Går

Gårdagens intervaller på en bana gav inte så mkt utlopp för att reflektera, men å andra sidan var det kanske bra träning ändå.

Jag har alltid reflekterat mycket över löpningen och livet och aldrig varit en sådan som bara sprungit tills jag spytt eller varit så trött att jag fått lägga mig ner efter målgång utan jag har alltid varit en sådan som skrattat och haft krafter kvar och kanske är det därför jag står vart jag står idag. Med kärlek för att springa.

Jag behöver den här tiden för mig själv när jag får vara i naturen och springa med den känslan som jag får när jag blir ett med löpningen och löpningen kan ge mig vad löpning är för mig. Harmoni. Det är dessutom bevisat att skogen har en lugnade inverkan på oss människor och fungerar blodtryckssänkande och är bra för det psykiska välmåendet. En dag för mig 2016 innehåller löpning utomhus.

Ibland brukar jag önska att det varit på ett annat sätt och att jag haft mer av det där pannbenet som säger åt mig att ge lite mer, för det finns alltid mer att ge. Vad är att ha ett pannben egentligen?  Jag springer marathon på 4.06 min per km och visst tusan krävs det pannben att göra det, men jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag är trött då jag kommer i mål. Inte så trött som många andra eller så trött som jag kommer vara en dag när jag får till det där loppet som jag på många sätt fruktar.  Rätt eller fel? Bra eller mindre bra? Svaret vet bara jag, för bara vi själva har nyckeln till vårt inre och vet varför vi springer. Min träning består ju av sådan träning där jag aldrig blir trött, men jag älskar den löpningen så jag väljer ju att göra det jag älskar framför det som är jobbigt. Jag har inte riktigt samma pannben att pressa mig på en rödaktig inomhusbana, det bara är så. Det är liksom inte löpning för mig men jag gör det för att jag vill utvecklas också som marathonlöpare , en längtan som kommit på senare tid när jag förstått att jag har något som gör att jag kan springa fort också.

Jag började för att rensa huvudet då stress var ett faktum. Jag började för att få mer tid till annat och för att slippa människor på gymmen och faktiskt kunna gå in i min bubbla. Jag började för att att Selma skulle få springa av sig så att jag kunde få studiero och visst sprang jag också för att förbli vältränad, även om jag var mer synligt vältränad då jag inte sprang som jag gör idag. Idag är jag bara smal så där som man är då man springer mycket men å andra sidan bryr jag mig inte om vikt och kroppar och sånt där som andra gör utan jag äter det jag vill och det jag mår bra av. Som löpare behöver du inte tänka på vikten och en löpare kan se ut på alla tänkbara sätt. Tro mig jag har sett både det ena och det andra genom mina lopp, så den här fördomen om löparkropp är ganska old om jag säger så.

För mig handlar löpning om hälsa även om elitidrott inte är sunt alla gånger, långt ifrån. Fast jag kallas för elitidrottare av någon så är det inte så jag ser mig, åh nej jag är för lallaruntaktig för att kunna springa för att prestera och jag blir ju inte trött. Jag kör min plan och tränar det jag känner för så får vi se hur långt det räcker. Det finns dem som påstår att jag har pannben och kanske är det det som krävs, för att ta sig ut i minus 25 grader och springa 12 km, men jag kallar det njutning. Vi blir bra på det vi gör.

Jag har heller aldrig brytt mig speciellt mycket om löpteknik. Många betalar dyra pengar för att få hjälp att analysera sitt löpsteg och att veta hur de ska sätta ner foten från höften och framåt, bakåt, ja vad är det nu som gäller? Runt om i Sverige startas det löpargrupper som fokuserar mycket på detta. Jag vill fokusera på glädjen och känslan i löpningen. Den vill jag dela till dig.  Jag har ju tagit mig långt utan att springa i barfotaskor och utan att analyseras, så varför ska inte du också kunna göra det? Jag kan se på ditt steg och komma med konkreta tips, men det jag mest kan ge dig är glädjen för det är den som tagit mig vart jag står idag.

