Johannas årskrönika. Året som betyder allt!

Plötsligt tog allt slut och det som börjat så bra fick en helt annan vändning.  Så kändes det då, men det jag inte visste då, var att jag skulle ta mig starkare ur det! Mitt livs första motgång som löpare och en eländig skada.

18380_550934ebddf2b34515f853f5

Någonting fick en början men slutet det kom aldrig. Hur det än är så tror jag att det finns en mening med allting som vi gör och hamnar i. Ni som känner mig och följt mig vet hur mycket löpningen betyder för mig och hur det är vinden mot kinden som driver mig till att fortsätta och inte prestationerna i sig även om de självklart också är värdefulla. Jag tror att vi alla har en löpare inom oss, men att vissa har det mer än andra och att när man väl hittat dess själsfrände så kan man identifiera sig lite mer med att finna nyckeln till sitt inre. Så är det för mig och så blev det för mig. Tänk att lilla jag från Överkalix kunde prestera så här i en sport som jag började sent med och där jag haft så mycket emot mig med skolios och annat. Jag fattar det knappt själv , men det kanske är lika bra! Här står jag nu och trots att det är vinter har jag kunnat öka både min mängd och min fart. Kroppen svarar och jag mår bra!  Molly och jag har betat av många mil under julhelgen mn jag har också vilat och kopplat av med god mat och bubbel.

1463499_10153091663392132_7642508974614869887_n

10317749_1121409534558784_3622434496464125862_o

12377525_1124139707619100_9117350204702036773_o

 Löpning handlar om att hålla sig skadefri och att kunna träna mycket och återhämta sig väl.

För tre år sedan kom jag till Morjärv SK . Jag hade sprungit några lopp och sett att jag hade något som talade för att jag ville lägga mer energi på träningen. Jag var en motionär som ställde mig långt bak i startledet och även om jag sällan vann, så var jag oftast en segrare ändå och jag hade krafter kvar och var aldrig så långt efter de bästa.. Löpningen gav mig glädje. Om det sedan berodde på att jag var i ett skede av livet när det var lugn och ro och ensamträning jag behövde, eller drömmen om en elitidrottskarriär, det vet jag inte, men så blev det i allafall.

2013 sent på året hände något och jag började springa på ett annat sätt och med en annan känsla och det bara hände liksom allt annat som bara hänt för mig, tro det eller inte! Jag förbättrade min marathontid med 20 minuter drygt och jag fann kärleken samma dag som jag blev en av de drygt 100 damer som kvalade in till SM i Marathon.

Jag kom i kontakt med Morjärv och Bengt Ek i samband med en tävling i den lilla byn Kivijärvi, något jag är otroligt tacksam över. Bengt fick mig att vilja satsa mer och framförallt fick han mig att känna glädje för att tävla. I början hatade jag att tävla på hemmaplan och så sent som året 2014 valde jag bort lopp för att jag kände press från mig själv. Hur skulle jag kunna leverera och vara lika duktig på alla andra duktiga löpare vi har i länet. Det är dumt att tänka så för då tar man död på glädjen, men så har vi alla en liten djävul på våra axlar som sitter där och talar om för oss att vi inte duger, så även jag. Med tiden så försvann det där mer och mer och jag blev liksom en långdistanslöpare och det är jag än. Jag kommer alltid att vara en sådan även om jag nu i år utmanat mig själv och tävlat mer på hemmaplan och faktiskt varit med i samtliga DM utom 10 000 m, men det berodde på att just den tävlingen krockade med ett annat lopp uppe i Tornedalen.

Bengt brukar skoja med mig och säga nu idag att han aldrig trodde att det fanns en sådan talang i mig och visst tar jag hans ord till mig. Idag tror jag på mig själv även om jag också känner press ibland liksom vi alla gör. Bengt trodde på mig och tillsammans blir vi starka.

Att tävla för mig är gemenskap och det ger energi. Det är socialt och man träffar folk. Kaffet smakar aldrig så gott som efter en målgång och speciellt om husknutarna är vita och väggen på huset rött och utsikten ner mot Kalix älvdal är så sagolikt vacker att man bara vill stanna där för alltid. Det är då jag känner mig som en vinnare! För mig behövs det inga medaljer om det finns glädje och jag har upplevt bådadera. Idag finns det både och på en och samma gång, men det som river mig mest att träna vidare mot bättre tider är ju känslan av måluppfyllelse .

IMAG0033_BURST002_COVER

Prisutdelning på Terräng DM ägde rum på denna vackra plats i Morjärv.

