På väg mot nya mål, ny motivation och nya sätt att tänka!

När jag började löpa var det först någon gång i veckan någon km men efter en kort tid var det för lite och efter något år behövde jag återigen öka distanserna för att det skulle ge någonting, dock har jag alltid varit enormt  noga med att lyssna på kroppen så jag har faktiskt inte behövt ha något avbrott i min träning pga skador sedan 2010 då jag bröt tån och hade löpvila i 5 veckor samt 2012 då jag hade någon veckas löpvila pga överbelastning i hälsenans fäste.  Detta var första gången jag kom i kontakt med det här med alternativ träning och jag var envis och gick regelbundet på Spinning  1 gång om dagen några dagar i veckan. Trots att min läkare sade att jag inte skulle kunna springa Lidingöloppet 6 veckor efter skadan så trodde jag att det skulle vara möjligt och så gjorde jag. Jag tog mig i mål på mitt livs första Lidingöloppet och mitt livs näst längsta lopp någonsin i inledningen av min löparresa och det året sprang jag på 2.50.

Jag tog mig runt och det var en fantastisk inledning på min resa med löpningen. Förra året sprang jag på 2.09.59 och i år är jag nog med att komma in någon minut långsammare med tanke på vad jag gått igenom. Det är en seger i sig att kunna vara med .

Om lusten saknas-  vila eller träna annat!

Många träningsuppehåll  beror på skador och i synnerhet för mycket snabba pass och för lite uthållighetsträning. Löpning är lika mycket en sinnlig som fysisk upplevelse. Den som ständigt pressar kroppen till gränsen av dess förmåga förlorar förr eller senare glädjen med att springa. Och när träningslusten upphör och prestationstankarna tar över så går inspirationen och motivationen förlorad.  Jag tror att om löpningen bara ses som ett sätt att löpa snabbare och snabbare så fallerar mervärdet och även glädjen tappas. Så har det nog varit lite grann för mig. Det började gå bra och det föder press att vara med överallt och jag tappade mitt fokus. Plötsligt var jag inte bara marathonlöparen Johanna utan jag vann ju på de kortare loppen också även om jag aldrig riktigt stannade kvar och njöt av det jag presterat. Jag tappade mig själv och min kompass och mina njutningsfyllda pass blev mer och mer än stress de också för att jag kände att jag måste träna för att bli bättre och komma upp i den mängden som alla andra tenderade att ha och som jag aldrig lyckades komma upp i, ja men du ser vad tokigt det kan bli..  och den känslan har jag inte haft förr utan då har jag tränat för att få renska skallen och för att få komma ut i naturen.  Tror att väldigt många skulle känna igen sig i det jag skriver, men få skulle nog erkänna det.

Ordspråk%20-%20Det%20lönar%20sig%20inte%20att%20springa

Tyvärr är det så att vi idag tränar väldigt mycket och en motionär idag tränar nästan lika mycket som en elitidrottare. Lägg då till att du ska jobba, städa, ha sex (helst) för om sexlusten inte finns så dör ju förhållandet förr eller senare, inte sant?! ,  sköta hemmet, hinna träna annat, hinna göra styrketräning, gå ut med hunden, sköta barn och sedan ska du helt hinna visa att du har många vänner också.  Få människor fixar allt detta! Vårt samhälle är fyllt av stress, men vi skapar stressen.  Nog är det så att träning är ångestdämpande och fyller ett behov hos oss för varför skulle vi annars träna så mycket?

Vad är det som driver tvåbarnsmammor och pappor att träna tre pass om dagen ? Vad är det som driver mig? Jag är löpare och tränar max två pass om dagen under uppbyggnadsperioden som är vinter och vår och jag skulle inte ha tid eller lust att träna mer heller. Jag vet att den yppersta eliten tränar 15-25 löph i veckan vilket är mer än dubbelt mot mig som också kan kategoriseras till eliten med min nionde plats på Stockholm Marathon , men jag skulle aldrig någonsin hinna träna så mycket och frågan är om jag skulle vilja det?  I dagsläget skulle delar av mitt andra liv försvinna då som också är viktigt. Då måste man vara ledig och helhjärtat ägna sig åt träningen. Mitt nästa steg är att få fler sponsorer som vill stötta mig på min resa och ge mig mer tid att hinna återhämta mig. Så är du ett företag som vill samarbeta med mig så hör av dig.   Här har du en disciplinerad oslipad diamant med vilja av stål och fina meriter samt en stor glädje för löpning som kan vara en god ambassadör . =)

Se meriter hittils:

wpid-wp-1433134841347.jpeg

När man tävlar och i synnerhet när man blir duktig så följer det med mycket press från klubben, från utomstående och framförallt från sig själv. Under ett års tid fick jag höra att jag tävlade för lite trots att jag tillhört dem som tävlat mest, bara det att mina fokus låg inte på länets lopp utan på större arrangemang och på svenska mästerskapen som jag lyckats ta mig in i. Klart som korvspad att man fokuserar på det då man får chansen, men i år gjorde inte jag det utan jag ville visa hemmaföreningarna att jag minsann också kunde ställa upp och vara med.  Och det är trevligt, ja men nånting. Det är så roligt och så fyllt av glädje att få prata med människor som tror på en men det är ett stressmoment som kan leda till att delar av glädjen förvinner, vilket det gjorde för mig. Jag tappade mitt mål.

