Säsongens sista och mest fantastiska upplevelse. New York Marathon, my Words!

20151101_135013_resized

Lycklig löperska efter målgång!

Sitter hemma i mitt kök i Luleå en solig höstdag och bredvid mig på en köksbänk ligger medaljen som jag fått efter denna fantastiska tid i New York. Det har verkligen varit en bra resa på många sätt och vis. Egentligen är jag tacksam och väldigt lycklig över att jag har kunnat springa ett marathon så där fort som jag gjorde.

Min gode vän Anna Norén, skickade sms till mig efter målgång och skrev att hon undrade hur jag kunnat göra det?

Mitt framgångsrecept måste heta löpvila och alternativträning, fast självklart är det många aspekter som bidrar till att man får till en utveckling i sin träning.

Marathon är det roligaste jag vet, men också det jobbigaste, speciellt sedan jag springer snabbare vilket jag gjort sedan jag började utvecklas mer.  Herregud den känslan benen hade de sista km i New York, den glömmer jag aldrig. Jag glömmer aldrig heller känslan då jag insåg mitt personbästa. Jag vill verkligen ur djupet av hjärtat tacka för alla grattishälsningar. Många har följt mig och ibland fattar jag inte hur det kan vara möjligt att 16000 personer tar del av detta, men det är faktiskt också lite roligt och en stor bidragande del till att jag löper med glädje, är faktiskt Er, mina följare och bloggläsares förtjänst.

Det var länge oklart om jag skulle åka på grund av den nervirritation som jag fick i samband med en laserbehandling då det blev småblödningar på fotens utsida som svidit och irriterat ända upp mot höften och den lilla muskeln Piriformis.. Jag visste ändå att jag hade haft en god känsla på de träningspass som jag fått till fram till Lidingöloppet och efter, så egentligen var jag inte orolig över det. Däremot var jag aningen orolig hur foten skulle svara på den långa 42 km sträcka på stenhård betongunderlaget som inte sviktar så mkt som asfalt. New York är känt för detta och jag minns hur ömma mina lår var förra året. Det tog många dagar innan jag kunde löpa igen.
När jag dessutom drog på mig en förkylning i måndags dagen före vi skulle åka så tänkte jag lämna in handduken i allafall. Tack vare bra stöd från min sjukgymnast Anna På city Rehab så åkte jag. Anna har hjälpt mig att förstå hur nerver fungerar och också sett att nerven i princip mådde bra samma dag som jag tog beslutet att åka. Just då var jag så velig att jag nästan var gråtfärdig och mest tyckte synd om mig själv just då…

Men jag kastade aldrig in handduken.  För här sitter jag nu.. Det blev så bra som jag hoppats men inte vågat tro. Det blev ett pers igen och härmed kan jag sätta punkt på 2015 års löparår med guldkant. Här kommer min historia om New York Marathon 2015.

Tidigt på Tisdagsmorgonen så hämtade min skjuts mig och körde mig till flygplatsen. Med mig hade jag en matlåda, en tung och otymplig ryggsäck avsedd för en Backbacker och inte en bekväm löpare =) Nåväl, efter incheckning såg jag inte väskan förrän i New York och jag mötte upp Johan och Karin på Arlanda. Ja de hade nog trott att jag inte skulle komma eftersom jag var sent ute.
12109276_10153000125147132_1343185662715602360_n

Jag fick plats bredvid en vänlig finsktalande amerikan som höll låda och höll på surra ihjäl mig tills jag tydligt men vänligt  visade att jag ville lyssna på min musik i lugn och ro.  Vi åkte med SAS denna gång och det bjöds på både mat och dryck och servicen var otroligt bra. Jag hann se två filmer innan vi plötsligt skulle gå ner för landning. De sju timmarna gick väldigt fort och när vi landade så tog vi oss in till Manhattan och 6th avenue 34th, 46th street där vi skulle bo i en lägenhet via Airbn. Lägenheten var inte den mest fräscha och det visade sig att det där med städning av golvet med hjälp av våttorkning var svårare för städteamet än för mig att springa Marathon på 2. 54. 50. Nåväl, dagarna har fördrivits och gått väldigt fort. Vi har startat var dag med en promenad till Central park. Vädret har varit väldigt skiftande liksom vädret kan vara i New York på hösten . Både sol, regn och moln, men också skiftande i temperatur. Till exempel var det den dagen vi åkte hem ca 20 grader och den dagen vi kom ca 6 grader =)
I onsdags så var vi i närområdet och kollade runt och i torsdag så gick vi och hämtade ut nummerlapp och gick runt på den gigantiska mässan. Jag köpte nya skor av märket Saucony Triump ISO 2 . Skon är helt ny och hade precis kommit ut på marknaden. Johan och Karin köpte massor av New York Marathon kläder.

