och kryckor i minst 12 veckor som gäller..
Återigen såg jag livet försvinna från mig.

Kommer jag inte att kunna cykla ens en gång frågade jag?

Om så är fallet kan du efter 4 månader cykla, var det svar jag fick eftersom att gipset och skruvar skulle tas bort efter 4 och efter 6 månader kunde jag ev börja springa lite grann.

Jaja, adjö New York Marathon, Lidingöloppet och det lopp jag såg mest fram emot nämligen Skigoloppet i Saittarova, inte för att jag ville vinna utan för att jag verkligen älskar den gemenskapen som en liten byatävling ger.

Jag förstår att du ledsen sade läkaren återigen, men återigen så är det inte helt säkert ännu, men om du vill kunna prestera på en hög nivå så är det inget annat alternativ vi har eftersom att risken finns att du inte kommer kunna springa Marathon igen om vi inte opererar och leden är trasig.

Jag ville skrika ut att det viktigast för mig är att jag ska kunna löpa. Jag struntar i om jag inte kan tävla ty det är inte det jag lever för. Jag insåg i just det skedet, där i akutrummet med sorlet från sjuka människor och vita läkarrockar att jag lever för löpningen och att tävlandet alltid kommer i andra hand. Jag lever för att inspirera andra.

-Vi måste få veta idag hur du vill göra eftersom det startats en läkning i din kropp och om vi måste operera så måste det ske inom de närmste dagarna.  Det kändes stressigt och det blev så mycket att ta in, vilket är typiskt för akutundersökningar!

Jag bad om att få fundera och utanför bänken bröt jag ihop likt en säck som ramlade ihop utan krafter. Jag grät av ensamhet och av förtvivlan, jag tyckte så synd om mig själv och det värsta av allt är att jag barra hade mig själv och mina egna problem i skallen just då. Det spelar ingen roll om det finns de som har det värre. Just i denna stund hade jag det värst.
Tid av funderande. Tid av tårar. Tid av resonemang. Okej jag kommer tillbaka och opererar om det är absolut livsviktigt. Papper påskrivna, kryckor utskrivna och gipsskena på foten. Två dagar av hoppande på kryckor med en smärta som snabbt tilltog  men också dagar av ett inre lugn, hur konstigt det än kan låta.

Vill stanna tiden just här.

Elitidrottare och elitmotionärer, talar ofta om kontroll. De är vana vid att kunna träna sig till en kropp som ger dem det resultat de vill ha. Vad händer den dag de skadar sig? När de inte längre kan kontrollera sin kropp, sina resultat och därmed det som de ser som sitt värde som människor. Det är då idrottsrörelsen är som allra viktigast. För det är då det kan gå riktigt snett. Alla föreningar borde gå in och stötta sina idrottare och i synnerhet löpare som många gånger ställs inför ensamna prövningar till skillnad mot lagidrottare. Jag är inte ensam, även Tove Alexandersson som är orienterare har skadat sin fot.

En tävlingsmänniska slutar aldrig tävla. Att tvinga sin kropp till olika saker är ett enkelt sätt att få utlopp både för tävlingsinstinkten och kontrollbehovet. Jag vet att jag alltid kommer träna för jag älskar känslan som träningen ger, men jag vet också att man måste ha annat i livet också.

Första natten sov jag hos min syster och jag hade svårt att slappna av. Framåt morgonsidan somnade jag men vaknade av att jag skrek Nej, nej, nej i sömnen, rakt ut , då solen började gå upp och jag återigen påmindes om det öde jag drabbats av. Jag klandrade mig själv för att jag sprungit den där blöta dagen så jag haft oturen att falla. Min syster har varit ett enormt stöd just för att jag sluppit känna mig misslyckad hela tiden.  Vi har inte pratat löpning utan gjort saker så jag fått skingra tankarna men jag har också fått vara just ledsen.

-Gråt för det behöver komma ut sade Ingrid, lugna fina Ingrid på Hermelinen som ringde mig dagen efter och pratade med mig i över en halvtimme och tröstade och lyssnade ty hon har gått igenom liknande saker med sin egna stressfraktur som inte riktigt är samma sak men som också krävde löpvila. En stressfraktur kommer av att man utsatt ett ben för för mycket belastning tex genom att springa för mycket och enformigt eller ökat sin mängd för snabbt utan vilodagar, alternativt i kombination med skört skelett, men min skada kommer av att jag fåt ett kraftigt slag mot skelettet då jag landade fel på stenen.  Just i ett sådant skede är det så skönt att få prata med någon som förstår hur det känns att veta att man inte kommer att kunna springa eftersom att de flesta som inte lever med löpningen som jag gör inte kan förstå tomrummet man får.