jogg-277x300

Trots att en skada aldrig är välkommen så kom den mitt i ett skede av livet då jag tror att jag behövde en paus för att hitta insikten i vad jag vill. Jag föll när jag var absolut på topp men fullkomligt mentalt sliten fast jag inte såg det själv.  Jag vill ju bli bäst på maraton, det är ju det som driver mig men pressen tog över . Jag har ju för fasen gått från 3.37 till 2.55 på bara 3 år så det finns mer att ge men inte till vilket pris som helst. Som Per Erik, min sjukgymnast på Hermelinen sade till mig:

-Du vet ju att du är duktig så varför tveka. Du ska lära dig att ta några lopp som viktiga lopp och ladda rätt inför dessa och sedan tar du de övriga som träning.  När nummerlappen åker på så blir det ett bra träningspass, vilket jag vetat och fortfarande vet, men sedan lät jag pressen ta över och vaggade in mig själv i besvikelse när jag fick kommentarer om att jag inte sprang tillräckligt fort eller varför jag inte vann osv.   Jag vet ju min plan och så länge jag vet den och följer den så spelar det ingen roll om jag inte vinner. Ty någon annan kanske inte har sprungit 3 marathon, tre halvmarathon och 6 millopp samma säsong utan haft ett eller två mål och kommit sugna och utvilade till ett lopp. Skillnaden är markant och bara vi inom oss själva vet det. Vem bryr sig egentligen ?

Det jag gillar med Marathon är det som genomsyrar hela min filosofi med löpning, nämligen att nöta snabbt och länge och jag aldrig blir bättre än idag så är det fullt tillräckligt för jag kommer ändå att tycka om den träningen mest.

Hur har jag då motiverat mig själv att komma tillbaka efter denna skada:

Jo jag har tillåtit mig att gråta, sörja och bana det faktum att skadan kom. Värst var det på sjukhuset och dagar av vänta och att inte veta om jag skulle behöva genomgå en operation eller inte. På något konstigt  sätt tror jag att ag har en enorm inre styra fast jag trott att jag inte haft det.  Med hjälp av rätt personer att ventilera med, ofta löpare själva med förståelse av hur det känns,   så har jag fått nya kraft och ny vilja. Då har jag kunnat sätta mig ner och försöka utröna hur det egentligen sett ut senaste tiden och ställt mig själv frågan om jag vill ha det så i fortsättningen. Det är lätt att ge upp men jag vill inte ge upp, varför skulle jag?  Efter att jag gjort det har jag startat min resa med alternativträningen vilket skett varje dag i form av spinning och Crosstrainer.

Jag har kunnat träna föga direkt efter skadan förutom de första 6 dagarna då jag var på sjukhuset och hade kryckor och innan de hade tagit reda på hur pass allvarlig skadan var.  Jag går på ca 3 instruktörledda spinningpass per vecka för jag anser att det är peppande och ger mig bra pulsträning. Det är verkligen så bra med spinning för att hjärtat får jobba och jag tar ut mig mycket. Oftast cyklar jag ca 15 min före eller efter för att få ihop ca 50 till 60 min effektiv träning.

Jag går också på Indoorwalking som är instruktörleddapss på Crosstrainer. I början tyckte jag inte om denna typ av träning och ansåg mig inte passa  in, men nu så har jag hittat känslan i den träningen också och håller en jämn pus runt 140 till 150 vilket är jämförbart med vanlig distanslöpning.  Utöver det så går jag på egna pass där jag själv cyklar både inomhus och utomhus. Jag fick tips av min sjukgymnast Per Erik på Hermelinen,  om att träna cykel i backe så det har jag gjort två gånger denna senaste veckan och det är ju en riktigt härlig känsla att få träna utomhus. För mig är det enormt viktigt att träningen aldrig tar över helt ty då faller en del av min identitet.   Träning ska göra en människa pigg och inte tvärtom.  Jag ska ha tid att göra annat, kunna unna mig saker som godis och glass, vin och en fylla om jag vill, jo det kan låta konstigt men så är det och det kommer jag alltid att stå fast vid .  I mitt fall så har många av de träningspass jag haft i sommar gått på slentrian utan glädje. I efterhand borde jag valt at unna mig en lång löpvila efter Stockholm Marathon men istället fortsatte det med 30 km lopp, 5000 m på bana och istället för att stanna upp och njuta av fina resultat så slungade jag mig själv framåt för fort.  Om jag inte fallit den där dagen i skogen hade jag säkerligen fortsatt som vanligt och tävlat varendaste helg och säkerligen varit sliten både mentalt och fysiskt till Lidingöloppet.  Nu blev det inte så och istället för attt sörja att jag inte kan löpa så ser jag det som ett nytt sätt att tänka på. Detta har öppnat nya tankesätt hos mig, banat väg för mina fortsatta satsningar med löpningen och framförallt gett mig motivationen åter. Det ska bli spännande att se om jag tappat någon kondition eller om jag är ännu starkare. Jag tror, tror du

Om drygt en vecka kommer jag att börja löpträna försiktigt genom att varva jogg med gång . Jag har redan testat i morse på min och Selmas hundrunda och foten reagerade ingenting på nedslagen. Läkningen har gått bra och foten är på väg att bli frisk. Vem kunde tro det för 3 veckor sedan liksom när jag trodde jag skulle kunna träna typ enbart armcykling och löpning först 6 månader senare. Häng med mig.

Jag kommer fortsätta berätta om mina reflektioner och erfarenheter från detta och vägen tillbaka.

ADIOS!

lappbeeget

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s