 

I Fredags, två dagar före loppet, åkte vi och kollade på frihetsgudinnan på avstånd genom att ta färjan till Staten Island och tillbaka och eftersom att vädret var sol och varmt den dagen så fick vi en väldigt tydlig bild. Vi åkte sedan och kollade på resterna från flygolyckan 2001 som kostade så många människor livet i samband med Word Trade center . Vi hade perfekt väder den dagen och riktigt trevligt måste jag medge. Det har vi haft hela tiden för att ha bott så nära varandra eller nästintill på varandra.

20151030_131100_resized

Lördagen var lugn och vi började om än mer komma in i våra bubblor. Det märktes i staden att ett marathon stundade. Vi promenerade mycket den dagen och det blev totalt över 2 mil utspritt över dagen. Jag har inte tränat någon löpning den sista veckan innan loppet men jag tror inte på helvila. Dessutom är jag van att gå mycket då jag har ett busfrö där hemma som jag aktiverat sedan hon kom till mig. Dock har vi inte löpt pga en förkylning, men också för att jag verkligen velat vila foten . Johan har känt av sitt knä sedan Berlin så det passade bra att vi tog det lugnt och eftersom vi promenerat mycket så har vi ändå sett mycket och kunnat ta del av stämningen i Central Park, alltså det är verkligen en fantastisk park. Shit alltså…… på lördagen när vi strosade runt och gick vägen mot målet och såg alla de flaggor som prydde målrakans sida. Då var det nästan så man lyfte från marken oh jag mindes känslan från 2014 då jag löpte in på 2.59.40. Hur skulle det gå i år? Skulle jag kunna springa runt med god känsla? Frågorna var många men mitt sista pass i fredag gav en god känsla… då löpte jag 7 km och det kändes lätt och härligt.

Pedestrians and motorists pass in front of a Whole Foods Market store in Union Square, Wednesday, June 24, 2015, in New York. New York City's consumer chief said Wednesday that Whole Foods supermarkets have been routinely overcharging customers by overstating the weight of prepackaged meat, dairy and baked goods. (AP Photo/Julie Jacobson)
Maten i USA är fantastisk i alla fall då jag fått äta på Whole food market. Där skulle jag kunna äta var dag. Kikärtor, bönor, Tofu, kyckling, fisk, linser, alla sorters grönsaker, oliver, grönkål och spenat och ja det finns inte plats att gå igenom alla fantastiska matsorter man kunde plocka i sin lilla låda. Sedan hittade vi också ett favvo bageri på 7e avenyn nära Central park, som vi handlade i var morgon. Till frukost blev det mjölk och havregryn med kokta ägg och banan samt knäckebröd och mjuktbröd.. I övrigt finns det många cafeer som har självbetjäning och man kan plocka sin egna mat. Det går att hitta något för alla och det är ju bra då det är en stad med många olika typer av människor. Givetvis går det också att finna skräpmat drypande i fett om man vill det, men USA har ändå förändrats senaste åren tycker jag.

Trots att det varit en resa där både Johan och jag så klart haft mål att kunna prestera och löpa bättre än vad vi gjort förut så har det ändå varit mkt avslappnad stämning hos oss. Vi har druckit bubbel nästan var kväll och jag tror att det glada och avslappnade stämningen bidragit till det fina resultatet jag gjorde,  något jag är övertyga om att Johan också gjort om han inte fått sin lilla bristning i baksida lår.

 

12189750_10153006849627132_8421654082511078427_n
Natten till tävlingsdagen ställde man fram klockan i USA men det visste inte vi, så när klockan ringde för oss så visade alla klockor olika. Som tur var så var det ju bakåt man skulle ställa klockan, för annars hade det kunnat bli lite stressigt. Jag startade ju i subelitledet dit endast några utvalda får starta och jag skulle få åka med en buss med avgång 06.30, men jag valde ändå att gå upp samtidigt som Johan. Vi åt havregryn och mjölk, drack kaffe och smörgås tillsammans och Karin var med och bidrog till en lugnade atmosfär. Karin följde sedan både mig och Johan till bussen. När jag kom fram till bussen så möttes jag av funktionärer till loppet och fick veta att jag skulle åka buss nr 5. På samma buss fanns även Anders Salzai som är en duktig löpare och även löparcoach. Stämningen var lugn tyckte jag på bussen och jag pratade med några amerikanska tjejer varav en av dem hjälpte mig att fläta håret i en inbakad turfläta.
Då vi kom fram till anläggningen där vi skulle vara tills starten så var det fantastiskt att se hur fint de ordnat. Det fanns mat och kaffe och massage så jag passade på att få mjuka upp musklerna lite före loppet. Det fanns också en inomhusbana att värma upp lite på. Jag var dock sparsam med uppvärmningen . Kollade att min Polar M 400 satt på sin plats och hittade satelliter.  Vet inte vad jag gjort utan den rosa guldklimpen på min arm.

