Det var evigheter sedan. Ska jag vara ärlig kan jag inte komma ihåg när.

Vi glömmer så lätt saker som är dåliga och minns mest det positiva. Jag minns mycket men inte när jag sist var sjuk.

Det var evigheter sedan. Idag känner jag mig som den mest ynkliga varelse på denna jord.

Febern vill inte lämna min kropp utan har suttit i sedan måndags kväll. I natt var det värst då jag nästan nådde 39.5. Trots två Alvedon fick jag inte ner den.

I morgon skulle jag åkt till den underbara ön Gotland för att hålla i en föreläsning och löpning på söndag  har längtat så men varit tvungen att fatta beslut att avstå. Säsongen är lång och trots att det känns jobbigt så får jag hitta andra lopp att vässa Stockholm maraton formen inför.

Jag i fjol efter min seger och Pers  på nordic  classic  running  21 km. Det blir ingen favorit i repris i år och självklart känns det tråkigt och beklagligt men är man sjuk så är man. Hoppas på få komma åter nästa år.

Det skulle bli min och Annas resa ihop eftersom att Anna var sjuk när vi skulle åkt till sevilla.  Nu är det min tur.

För att trösta mig har jag iaf fått svar att jag får plats i elitledet  på Göteborgs varvet och det svenska mästerskapet.  Det är ännu en månad kvar dit och kanske finns det en mening med detta även om jag har svårt att se den just nu. Under de år jag ägnat mig åt löpning och tävling så har jag aldrig behövt avstå ett lopp men jag har Heller aldrig varit så dålig som nu med denna vidriga feber i kroppen utan några andra symtom.  Vet att jag stressat mycket och jobbat mycket senaste tiden med egna företaget och jag lovar att om jag bara får bli frisk så ska jag börja tänka på mig själv mer igen och mina mål .

Han kom till mig i ett skede av livet när jag var som mest sårbar. Han såg mig när jag var som mest ynklig och han väljer att stanna vid min sida. Hur det än är med allt så vet jag att detta är början på något nytt.
Något bra.
Kanske till och med något bättre.

Adios