Jaha då kom vargavintern igen då! Vad hände med detta?

 

Kenneth erbjöd sig att plocka upp mig kl 08.30 för att åka till vår inomhusarena i Luleå och köra det sista långpasset med fartökningar inomhus  på grund av kylan för det hade plötsligt blivit minus 20 igen.Eftersom det är det passet jag gått och laddat för nu några dagar så ville jag göra det.  Lite nervös har jag varit för hur det ska kännas. Tänk på det känns tungt och motigt i fartökningarna?

-Jag har mycket tid idag, skrev Kenneth och jag är tacksam att jag fick möjligheten att välja även idag. Välja vart och vad jag skulle träna även om beslutet endast är mitt.  Hur det än är så är det alltid bra att ha andra med sig om inte annat i tanken. Jag tränar ofta ensam och det har gjort väldigt gott för mig att ha Lina med mig under vårt läger för att få motivation att ta ut lite mer än man normalt ger.

Lina och jag efter Hamnmilen 2013. Här började det hända saker med vår löpning.

Vaknade tidigt och somnade tidigt. Gjorde kaffe, gick en promenad med Selma och hör och häpnad hade det slagit om och blivit kallt igen med minus 20 då jag vaknade. Hur skulle det bli med dagens långpass? Johan och jag hade bestämt att köra 7 km med fartökningar i marafart tillsammans men att göra det ute är inte logiskt då man får i sig kall luft och det kan leda till luftrörsbesvär. Dessutom skulle jag bort idag och jag har själv inte all tid i världen med detta så jag bestämde mig för att sätta mig ner med en andra kopp kaffe och peta mig lite navlen och chilla.  Det tar emot att springa i Arcus, jag vet inte varför men det är något med lukten. Jag lever mig ju in i träningen med alla sinnen och det luktar fotboll och linement och det är en luft som jag inte gillar där inne. Det är en fantastisk förmån att vi har den fina banan här i Luleå, men just idag liksom de flesta dagar tog det emot.

. Funderande. Ibland är det det som krävs för det är enormt viktigt med planeringen för oss löpare och för alla som idrottar och jobbar mot mål. Visst kan man hoppa över ett pass om kroppen känner sig sliten och det är aldrig så att jag får ångest av att inte träna det jag tänkt, men just nu är jag fokuserad på att få till sista finslipningen inför maran i Sevilla.

 

Efter lite funderande fick det bli så här, att jag tog på mig utekläderna och packade ner en kortbyxa i löparryggan och sprang in till stan. När jag väl började hade det blivit lite varmare och jag förlängde så jag fått ihop 8 km då jag kom fram. Jag tog ett snabbt ombyte och ställde mig på bandet.  Första 1k fick gå i 4.55 min per km och den andra i 4.30 och sedan var det dags att öka. Jag började på 4.15 och det gick med god känsla och sedan när det återstod 3.5 km kvar var jag nere på 4.08 min per km och sedan den sista på 4.05. Yes, där satt den. Snabbare än så var inte min plan för nu är det maran som gäller och jag är ännu inte på snittider under 4 min per km.

Nu ska man ju inte glömma att det är lite hjälp att springa på ett löpband, men jag hade satt bandet på 2 % i lutning . När jag sprungit de 5 km i snabbare än marafart så tog jag 1 lugn km och sedan var det dags för de avslutade 2 km i samma tempo. Denna gång gick det lättare och jag avslutade på 4.04 knappt märkbart trött. Borde jag pressat mig mer? Är jag mer redo än dessa farter? VARFÖR KAN ALDRIG JAG BLI SÅ DÄR RIKTIGT TRÖTT SOM ALLA ANDRA VERKAR BLI? Nåväl.  Dags att snabbt byta om och löpa hem, en sträcka på 6 km. Totalt blev dagens långpass lika bra som om jag kört ute om inte bättre. Jag tror att de fartökningar jag gjorde idag behövde jag för självförtroendet och för att känna på hur det kändes att ligga i min tänkta marafart och det var med lätta ben speciellt mot slutet.  Kanske hade jag kunnat pressa mig mer för att få ett humm om vart jag ligger men det hade också varit en risk att det slitit mer än det gett och nu vill jag bara ha positiva tankar i skallen.

Fartökningar på bandet. Bandet är verkligen inte att underskatta speciellt när man ska köra fart. Jag hade svårt att förmå mig att åka och köra varv på varv på en inomhusbana och höra ljudet av fotbollskor som gnisslar mot underlaget i bakgrunden, men bandet har gått bättre och bättre.  Körde 5km fartökningar och sedan 2 km fartökningar. Totalt 10 på bandet och 13 ute.

 

 

Det vore inte så konstigt om man rent muskulärt känner sig lite sliten för jag har tre veckor med mycket mängd och fart bakom mig samt en tävling för mindre än en vecka sedan. Denna vecka har jag kört snabbdistans, intervaller och sedan detta idag med fartökningar i mitten av mitt långpass. Jag nästan ser fram emot nästa v när jag kommer trappa ner och springa kortare pass och inte alltid dubbelpass som jag gjort denna vecka.

Så här såg jag ut i håret då jag kom hem från dagens långpass. (fniss)

Med två veckor kvar till årets förta Marathon är det inte så mycket man kan göra egentligen mer än att börja fokusera på vad som väntar och inte slita onödigt mycket på kroppen. Huvudet och psyket är nu van att springa många mil och det kommer att hända mycket när man släpper på träningen, vilket för många är en svårighet, men dock ett måste om man vill lyckas. Man måste göra ett van om man vill ha sina endorfiner var dag och stå kvar och trampa på samma tider, eller om man vill bli bättre och hitta den bästa känslan när det väl gäller. Jag vill hitta den känslan och jag tror att jag har den i mig. Det är inte så mycket mer jag kan göra helt ärligt. Jag har fått vara i en fantastisk miljö och dela glädje och träning med min klubbkompis Lina och det har gjort mycket på motivationen. Jag har fått massage, jag har ätit gott och jag har laddat batterierna även om det också finns en del stress, men jag ska verkligen jobba på att inte stressa nu och att vara i harmoni med mig själv. Så som jag är nu.

Önskar er alla en fin dag

Johanna