Träffade den duktiga löparen Anders Szalkai och Mikaela som blev andra bästa svenska samt Lona som är så grym!

20151101_083047_resized_4

08.50 gick vi ut till bussen som körde oss till starten och då fanns det tid att gå på bajamajja och fixa det sista med kläder. Jag tog med mig en gammal rosa överdragströja för det var varmt ute så det behövdes inget på benen. Vi startade högst uppe på bron och för att ta oss dit gick vi i samlad trupp. Utsikten uppe från bron var makalös och då såg man ut över hela området där det var folk och åter folk. Nu började det pirra lite mer i mig.

En sista fix av både musik. Flipbelt satt bra runt midjan och i detta hade jag 1 gel och pengar samt mobilen då. Jag hade skapat en egen New York marathon lista och hade reglerat volymen så jag skulle höra publikens jubel också. Vi gick fram till startlinjen 10 min före. Jag har nu löpt alla årets lopp med Flipbelt och varierat mina färger. Måste säga att jag är mäkta imponerad. Tänk att jag med min stora Samsung mobil kan få ha med den med hjälp av Flipbelt.
Starten:
Det gick uppför och jag höll väldigt högt tempo. Jag borde bromsat mig själv, men jag tänkte att vad tusan det går ju så lätt.

Första 5 km passerade jag på dryga 19 och det säger sig självt att jag inte skulle kunna hålla den farten hela loppet, men å andra sidan hade jag lika gärna kunnat det eftersom det nog aldrig känt så lätt. Kruxet med New York är att det är en del upp och ner och de långa nerförsbackarna med det hårda underlaget sliter på benen om man ligger på i backarna. Efter ca 10 km kom jag in i en fart runt 4 min per km som jag höll ända bort till Brooklyn brigde som är en lång järnbro där många tappar mycket fart inklusive jag. På nervägen från den så kände jag hur nerven i foten började att irritera igen och jag hann tänka, att bara jag nu inte måste bryta loppet och bara jag nu tar mig i mål.

Jag fortsatte pinna på, hade sänkt farten lite och låg nu mellan 4 min per km och 4.10. Ännu hade jag krafter att slänga ett öga mot publiken efter banan som skrek och hejjade vart man än befann sig. Jag gjorde highfive med några och försökte lyfta dem att skrika mer genom att applådera. Det var verkligen som om man varit en stjärna där man skred fram. Fantastisk publik. Känslan av löpningen var aldrig ansträngande utan det konstiga är att jag verkligen kände en styrka jag aldrig upplevt förr.  Men ett Marathon är ett Marathon och 4.04 min per km är snabbt i 42 km så…

Vid 37 km minns jag hur benen började att nypa nere i vaden.  Jag fick kramp men lyckligtvis försvann den genom att jag stannade av lite… Det var precis samma förra året och min förklaring till detta är, att jag som i princip aldrig haft kramp på lopp, får detta i New York pga det hårda underlaget. Det nöp några gånger och jag reglerade farten så jag aldrig behövde stanna. Jag tittade på klockan, såg att jag tappat snittfart från 3.58 som jag låg i första 23 km till 4.03 min per km. Om jag nu bara lyckades bita ihop skulle jag ändå kunna klara under 2.55 hann jag tänka. Så närmade vi oss Central Park och en tjej sprang förbi mig. Det såg lätt ut och jag tog rygg. Hon gav mig kraft och så gjorde även publiken. Just nu gjorde låren rejält ont kan jag säga.

Aj aj aj, det var som att springa barfota

 

och det fanns ingen dämpning kvar i skorna kändes det som. Men jag plockade många placeringar här i parken och såg många trötta löpare på min väg mot målet. Nu var det nära och en lång raksträcka som jag promenerat efter några gånger dagarna före väntade. Publiken sgrek och jag försökte öka men det gick inte. Jag hade nu passerat 42 på min egna Polarklocka och förstod att målet var nära. Jämfört med Stokholm marathon var mina lår så slut så slut och det var ren vilja nu. Jag hann tänka att vart är nu målet?
Så kom den, den sista biten. Jag kände nu hur bubblet fyllde mig. Jag såg alla de flaggor vi passerat och långt där framme såg jag veriges. Jag såg diskpalen och jag visste inte tiden jag hade. Jag insåg inte förrän jag passerat målet att jag satt ett nytt personbästa. Min tid blev 2.55.50 och jag hade persat på den tunga banan i New York med hela 4 min och 50 sek och på distansen med 55 sekunder. Jag böjde mig ner och en funktionär kom emot mig och frågade om jag behövde hjälp. Jag stapplade mig fram mot medaljen och hände den runt halsen, greppade tag i telefonen och funktionären som eskorterade mig tillbaka mot subelittältet fotade mig och förundrades över att jag klarat att löpa så bra. Congratulations till andra och sedan bara sittande i min bubbla på en stol och vänta på massage. Så fantastiskt. Nu var det gjort!