När allting tog slut och jag föll och bröt ett litet ben i foten, hade jag två alternativ. Det ena var att deppa ihop och låta mitt ältande ta död på all min glädje, eller att bita ihop och göra så mycket jag bara kunde för att komma tillbaka starkare. Min största rädsla har varit och är fortfarande att jag ska tappa den kondition jag byggt upp, men min sjukgymnast jag hade i samband med att jag bröt foten hjälpte mig att förstå att det faktiskt går att komma tillbaka och att alla mina år med glädje och löpning inte försvinner så fort. På sätt och vis hade det känts lättare om skadan uppkommit av utmattning och för mycket träning och inte på detta onödiga sätt och klumpighet. Idag ser jag fördelar med et och jag har sett att jag har en god återhämtning i hela mig.

wpid-20150819_102006.jpg

Vattenlöpning på Arons.

Jag satte upp en plan och den byggde på varierande träning och annan konditionsträning. Jag började stödja på foten, gå med hunden två km om dagen så snart jag kunde lägga kryckorna och det gjorde jag nästan direkt Jag kämpade på den där förbenade spinningcykeln för att få hjärtat att pumpa och till slut började jag se den träningen som en kär vän. Under två veckor mitt i sommaren hade vi värmebölja så jag vattenlöpte 60 min varje morgon och jag såg att formen både psykiskt och fysiskt inte försvann utan tvärtom. Den dagen jag tog mina första löpsteg var en stor dag och egentligen när jag ser tillbaka på detta år så är det ett mirakel. Jag är så fantastisk stolt över mig själv för att jag fixade detta. Under tiden som detta hände så hann jag i princip bara med mig själv.. men jag visste någonstans att det skulle vara värt det. Visst tusan är det så. Detta är ju mitt allra bästa år och det är nu det börjar!

wpid-img_0595.jpg

Mina första löpsteg utan smärta och utan att tänka på skadan och känna rädsla!

Året 2015 kommer alltid att vara ett fantastiskt år för mig. Jag började där jag slutade med att springa ett marathon och åka på en träningsresa med några andra inbitna löpare. Jag tog mig igenom ett folktomt marathon på Kanarieöarna och jag gjorde det på 3 h och 1 minut. Det var januari och hemma i Sverige hade vi vinter och kallt, men nere på Kanarieöarna lyste solen och skumpan var härlig.

johannn

Det blev många mil och jag kom hem till Sverige och drog på mig en seg förkylning. Under 1 vecka tränade jag ingenting och sedan efter det så var det som om något hände. Jag hade nu några utmaningar att ta mig an där den ena var ett lopp på 21 km i Visby Gotland. Jag åkte ner och sprang in på årets bästa tid på distansen. Efter detta så fortsatte det med seger på både Porsörundan, Vårlöpet och Stadsmaran i Luleå, men någonstans där mellan fick jag problem med mina blodvärden och jag kände mig trött och håglös något som är vanligt hos oss som springer. Som tur var fick jag upp värdena och när jag sprang Stadsmaran i Luleå så kunde jag springa i mål som segrare på 1.24.50 utan att alls känna mig trött. Det gav ett bra kvitto för mig inför Stockholm marathon och SM som väntade veckan efter.

11221597_997552306944508_3436197174330267680_n

glad-johanna-nilsson-ser-fram

Sedan fortsatte det med Stockholm marathon där jag lyckades överträffa mig själv och slog min gamla tid med 4 minuter trots att jag behövde stanna och gå på bajamaja hela tre gånger på grund av magproblem. Det som jag tar med mig som mest glädjande var den känslan jag hade efter Stockholm marathon och hur pigg jag kände mig i kroppen och musklerna och att jag inte alls hade någon dipp what so ever förutom magbestyren. Jag slutade 8a på SM i damklassen .

wpid-wp-1433217797908.jpeg

Jag skriver inte denna krönika för att skryta om mina resultat utan för att dela med mig av mina erfarenheter. Om du inte kan glädjas med mig så är det ingen idé att läsa vidare. Jag vet att det finns de som tycker att det jag gjort inte är så märkvärdigt, men jag tror inte heller folk förstår att det är rätt så tufft att springa 42 km med en snittfart på 4.07 min per km . Jag gläds med alla andra löpare som når sina mål, utvecklas och får göra det de brinner för.  Det är ingen lek och vi som lever för det kräver inga tack och rosor, men heller inga gliringar . Jag brinner för löpning liksom jag vet att många av er bloggläsare och mina vänner och bekanta också gör. Lägger man ner timmar och mil varje vecka så visst tusan vill man bli bättre på det man gör för blir man sämre är ju något fel, inte sant? Vi kan alltid lära av varandra och alltid hoppas jag att jag kan inspirera någon eftersom att hur det än varit så har jag utvecklats och då vet jag för mig själv att jag gör rätt.

