Vägen mot att bli en bättre löpare och vart jag står idag!

Det är en kall februarikväll någonstans i den norra delen av vårt land. En löpare kommer springandes på vägen och hennes blick är målmedveten och stegen lätta. Trots att det är alldeles tyst omkring och inga ljud ger sig till känna så kan jag inte höra hennes andetag eller knappast se hennes fötter lyftas från marken, hon liksom svävar fram. Jag hinner notera hunden vid hennes sida, löpandes bredvid som i en egen bubbla och helt ovetandes om vad som sker vid sidan om. De försvinner sakta bort och endast knastret från skor och tassar slående mot marken hörs.

Denna löpare är jag.

Denna historia är min.

Detta öde är mitt.

Denna kropp är min.

Dessa mål är mina.

Mitt enda sätt att kunna ta reda på om jag är redo, är att lyssna på kroppen och på den känslan jag har i kroppen. Just nu är den god. Den är lätt. Den är nästintill så fin att jag blir rädd. Har jag tränat för lite eller har jag tränat precis rätt? Hur vet jag det och vad är det som talar för att just jag tränar rätt och kommer nå de resultat jag vill? Vad är det som talar för att jag utvecklats eller att någon annan gjort det för den delen? Mina resultat är mina, så egentligen är det känslan som för mig framåt mot resultaten. Det blir årets första lopp, ett viktigt lopp för mig. Jag åker bort tillsammans med tre andra löpare som också har mål precis som jag!

Bakom mig har jag en fantastisk tid med så många minnen att jag blir rörd. Rörd i mitt inre. Människor från andra kulturer som gett mig så mycket bara genom att vara sig själva. Jag minns så väl ett av de sista passen tillsammans med dessa människor. Jag flög fram på gatan och adrenalinet slutade aldrig pumpa. Jag var så stark och motiverad bara genom att få så mycket gensvar. Jag kunde känna dessa människors gemenskap och äkthet.

img_20160127_185448.jpg

Bakom mig har jag långpass, intervaller, distanspass, backpass, Coreträning, strandlöpning, vattenlöpning (ja okej bara 30 min för det var ruggigt tråkigt, men ändå)

Jag har ett lopp om 21 km som avslutning . Bakom mig har jag en massa motivation . Det är nu jag har chansen att utvecklas.

?????????????

20160121_090631.jpgimg_20160119_213243.jpg

Hur vet man att man är redo för marathon, ja hur vet man? Man känner sin kropp väl, kan tolka dess signaler och vet samt känner när det är dags att köra på hårdare eller släppa på det lite. Kroppen talar om när den behöver vila och att inte lyssna på dess signaler kan få motsatt effekt. För mycket träning leder till att det utsöndras hormoner i kroppen och att kroppens hormonella system kan slås ut. För mycket träning kan göra oss trötta sega, att vi samlar vätska, får mjölksyra, inte kan sova, är ständigt stressade eller på högvarv, att vi får sjukdomar lättare och naturligtvis kommer också våra resultat att dala. Detta bör vi undvika men gränsen är hårfin. Många idrottare och löpare har säkert råkat ta sig lite för mycket vatten över huvudet och hamnat i den övre gränszonen, den zonen när det helt enkelt blivit för mycket och överträning blir ett faktum, skador kommer och det leder till ett steg bak. Jag vill inte hamna där. Jag vill ha kvar balansen och leva mitt liv som jag är van innan jag blev en marathonlöpare. Jag behöver heller inget offra, ty jag är jag och du är du!

Vår kropp är som en bil, kort och gott så behöver den energi. Ska vi åka till Stockholm från Luleå, en bilfärd som är lång och jämn så tankar vi full tank. Eftersom vi håller en jämn hastighet som ska ta oss ända fram så sparar vi på bensinen mer eftersom det sliter mer att köra ojämnt och hackigt. Nu slipper vi ju det eftersom vi följer väg E4 mestadels och inte behöver bli stående i trafikljus och annat . Ska vi inte åka lika långt så behöver vi inte tanka full tank eftersom det inte går åt lika mycket bensin, däremot skadar det inte att ha fyllt på ändå utifall någonting händer. Exakt. Man vet aldrig vad som kommer att hända på färden och det är precis samma i ett marathon. Hur väl du än förberett dig in i minsta detalj och hur bra det än känts på träningarna så är det först efter 27 km-34 km som det riktiga loppet börjar. Vad som händer då det vet ingen, men självklart kan man få en känsla av den träning man gjort de senaste veckor och månaderna om hur man ligger till i sin planering.