Jag vill tacka er alla som betytt mest för mig, mamma och pappa, syster Ulrika, Jörgen, Robin, Carola, Malin K , Anna Rosén och Ingrid. Det är nog tack vare er jag haft hoppet kvar!
Plötsligt insåg jag att jag satt ner i godan ro och pratade med människor utan att känna stress över att jag måste träna. Plötsligt insåg jag att jag uppskattade saker jag inte prioriterat in, som den där kvällen före operationen då vi körde runt i en bil och kollade på hus i den vackraste av världar. I början såg jag nya springvägar, men efter ett tag såg jag nya möjligheter och fann liksom styrkan i det mentala lugn jag börjat få i min kropp. När har jag senast tagit mig tid till detta? Stunder jag försakat och möjligheter jag inte fångat för att träningen varit målet.

Kvällen före operationen var jag givetvis spänd och på morgonen kl 05.00 då klockan ringde och vi styrde stegen mot Luleå igen så var och återigen tyst. Timmar av oro och en massa grubbel och gripandet efter halmstrån. Tänk om det läker av sig själv och tänk om jag inte klarar av narkosen och tänk om något händer mig och så visar det sig att det inte är någonting. Tänk om…
Väl på plats så kollade de mitt blodtryck vilket var aningen förhöjt ca 140 /75. Jag fick ta ett EKG  och sedan efter någon timme komma in till avdelningen där jag skulle ligga i väntan på operation. En slang skulle sättas i blodkärlet på min hand och eftersom att jag har sprutskräck och spänner mig så jag håller på tuppa av så fick jag bedövningsplåster timmen före. När sjuksköterskan skulle sätta dit nålen så spände jag mig så mycket att jag nästan skakade och han såg hur nervös och stressad jag var. Efter detta var slangen och nålen på plats och jag fick lugnande, halvsov och kördes i till operation. Det jag såg var hur ljust det var där inne och jag hörde hur de pratade med mig där inne. Det är du som är så duktig på springa och så vidare. Jag tror jag svarat ja på allting för jag minns inte så mycket av det. Han berättade att det skulle sprutas in något vitt i mitt blod och att efter det skulle jag sova gott. Det sved till och sedan minns jag inget mer. När jag vaknade upp var livet fullt av möjligheter igen. Läs vidare ska du få höra.

Jag kördes tillbaka till uppvak och jag minns att de berättade för mig att jag inte hade behövts opereras för att läkaren inte hittat något som var trasigt och icke fungerande. Jag kände att gipset var borta och när jag vaknade helt ur min groggiga dvala kunde jag se att foten istället var lindad. Jag slumrade till och kände hur blodtrycksmanchetten med jämna mellanrum gick i gång och hörde ljudet av ett pip då min puls gick ner på under 38 slag. -Ja inte kan man då gå miste om att du är vältränad sade den rara sköterskan till mig.
Efter en stund fick jag fika, en Polarklämma och den har aldrig smakat så gott för efter mer än 20 h utan mat. Innan sövning får man nämligen inte äta eller dricka något efter midnatt. Jag fick också kaffe och sedan kom mamma och Ulrika in till mig. Ulrika berättade att hon trott att de varit tvugna operera eftersom det tagit så lång tid så även för dem var det positiva besked och de kunde mötas av en mycket gladare Johanna. Så kan det gå när man ställt in sig på det värsta och möts av något bättre. Då får man känna på hur mycket det lilla kan uppskattas.

Vad händer nu?

Nej jag har inte förlorat hela säsongen och jag ska inte bli författare som media skrivit, Jo jag har en spricka i foten som är väldigt liten, orsakad av ett slag från en sten då jag halkade och föll och redan efter 4 dagar kan jag gå på foten utan kryckor. De råd jag har är att jag ska belasta så länge det inte gör ont. Jag får cykla och simma och alternativträna så att en tid utan löpning är egentligen inte så farlig för mig. Jag kommer att komma tillbaka och jag kommer att kunna tävla i år! Jag ska göra mina bästa lopp i höst så jag är extremt målmedveten nu . Jag tror, tror tror!