När jag sedan mitt i den svenska högsommaren föll och fick ett trauma mot min fot så var det givetvis knäckande.  Var detta slutet? Nilssons karriär tog ett abrupt slut stod det i NSD.

Smärtan blev värre och värre eftersom att jag sparkat upp foten mot ett hårt föremål och inte som de flesta andra olyckor trampat snett. En blånad spred sig på både ovansida och underdel av foten så när jag åkte till akuten i Sunderbyn så fick jag vet att jag kanske skulle behöva operera in skruvar i foten och vara gipsad i månader. Efter narkos och stabilitetstest uteslöts detta eftersom att mitt trauma inte var orsakad av vridvåld och jag skickades hem med linda, men inte mycket mer. Den hjälp jag fick av ortopedmottagningen var inte något att hurra för utan jag fick verkligen ta mig i kragen och lära mig och lära av andra hur jag skulle få den bästa rehabilitering. Jag hade heller inte någon försäkring i det skedet så jag fick vänta länge på en tid hos sjukgymnast men jag började gå på spinning och eftersom att det inte gjorde ont så fortsatte jag med detta.

wpid-20150801_112333.jpg

Jag tog mig ur skadan och det mest fantastiska var att jag fick så många nya lärdomar. Dels en lärdom om mig själv men också lärdomar om andra människor. När jag sedan kunde börja löpa igen så åkte jag ner till Stockholm och sprang halvmaran där för att jag skulle få upp farten lite grann inför Lidingöloppet som jag verkligen så innerligt ville deltaga i OCH SÅ BLEV DET! Bengt peppade mig att åka ner för att jag behövde det för min självkänsla.

wpid-20150912_165659.jpg

wpid-20150926_144147.jpg

Veckan före hade jag sprungit 3 mil på långpass vilket talade för att jag var redo, Det om var mest fantastiskt var att jag klämde till med mitt livs bästa Lidingölopp och kände mig så stark och löparlycklig som jag aldrig varit för. Jag grät av lycka och när jag kom i mål som åttonde dam så visste jag att detta var början till något nytt.

Under de senaste 5 veckorna har min träning gett mig ett väldigt bra svar. Jag har lämnat allt som varit negativt och valt att fokusera på det positiva istället. Tack vare många kunniga människor i min närhet har jag lyckats vända det negativa till positivt och i slutändan är det det vi värderar och det är det som driver oss framåt. Tack vare min familj och Morjärv SK via Bengt Ek ordförande i föreningen kommer jag nu att kunna komma mer förberedd än någonsin inför 2016. Sedan vet man aldrig hur det går. Jag fortsätter att springa med Morjärv och jag vet att det värmer i hjärtat hos eldsjälen Bengt när det går bra för mig. Jag tränar oftast ensam eller tillsammans med Lulekamraterna och jag lägger upp träningen efter hur det känns dag för dag. Att vara sin egen tränare kan vara både tufft och bra men jag bollar ideer med andra som delar samma filosofi som jag!

När jag ser tillbaka på detta år med löpningen så är jag så otroligt stolt och nöjd och det finns egentligen ingenting jag kunnat göra och velat göra annorlunda. Vist hade jag önskat att jag aldrig hade fallit och gjort mig illa, men om jag inte gjort det hade jag kanske fortsatt att träna och tävla och gått bakåt istället eftersom att jag var inne i ett flow och allting gick min väg ..? Det är saker man aldrig vet och idag så är det väsentliga hur jag känner nu. Styrka. Hoppfullhet och motivation!  Jag har som mål att bli ännu snabbare och starkare på både Marathon och kortare distanser. Jag ser ljust på framtiden som löpare.

Jag har med mig 16 tävlingar i bagaget i år med tre DM segrar och 9 andra segrar. Den största segern var när jag vann min åldersklass som veteran i kvinnor 35 på världens största marathon i New York då jag sprang in på tiden 2.54.53 . För mig skulle detta inte varit möjligt och inte för läkare och sjukgymnaster heller. Jag var faktiskt beredd att inte åka så sent om måndagen veckan före men här står jag nu och tittar tillbaka på året som varit.

20151101_124644_resized_1

Att vara löpare så innerligt som jag innebär många timmar löpandes med sig själv, men jag tycker om att vara med mig själv och att jag har ofta sällskap av hundarna och musiken. Just nu är jag inne i en period då musiken betyder mycket för mig och den ger mig motivation att träna. I skrivande stund känner jag mig starkare än vad jag gjort förr och de tider jag håller på intervaller, långpass och distanspass i km farter talar om att jag tagit ett kliv framåt i min utveckling som löpare. Jag vet också att vi aldrig ska ta något för givet och att det inte är någon garanti till ett evigt långt liv som innebär lycka bara för att man är vältränad. När olyckan kommer så kan vem som helst drabbas och under året som gått har jag både älskat och förlorat. Det är en ensam resa ibland men det är också en resa i prövning där man märker vilka som finns för en och stöttar en .