Att springa ett marathon sliter mer ju fortare du gör det. För min del tycker jag det är stor skillnad på att springa på 3.05 och att springa på 2.55. Framförallt så märker jag att det tar längre tid att återhämta mig ju snabbare jag springer, vilket givetvis inte är så konstigt. Det är samma med en bil. Ju fortare du kör, desto mer sliter det på din bil, på motorn och på andra funktioner i bilens system. Det underlättar om man lämnar in sin bil på service då och då och låter en kunnig person ta itu med de problem och eventuella skavanker som uppkommit. Ofta blir det både längre väntetid och dyrare kostnad om man åtgärdar felet först efter att det uppkommit. Istället bör jag underhålla kontinuerligt, vilket är detsamma med vår kropp.

Att träna mycket sliter ju på kroppen, men ju mer förberedd du är desto bättre. Genom att underhålla och stärka kroppens muskler, senor, leder, ligament och psyke kontinuerligt så kommer man att vara mer förberedd när det verkligen gäller. Många som sysslar med idrott slarvar med att ta hand om kroppen mellan träningarna och hoppar över streching, massage, styrketräning och prehab. Givetvis kan det gå att utvecklas ändå, men genom att stärka upp höftens muskler, knänens småmuskler, säte och vader, så har man mycket att vinna när det väl gäller eftersom att många gånger så är det en specifik muskel som är orsaken till att en annan muskel blir skadad eller överbelastad. För att nämna ett exempel var det för mig så att efter att jag sprungit New York marathon med en nervskada (en nerv från foten upp mot höften som fått sig en törn av laser) så fick min vadmuskel arbeta mer då foten inte klarade av att landa rätt. När vaden sedan blev trött så fick andra muskler kopplas in och detta ledde till att Piriformis (liten muskel vid rumpan) blev överbelastad och hamnade i ett kramptillstånd. När jag sedan efterloppet fick rätt hjälp av den bästa sjukgymnasten Anna på City Rehab, så fick jag övningar att stärka och massage för att lätta på muskeln och få den att släppa.. Slutsatsen av detta är att massage och övningar i förebyggande syftet inte är att underskatta.

Men hur vet jag då återigen? Hur vet att jag är starkare och mer redo nu än för ett år sedan? De många bäckar små som jag har har bildat ett stort hav kanske. Jo för när stegen är så där lätta trots att det ligger flera pass med intervaller på farter som för ett år sedan inte var vanligt, jo för när 20 km om dagen inte känns någonting och kroppen vill ha mer, för när motivationen flödar, glädjen finns och det känns som om hela löpsteget förändras bara på några veckor. Jo då vet man! När kroppen svarar på träningen på ett positivt sätt, då vet man!

Förberedelse av varierande träningar, behov av sömn (får jag alla de timmar jag behöver?) Det är viktigt att sova, för att någonstans måste ju kroppen få återhämtning och vila när man utsätter den för träning kontinuerligt. Kostens betydelse av att få i sig alla de näringsämnen man behöver för att inte bryta ner kroppen och bryta ner alla musklerna och att ha balansen mellan proteiner, kolhydrater och fett. Fettets betydelse, ack så viktigt och att se till att varje dag få i sig de viktiga fetterna som behövs för att vi också ska kunna förbränna energi. Det finns ingenting som säger att du måste vara tunn och senig för att springa marathon eftersom att jag också stått som åskådare på ett lopp och verkligen sett variationerna i vår herres hage, vilket extremt roligt att alla olika kroppstyper kan ta sig runt. Sedan är det ju också så att vår kropp formas efter hur vi tränar och de allra flesta långdistanslöpare inom marathon på elitnivå har muskler som är långa och uthålliga och inte fullt lika explosiva som de muskler vi ser på exempelvis sprinters och kortdistanslöpare . Kroppen anpassar sig och löpning är ju också väldigt förbrännande så att det faller sig naturligt att vi blir lätta i kroppen när vi springer mycket och man behöver heller inte ha lika starka muskler i överkroppen som till exempel en skidåkare som använder dessa muskler mer. Kort och gott kan man också säga att om man inte äter ordentligt så finns det inte ens chans att ens resultat kommer fortsätta att klättra uppåt och man kan inte prestera bra om man inte får energi till organ, muskler och kropp, så att därför är det sällan idrottare med ätstörningar blir långvariga inom sin idrott. Vad händer? Jo men det bryter ner kroppen och till slut så har man inte näring att orka träna och det leder till att benmassan blir svagare och man drabbas lättare av sjukdomar och överbelastningar då läkningen i kroppen också försämras. Så tänk på det alla ni som tränar inför att bli bättre löpare. Glöm inte att äta ordentligt, sova ordentligt och fokusera på annat i livet som inger livskvalitet. Vi vill inte hamna där.