Jag tror att vi alla behöver komma bort från stimuli och jag kan hjälpa dig att finna vägen till ditt innersta jag genom att förstå vad löpning är för mig.

Idag är jag den leende löparen även när jag gör marathon på 2.55. Idag lever jag med och för löpningen och den finns alltid hos mig så är det! Folk kanske tror att det handlar om att jag måste springa för att jag har en diagnos eller dylikt, vilket man ibland hör andra säga om någon som helt går upp i sin löpning. Jag anser att det är fult att säga så och i grund och botten undrar jag vem som har rätten att säga så om en annan människa som brinner för något. Sedan är det inte konstigt även om det skulle ligga sådant bakom de framgångar som gör att människor tränar löpning och blir duktiga i sporten. Löpningen för mig är lika självklart som att borsta tänderna och jag mår förbaskad bra av att springa!

Jag har aldrig varit en sådan som löpt på bandet och på bana för att min drivkraft legat och ligger i naturen. Lyckligtvis har jag ändå på något konstigt sätt nått mina mål, för länge sedan, redan den dagen jag sprang mitt första lopp, en tio km tävling i Lund på 47 minuter, som total gröngöling och den gången var jag trött, men inte av ansträngningen utan av att det var 25 grader varmt där just den dagen. Jag gläds med dem som som åker till ett gym om sommaren när solen lyser, luften står still, ställer sig på bandet och promenerar, men jag förvånas också av det. Tänk vad otroligt mycket man går miste om då. Men dock är det ju så att alla träning räknas och det viktigaste är de passen som blir av.

Jag är en ensamtränande löpare som älskar tystnaden och njuter av stillheten och den doften som naturen ger mig oavsett vilken årstid det är. Dock utmanade jag mig själv igår genom att följa med två av Luleåas mest rutinerade och snabba killar, Kenneth Boman och Marcus Nilsson till Arcushallen för att löpa på en inomhusbana. Min första tanke när jag kom in i hallen var att det var mörkt och att det inte luktade som jag var van vid. Dessutom kände jag mig som en hamster i en bur efter första varvet och det kändes som om de människor som satt på läktaren tittade på mig fast de egentligen inte alls var intresserade av att se mig lalla runt utan fokuserade på den pågående matchen istället. Hur som helst så skulle vi köra intervaller idag och som jag förstått det så finns det mängder av fördelar med att springa på bana givetvis.

1 Du kan springa snabbare på grund av att det inte är något luftmotstånd eller någon vind och pga det det flacka underlaget vilket ger bättre kvalitet i träningen.

2. Du kan ha koll på tiden så att du vet att det går ungefär lika fort om du vill springa intervaller.

3 Du kan ha andra ryggar att fokusera på och på så vis få draghjälp

4 Du behöver inte oroa dig för vädret eftersom en inomhusbana håller samma temperatur året runt

Det finns givetvis också mängder av roliga pass du kan göra på ett löpband för att få effektiv träning där, men om jag alls kan så väljer jag ändå att löpa utomhus och jag tror att det är det som kommer ta mig mot mina mål 2016.

Men ändå. En sådan här dag som denna när det är 25 kalla grader där ute och sörlänningarna lägger upp bilder på sina rundor i minus 12, så tänker jag tillbaka på den där vinterdagen på självaste julaftonsmorgon när det var minus 8 grader, vindstilla och fantastiskt vitt och vackert där ute. Jag tar på mig min mask och drömmer mig bort och när värmen sakta sprider sig i min kropp och mina ögonfransar fryser till is så vet jag att jag kommer springa så länge jag lever. Återigen har jag trotsat vädret och funnit ro. Jag är tamemigfan en riktig norrlänning och jag ska visa världen att man kan vara en av de bästa i Sverige av lallaruntlöpning också.

Varför springer du?

ADIOS!