Så sitter jag då här dagen efter.  Benen är ömma och stortån likaså men sinnet är varmt och hjärtat glatt.

Jag har valt att medvetet ligga lågt med att skriva om Lidingöloppet eftersom att min start länge var oklar. Ni som följt mig vet att jag slog i foten vid ett fall i mitten av juli och fick domen splittrad fraktur på Metatarsalbenet bas. En tuff tid av rehab och alternativ träning började men framförallt en mental resa. Det var jobbigt att inte få löpa och det kändes verkligen så hemskt att allt jag kämpade för försvann i en handvändning.  Annika om du läser detta så ska du veta att det kommer en ljusning om än det inte känns så nu. Jag tänker på dig och håller tummarna för att du snabbt som attan ska komma på benen. Det finns en mening med allting som sker, men det inser man först efteråt när det fått lägga sig. Kämpa Annika, du är stark!

I alla fall.

Efter ca en månad kunde jag gå och småjogga på foten och varje framsteg var ren lycka

I början av september körde jag mitt första långpass sedan i juli om 30 km med god känsla och en vecka senare åkte jag till Stockholm för att springa Stockholm halvmarathon  för att få lite fart i kroppen.  Det gick bra och jag fick ett positivt svar att jag låg där jag ville ligga . Min tid blev 1.24.50 i motvind och tunga förhållanden.

Efter detta började jag träna med nya sulor och dessa är högre än vanliga vilket gjorde att mina redan trånga löparskor tryckte mot stortå senan.  Efter ett pass i backe kände jag att tån ömmade och det var rött och varmt.  Läkaren  tittade på foten och konstaterade inflammation i senan och trots att jag kunnat träna så har det inte varit helt smärtfritt. Jag har känt att det irriterat inledningsvis i löppasset men jag har ändå trott det skulle försvinna. Efter tisdag bestämde jag att vila fram till loppet.

I Onsdags före Lidingöloppet tänkte jag ställa in men både  min massör och Leif peppade mig att starta eftersom detta var mitt mål och jag kunde gå smärtfritt på foten.

Åkte till Stockholm fredag morgon  . Mötte upp brorsan och Anna Norén vi åkte till mässan och jag träffade Marianne och Polar som jag är ambassadör för och hela dagen var perfekt men…

hela energin för mig gick åt till oro för foten.  Vad skulle hända efter 15? Skulle jag kunna löpa hela loppet ?Jag försökte tänka positivt men laddade inte upp som jag brukade och tänkte egentligen inte alls på tider  . Mitt mål var att ta mig runt och ja det är sant. Trots att jag visste att formen var på topp så vågade jag inte tro på grund av tåkrånglet.  Smörja Voltaren och smörja Voltaren. Doften sticker ännu i min näsa.
Bläää.

På hotellet.  Älskar dessa fåtöljer och personalen på Bentley Best Western var unikt trevliga  . Vilken service och bemötande  .

På lördag morgon kändes foten iaf bra och Leif ringde och nu bestämde vi att jag bara skulle tänka positivt. Leif har varit ett mycket bra mentalt stöd och får mig att våga tro på mig själv.

Bilderna tagna före start.  Jag startade i led 1a klockan 12.30.

När starten gick var det trångt och gruffigt och jag fick ta till armbågen några gånger för att inte falla. Det är så många snabba män som kommer från de bakre leden så det blir trångt snabbt. Jag tyckte det kändes bra redan från start och när det sedan blev mindre folk och tätades ut så flöt det på bra. Visst var det tungt i backarna men inte mer än att jag klarade att trycka på.

Jag sprang med min rosa Polar och den visade km tid men jag valde att inte låta sen visa tid medvetet för jag ville springa på känsla. .

Det var tungt för mig i backarna nerför och där ser jag att jag har mycket att hämta.  Men jag har ju kört ett pass i backar i år så det är inte konstigt. Många löper förbi så lätt i backar nerför men då är jag istället stark uppför.

Jag sprang mestadels ensam kvinna. På slutet har jag tydligen tagit in några placeringar och passerade en tjej sista km . I övrigt var jag omgiven av män ☺

Sedan kom ju Abborrbacken fruktad av många  och visst den är seg men vid 22 km tryckte jag en gel och fick tillbaka krafterna så att när Abborrbacken dök upp så var det bara pinna på  . Dock sänkte jag farten rejält och pinnade på utan att gå någonting.  Efter den var Slut så kändes de sista 4 km lätta och jag sprang på trots att det kändes i mina lår och min höft för nu vid 26 km är ju musklerna trötta så klart.

Mina mellantider visar att snittfart- en ändå kunde hållas fin i de brantaste backarna .

Vid Karins backe sprang jag i kapp en kille med Lulekamraterna tröja. Efter ett tag såg jag att det var Marcus Nilsson som är så duktig.  Då först tittade jag på tiden på klockan som visade 1.57 och jag insåg att OJ jag har nog löpt fort idag och jag kommer nog springa in ett nytt Pers. Redan här föddes och spreds ett leende på mina läppar.  Jag började ta in vad det var jag åstadkommit under de föregående ca 28.5 km.

Sedan plötsligt dök målrakan upp och då hörde jag publikens jubel och att speakern ropade att 7 damer kommit in. Då förstod jag att jag skulle bli nummer åtta. Jag sträckte upp mina armar i luften och ropade jaaaaa
JAAAAAAAAAA
Jaaaaaaaaaa! !
Fan jag fixade detta. Jag fixade ett pers och top 10 på årets största löpar tävling . Inte nog med det så visade jag för mig själv att jag är en duktig löpare trots allt och att motgångar inte har stjälpt utan stärkt.

Bilder efter målgång  . Med krafter kvar greppade jag telefon och ringde till Bengt Ek och jag var så sjukt bubblande och glad  . Vet du Bengt att jag blev åtta  .?!

Minglade runt lite. Pratade med andra.  Fick Grattis kramar av bland andra Thomas Johansson som jag passerade sista km och han kom i mål strax efter mig.

Sedan väntade nästa glädje och det var att storebror Mattias hade klarat sitt mål att springa på under 2.15 och medaljtiden.  Han klarade det min duktiga bror som gjorde sitt andra lidingöloppet någonsin  . Sjukt imponerad av dig bror.

Den här dagen kommer jag alltid att minnas som en speciell löparhändelse i mitt liv  en dag som inte skulle vara möjlig men som blev möjlig tack vare envishet och kärlek för löpning. Att springa Lidingöloppet är ingen lätt match och att göra det efter en skada är verkligen ingen självklarhet.  Just  därför är jag så nöjd över att ha hamnat högt på resultat listan där bla några av landslagets marathon tjejer och Malin Everlöv.  Alla dessa tjejer är så duktiga och att lilla jag är med känns stort. Stort och häftigt.

Jag och brorsan firade på restaurang igår kväll.

Anna och jag ska åka till Sevilla och springa marathon i feb 2016. Igår gladdes vi åt varandras prestation i Stockholm.

Det är en solig söndag och hösten är på intågande  . Det är dagen efter för en löpare som upplevt ett kliv framåt med vinden mot kinden.  En Johanna löpare är alltid glad efter målgång men det här betyder ändå lite mer och jag ser ljust på framtiden.

God och neverending frukost och vy från min morgonpromenad i solsken och höstkrispighet.

Jag vill tacka er alla som verkligen tror på mig och visar glädje i samband med mina lopp. Jag vill tacka mina föräldrar , min klubb och riktiga vänner. Jag vill tacka mig själv för att jag vågade och vann.

Mot new York marathon.  Men först en löpfri vecka .

ADIOS.