Min sista seger på Skinkloppet Luleå

12363025_10153067581687132_3677016682598390564_o

I år blev jag utsedd till Norrbottens 18e bästa idrottare under 2015, där jag klättrat från plats 27 till plats 18, vilket glädjer mig enormt.  Jag är ensam löpare på listan.  Se hela listan klicka här .

Varje steg som löpningen kan få komma framåt SOM IDROTT  ger mig motivation att fortsätta träna. Löpning är en liten sport om man jämför med ishockey och fotboll samt basket och det är tufft både ekonomiskt och tidsmässigt att få tiden att gå ihop då man ska jobba heltid och träna mycket. Trots att det är så många som ägnar sig åt löpning och springer så finns det mycket kvar att göra. Dessutom är det inte gratis att åka på löpartävlingar heller, även om man aldrig räknar och tänker så utan det är ju en livsstil och det är något jag gör för att jag älskar det och jag ser det som ett privilegium. Jag vill kunna springa den dagen jag är 60 år också.

Jag beundrar människor som tror på sig själv och som kommer någonstans med sina liv och drömmar. Jag ser upp till dem som fortsätter kämpa, som inte bara gnäller över saker och som har karaktär och driv. Det finns inspirationskällor som bidragit till att jag står där jag är idag både i min närhet och på längre avstånd och alla är inte löpare utan de är mestadels människor. Jag inspireras av människor och det behövs inte så mycket mer. Sedan har jag givetvis också förebilder inom löpningen och en av dem är Petra Skiold som bor och verkar i den södra delen av landet, en långdistanslöpare som liksom jag började sent.

När jag sätter punkt på detta så hoppas jag att du liksom jag kan känna den glädjen jag känner för löpningen . Jag är inte på långa vägar klar med året 2015 ännu utan jag kommer springa minst 4-5 mil till innan året övergår till 2016.

Jag vill tacka er alla trogna följare som peppar mig, skriver vänliga saker då det går bra, pratar gott om mig, tänker på mig. Det finns några personer jag vill lyfta fram lite extra i denna årskrönika och de följer nedan.

Krister Tiensuu på Acctive sport och hälsa. Tack för ett fint samarbete under 2015. Den service du gett mig är guldvärd och jag ser fram emot att fortsätta samarbeta med dig .

Inpuls och tjejerna som driver INPULS, Pernilla, Kirsi och Susanne. Tack för att ni stöttat mig som löpare. Tack vare er har jag kunnat utvecklas som löpare och variera min träning.

Morjärv SK. Tack för att ni tror på mig och för att ni kommer fortsätta göra det under 2016.

Anna på City Rehab i Luleå. Du har en större roll hos mig än du kunnat ana. Tack.

Leif som är läkare och stöttat mig.

Naprapat Ann-Catrin Werner för att du på ett proffsigt sätt fick mig att läka ihop efter det tuffa lopp jag gjorde i New York.

Mamma och pappa, för att ni står ut med mig och min löpning .

Mina vänner och alla ni löpare ute i landet som inspirerat mig till att vilja bli ännu bättre.

Sist men absolut inte minst

Selma. Ingenting av detta hade varit möjligt utan dig. Du är allt för mig.  Jag älskar dig till månen och tillbaka.

20151222_105037.jpg

Gott slut!

ADIOS!

7 reaktioner på ”Johannas årskrönika. Året som betyder allt!

  1. Detta år har både du och Jonas Buud visat att de är möjligt att komma tillbaka starkare än någonsin efter en tung skada. Om jag i framtiden drabbas av något liknande så kommer jag tänka på er båda och att ingenting är omöjligt! Hoppas du fortsätter sprida löparglädje även 2016 samt fortsätta att vara en passionerad löpare. Inspirerande individer som lyckas få folk att börja motionera regelbundet behövs!

  2. Du är en sann glädjespridare och inspiratör, Johanna!
    Vilken förebild du är!
    Det är så roligt att läsa om det du är med om och att du delar med dig av dina erfarenheter på ett så fint sätt. Tack!
    Hoppas nästa år blir minst lika fantastiskt (fast kanske lite mindre läskigt…) och jag är helt säker på att du kommer att få uppleva lika mycket och säkert ännu mera häftiga och fantastiska äventyr.
    Gott Nytt År!

  3. Tack snälla goa duktiga fina Åsa.
    Jag ser mkt fram emot 2016 och längtar efter nästa marathon så man får bli så där härligt trött och bubblande.
    Hoppas vi ses snart .
    Många kramar t dig och pasi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s