20151101_124644_resized_1

20151101_125259_resized_1

Mina lår gjorde väldigt ont, speciellt på en sida så det var behövligt med massage även om han tröck hårt. Jag antar att han kunde sin sak för det blev bättre. Jag pratade med Lona i tältet och även Mikaela som också löpt otroligt bra och slutade på strax under 2.40. Vi var tre svenskor som kom in på årsbästalistan efter detta loppet. Dessutom blev jag etta i min åldersklass kvinnor 35 till 39 och det är stort, riktigt stort! Se resultatet på deras hemsida

Jag är så lycklig!

 

Efter en stund begav jag mig ut på gatan för att ta mig mot family reunionzonen där Karin skulle stå och vänta på Johan och mig. Jag var före Johan och det visade sig att han hade fått besöka sjukhustältet eftersom att han dragit på sig en lindrigare muskelbristning efter 10 km men ändå fullföljt loppet på 3.17. Medan vi stod där så passerade andra jag känner lite genom löpningen så det var trevligt även om mina ben gärna ville sätta sig och hela jag skrek efter bubbel! Så fick det bli. Till slut mötte vi Johan och vi fick vår segeröl . Det blev en trevlig kväll och så blev även resten av de dagar vi hade kvar.

Bilden är tagen efter målgång.

20151101_135013_resized

Så här sitter jag nu i mitt kök. Solen skiner där ute och jag ska strax jogga en långsam liten tur efter att ha återhämtat mig hyfsat från mitt bästa marathon i år eller någonsin. Vem hade kunnat tro detta för 3,5 månader sedan då jag olyckligt fick en fraktur i Metatarsalbenets bas. Jag återkommer till denna skada i mina inlägg av några anledningar och det är framförallt för att det verkligen är stort för en idrottare att kunna komma tillbaka i bättre form efter en skada än innan och det har jag gjort. Jag läste ett reportage om Jonas Buud som vann Vm i 1000 km tidigare i höst, en stor förebild och även han gjorde samma. Men det är inte vilan som gör att man blir bättre utan ni ska veta att det krävs både mental styrka och bra alternativ träning att komma tillbaka. Många tror att det bara är att sluta träna efter en skada , men kondition är färskvara och det försvinner fort. Dessutom mår de flesta skador bra av att man håller igång. Nu hade jag sådan tur att jag kunde belasta min fot direkt och slapp ha gips mer än några dagar. Så jag kunnat cykla och också gå på pass på Inpuls, vilket varit och är en stor del till att jag kommit tillbaka så fort. Det var också väldigt tufft för mig då detta hände och jag, liksom säkert många av er som läser detta, trodde att jag inte skulle kunna tävla mer denna säsong. Men sedan blev det ändå personbästa på både Lidingöloppets 30 km och här i New York. Jag är så grymt stolt och tacksam . Det känns som om jag lärt mig så mycket om mig själv under dessa månader och detta senaste lopp visade verkligen att jag tagit löpningen till en ny nivå vilket gör att jag verkligen ser fram emot 2016!
Jag vill tacka alla som följt mig och speciellt mitt resesällskap Johan och Karin för vår vecka i NEW YORK. Karin du är fantastisk som hjälpt oss och varit som ett tredje ben för oss under tiden och agerat kartläsare och varit vårt lugn då vi varit lite löpardisträa. Med detta sätter jag nu punkt på löparåret 2015 med en 28 plats på världens största Marathon och etta i min åldersklass kvinnor 35 till 39.  Att ha varit med om detta är livets melodi när den är som vackrast och att verkligen ha fått uppleva New York och ett marathonlopp så här års och avsluta året med den känslan är fantastiskt. Tårarna hos mina föräldrar när de mötte upp mig gick inte att ta miste på. Glädjetårar. Stoltheten hos Bengt Ek som är ordförande i föreningen Morjärv som jag springer för. Glädjen hos mig och även hos er alla som tror på mig. Det är just detta löpning handlar om och vi är alla vinnare!

12195958_10200968897341135_6889512780055222114_n

ADIOS!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s