Efter 9 dagar av hög feber är man inte kaxig.  När febern sedan släpper är man bara lycklig.  Herregud vad man uppskattar  livet då. När man är så sjuk att man inte ens orkar tänka på träning ja då är man sjuk. Så sjuk var jag. Så sjuk blir man ibland. Hoppas jag slipper bli så sjuk igen. Jag har haft mycket att tänka på och sovit dåligt. Vet att det påverkar min återhämtning. Har haft mycket tid att fundera Vad jag vill. Jag vill satsa på min löpning och bli bättre. Det börjar nu med att se över vardagen och dra in på annat som inkräktar. Jag vill utvecklas på mina villkor ingen annans.  Jag väljer de lopp jag vill och satsar givetvis på ett större lopp med SM om chansen finns .  Jag äger mig själv. Jo jag var sjuk och ja jag tyckte synd om mig själv.

Så sjuk att jag ställde in min resa till gotland.  Så sjuk att jag ställde in ett löpkurs tillfälle.  Så sjuk att jag inte haft matlust och så sjuk att jag faktiskt varit orolig.
Virus  det var ett virus och lika fort som det kom försvann det.

Första passet på 9 dagar.

Under dessa dagar har jag hunnit få göra så mycket undersökningar och tagit så många prover som jag aldrig gjort.   Läkaren på infektion har inte hittat något mer avvikande än en crp  på 35 i samband med att jag hade hög hög feber. Lyckan över att i onsdags vara feberfri var total. Jag är ändå verkligen glad att jag sökte mig till sjukhuset så jag fick veta att detta inte var farligt för man blir ju orolig när man aldrig är sjuk och sedan plötsligt får mystisk feber utan andra symtom.  Hade ju kunnat vara körtelfeber
Sorkfeber  eller något annat.

I torsdag sprang jag min första runda på 9 dagar ett distanspass  på 17 km. Det var jättehärligt .

I fredags var det spinning och i lördags  vågade jag prova att köra 1 km intervaller . Körde 6 stycken och avslutade med 5 stycken 200 m fartökningar.    Det gick lite segt i början och det kändes att jag varit borta men efter var tusing blev det lättare och lättare. Jag tror inte att jag tappat så mycket.

Blev en tur på stan efteråt.

Efteråt var jag trött och seg. Hela kvällen igår var jag trött och lade mig bitti. Laddade inför söndagens längre pass. Långpasset är ju det bästa jag vet  hur skulle det kännas idag ?

Började i 4.50 fart med god känsla.  Mötte Jens efter 5 km och surrade lite. Fortsatte runt Svartöstaden  och runt stan och plötsligt var jag uppe i 22 km och snart hemma.  Ser ett par komma gåendes i vårsolen.  Steget bär utför i kurvan på den gropiga vägen och jag trippar fram och hinner tänka:

Nu faller jag.

Mycket riktigt.  Jag föll och rev hål på mina nya snygga Kari traa  tights och tog i med vänsterarmen.  Tänkte på Maria i min löpkurs som föll och bröt armen. Ställde mig upp. Ser mig omkring.  Möter reaktioner från paret som jag nyss passerat
– Hur gick det ?
-Jo tack det gick bra. Jag känner efter. Skakar på armen och inser att jag återigen haft änglavakt. Jag springer vidare och nu känns det bättre än någonsin.  Jag susar fram med ett blödande skrapsår  på knät och ler i kapp med solen.
Vad gör väl det att jag föll när jag är frisk och springer igen .

Adios! !!

Löpning.
I love.

I skrivande stund sugen på en halvmara  för att få till ett fart pass inför SM i halv och helmarathon.  Vet att Umeå halvmara  går i maj. Något annat tips ?

Kram