De senaste veckorna har jag utökat min träningsdos med ca 3-5 mil och det som talar för att min kropp är redo är att jag inte alls känt mig det minsta sliten trots två pass om dagen och långpass som varit drygt 6-10 km längre än för ett år sedan. Trots att mina långpass varit längre har jag aldrig känt mig trött efteråt och min återhämtning verkar vara god för tillfället. Den största utmaningen har legat i att faktiskt våga byta ut vissa av mina pass mot snabbare fart och inte alltid hamna i det tempo som känns bekvämt för kroppen. Kroppen är ju smart och den lägger sig ganska direkt man börjar springa i den fart som är bra för den nivå du befinner dig i. Har du tex kört mycket distans med fart runt 5 min per km så är det den farten din kropp mäktar med länge, men vill du få ner din distansfart och utvecklas ytterligare måste du ur den bekväma zonen och utveckla den zon. För min del har jag känt att den största utmaningen har varit att fortsätta köra några intervaller till och inte sluta då det börjar känns jobbigt. Därför har det varit väldigt bra att jag under 11 dagar fått träna tillsammans med Lina som är min klubbkompis och extremt motiverad att bli bättre och som har ett mer strukturerat upplägg på sin träning än jag. Lina och jag har testat på att köra intervaller på bana tidigt på morgonen och puschat varandra men ändå kunnat motiveras av varandra. När jag sett att jag närmat mig Lina har jag fått lite tävlingsdjävul i mig och tvärtom. Lina berättade bland annat att hon kom ner så snabbt som 3.37 på 1 800 m intervall för att hon ville se hur snabbt jag sprang, när vi gjorde våra Yassiintervaller . Jag tror inte att jag kunnat motivera mig att fortsätta med detta om det inte varit för att Lina och jag fick möjligheten att åka iväg och träna tillsammans.

Nu i efterhand när jag kommit hem så känner jag att jag sänkt min distansfart och att jag orkar hålla högre fart på mina intervaller så att det känns positivt. Det faktum att jag också fått träna i ett varmt land har gjort att återhämtningen gått bättre och många gånger har jag kört morgon och kväll om ca 20 km dagligen totalt varav ett pass med mer fart och ett lugnare. Ibland har jag satt mig ner på stranden och tittat på solnedgången och bara njuta av att se det orangefärgade klotet försvinna ner i horisonten. Jag har glatts åt att just jag blev en löpare och fick en sådan fantastisk gåva att älska att springa. Jag ser det inte som en självklarhet utan som ett privilegium för jag vet att man måste älska löpningen för att bli bra. Om du enbart drivs att dina resultat så kommer du stagnera den dagen du inte uppnår dina mål och mina mål ligger inte alltid i att springa fort och slå nytt pers utan att uppleva världen, nya maror, nya miljöer och träffa nya människor även om den mesta av min träning sker ensam.

Så länge jag kan springa är jag lycklig och så länge jag har löpningen med mig så blir livet lite enklare eftersom det ger så mycket livskvalitet till mig.

Ändå så har jag ett mål med mitt nästa lopp och det vore ju självklart att springa ännu fortare än i New York. Drömmen vore att kunna öppna första halvan med god känsla och att sedan kunna känna att det håller hela vägen in i mål så att jag inte behöver sänka farten så mycket. Drömmen vore att springa in på under 2.54 för då har jag tagit min löpning ett steg högre. Det är inte alls mycket som behövs, men det lilla är så mycket i ett marathon. Så mycket mer än vad man kan föreställa sig. Vi som springer vi vet. Vi vet hur ont det gör i fötter och ben efter att ha plågat oss i 40 km , men också känslan av att springa i mål och veta att man nått sitt mål .

Det är dit jag vill och jag tror att jag är redo. Min träning talar för det. Min kropps känsla talar för det och min motivation talar för det. Jag längtar och jag har så fantastiskt många minnen att se tillbaka på de senaste veckorna. Dessutom har jag en seger i mitt livs tuffaste men roligaste halvmarathontävling.

Det återstår 2,5 veckor till jag står på startlinjen och jag hoppas att jag ska kunna få till fina pass nu denna sista v som jag kör mer mängd än vanligt.

Denna löpare är jag.

Denna historia är min.

Detta öde är mitt.

Denna kropp är min.

Dessa mål är mina.

ADIOS!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s