När jag tog mina första löparsteg för 3 veckor sedan trodde jag aldrig att det skulle kunna kännas så här lätt igen. I ärlighetens namn hade jag svårt att hålla 5 min per km och kände mig andfådd och klumpig. 14 långa sjukdomsdagar var över men lämnade spår av sig. Dessutom några veckor av känningar i Tensor fascian som blivit överansträngd av den skejtåkning jag tog min an under 2,5 veckor då jag bestämde mig för att ta löpvila.

Jag skulle aldrig be en nybörjare i löpning ge sig ut och springa 2 mil varje dag, men ändå gjorde jag exakt det felet själv fast med skidor. Jag skejtade varje dag minst 2 mil med solen i ansiktet och kände mig otroligt stark ända till den dagen då jag kände att något kändes fel då jag skulle gå upp för trappan och det visade sig att min Tenscor, liten muskel högt uppe på höften var överbelastad av all skejtåkning.

Fuck säger jag bara. Hur kan man ta en sådan risk med några månader kvar till SM?

Tack vare min underbara sjukgymnast Anna på City rehab som tänjt och masserat och verkligen gett mig stärkande övningar har det för varje dag släppt. För två veckor sedan fick jag en kortisonspruta och det var vad som faktiskt gjorde att skadan läkte ut helt.

För varje dag har jag känt mig starkare och starkare och vändpunkten kom förra torsdagen då jag var ut på långpass i Luleå i 34 km. Före 18 kände jag mig seg och kände dessutom av värmen (hmm, 11 grader) .När jag passerat 25 km kändes det lätt och de sista km kunde jag hålla en bra fart och hade spänst i steget och kunde trycka i från helt utan känning i vad eller höft. Sedan under söndagens i fartlek kände jag mig ännu starkare då jag för första gången höll under 4 min på mina intervaller med god känsla. Plötsligt vände allting och jag hittade tillbaka till mig själv igen. Självförtroendet. Behöver jag säga mer? Det är så extremt lätt att tappa motivationen när det går tungt, men jag har inte brytt mig om det så mycket utan fortsatt att träna. Någonstans har jag hoppats att allting jag genom åren byggt upp ska komma tillbaka ty jag vet ju att det finns där inne. En marathontid på 2.51 från februari kan ju inte bara försvinna, eller hur? Ibland behöver några tunga veckor inte vara till en nackdel, fast jag har haft nog så många otursförföljda motgångar nu så nu vågar vi tro att det vänder.

För varje dag känns det bara lättare och lättare. Trots många mil löpning är mina ben mjuka, mina muskler spänstiga och mitt steg lätt. Mitt HB värde har gått upp, det känner jag. Jag håller min distansfart 4.30 och 4.40 utan problem och farten den kommer, det vet jag om den inte redan finns där. Det är 3 veckor kvar att träna inför maran och 1,5 vecka kvar till halvmarathonlopp. Att springa marathon gör ju att jag inte siktar på att hålla under 4 min per km så det är ju fartuthålligheten som är viktig och genom att springa en halvmarathon så kommer jag att kunna få upp farten och pressa mig lite mer den 4 juni när det är dags att ställa sig i elitledet på Stockholm marathon.

Jag är i skrivande stund så himla lycklig och glad och nöjd. Jag har just löpt 18 härliga och lätta km och kunnat dra på lite emellanåt. Igår körde jag 4,34 fart i 15 km och dagen innan 4.30 med inslag av intervaller . De sista km sprang jag i backarna här vid Hertsön där det är så himla fint. My place to be, jag älskar mitt hem och jag är så ogantligt glad att jag får bo och leva här. Jag har mitt företag och mina kurser och ikväll är det återigen dags att åka till Piteå pch möta deltagarna från löpkursen inför kvällens pass . Livet är bra härligt trots allt och lite lättare när livet återigen ler mot en.

Tack alla som följer Vinden mot kinden. Tack alla som tror på mig som löpare och löparcoach, som företager och som människa. Som dotter, syster och vän. Tack.

ADIOS!