Direkt efter operationen eller efter stabilitetstestet så åkte jag tillbaka till Överkalix och en hel dag bara låg vi och lapade sol, min syster och jag. I normala fall brukar jag känna stress om jag inte få springa eftersom jag har ju mina mål, men på något sätt så är det som om jag insett att denna prövning visat att jag hittar en inre styrka och hanterar motgångar bättre än jag någonsin kunnat tro.

Styrketräning i min systers vackra trädgård.

Visst är det jobbigt att vara utan löpningen och visst hade jag velat vara där i Saittarova idag och springa med de andra   men man inser ganska snabbt hur mycket det betyder bara att kunna röra sig när man förväntat sig något mycket värre. Det är svårt att förklara den lyckan jag känner av att kunna gå på foten och röra mig framåt utan smärta efter bara 5 dagar och hur underbart det kändes att sätta mig på spinningcykeln i morse och få svettas när jag trott att jag skulle vara gipsad och orörlig i 4 månader.

Att jag inte kan springa det kan jag leva med för det finns andra träningsformer och jag har även visat för mig själv att jag kan bara en avslappnad person även utan löpning och att livet inte går under utan den. Min kropp är fortfarande stark fast jag inte trän at på 6 dagar och jag vet att jag inte kommer att tappa nämnvärt mycket.  Men kondition är färskvara och givetvis får jag ligga i med alternativ konditionsträning de kommande veckorna. De viktigaste loppen har jag gjort och med mig i bagaget har jag från i år,  10 segrar och flera andra fina meriter och en uppåtgående kurva som löpare. Tror du verkligen jag skulle ge upp det och den kärlek jag vill ge till alla er andra där ute .

Visst har jag tänt tanken på att lägga ner löpningen en aning och att bara springa som de flesta gör några gånger i veckan om ens det, men jag är för målmedveten och dessutom har jag överträffat mig själv i och med de meriter jag fått och jag vill verkligen inte ge upp nu. Det är en kamp att vara idrottare med höga mål men egentligen är det ju det mitt liv bestått av de senaste åren och jag ser ju nu att mitt liv går vidare även utan springningen något tag. Först så trodde jag att hela denna säsong var över men jag vet att jag kommer att komma tillbaka fortare än kvickt och jag känner också att jag kommer vara en mycket starkare och mer mentalt förberedd löpare. Jag vet att jag kommer kunna spränga nya gränser och jag vet också att jag inte är den första eller den sista idrottaren som råkat ut för en olycka. Jag är 35 och har bara blivit starkare och starkare. Jag föll inte för att jag är dåligt tränad eller på grund av att jag tränat för mycket. Jag föll för att jag är så bra tränad att jag lite grann mitt i alla endorfiner glömde bort att andas . För en sekund tappade jag fokus och då föll jag och de konsekvenser jag drabbades av var vassa men ändå övervinnerliga. Visst önskar jag att jag aldrig hade fallit och visst grämer jag mig ännu då jag känner av fotfan men jag har mött ljuset när det kändes som mörkast.

Bilden är tagen samma dag som jag föll.

Många har hört av sig och på  Vinden mot kinden och på Facebook har det varit drygt 30 000 människor som tagit del av hur det går för mig. Normalt har jag kanske ca 5-7000 följare per vecka. Jag inser att jag är inte ensam där ute. Många av er har skrivit vilken förebild jag är och ni ska veta att det värmer i mitt hjärta och får min själ att glädjas så mycket. Jag vill ge tillbaka till alla andra allting jag får av att ha möjligheten att leva med en sådan passion för träning. Ingenting stoppar mig även om det ibland är tungt och känns som att springa  sirap. Jag har lärt mig att de människor som är riktiga vänner finns för en när man råkar ut för en motgång och att resten kan man skita . Glöm inte gå in och gilla samt dela min vInden mot kinden sida.

Jag kommer svettas mycket på en cykel nu och jag kommer bygga upp min Core så den kommer vara så stark att den aldrig kommer vilja få mig att falla igen. Jag kommer få den bästa alternativa träningen på Inpuls och  Hermelinen. Jag kommer börja skriva på den bok jag så länge velat förverkliga och jag har även lite annat smått och gott som står på tapeten. Livet tog inte slut och snart mina vänner står jag på startlinjen igen. Inget stoppar en vinnare och jag vet att i mig så finns det en vinnare som vunnit de största segrar när hon snubblat på mållinjen, rest sig upp och kravlat sig i mål.

Nu börjar resan.

ADIOS!