Luleå stadsmara, DM guld/silver och rådande situation!

I fredags skrev jag detta inlägg om tankarna jag kände innan jag skulle springa halvmarathon.

I går sprang jag Lule stadsmarathon och tyvärr upplevde jag ett av de sämre lopp jag själv gjort.  Sämre på grund av att jag helt enkelt inte kunde ta ut mig.   Jag vet ju varför så att egentligen är det inte konstigt, men när ska det vända liksom?

 

Har haft otur i vår och egentligen inte kunnat springa förrän senaste 3 veckorna och det har varit kämpigt å jobbigt .

De senaste åren har jag lyckats leverera stabila halvmaror runt 1.24 och 1.23.  Hur det än har varit har jag alltid känt mig säker på 4 min per km på halvmarathon  men något är inte som det ska i min kropp och i skrivande stund sitter jag och reflekterar över gårdagens tävling här i Luleå.  Jag vill inte på något sätt säga att min tid är dålig, för jag vet att det finns många som aldrig kommer i närheten av den tid, men detta är min blogg som bygger på mina reflektioner, så att jag jämför mig enbart med mig själv här och nu och bakåt. Den tid jag gjorde igår är en av de sämre jag gjort de senare åren.

Efter min infektion i våras gick HB plötsligt ner från 133 till 112 och jag  har kämpat i 3 veckor med mitt hb och trots att jag äter blod mat och järntillskott har inte hb gått upp någonting.  Ligger kvar på 115.

Som konditionsidrottare är det givetvis inte bra eftersom du inte syresätter dig som du ska vilket jag känt på träning senaste veckorna. Uthållighetsmässigt är jag stark. Starkare än jag någonsin varit vilket jag också bevisade vid målgången igår då jag kände att jag kunnat fortätta hur långt som helst. Tyvärr var det slut då. Jag sprang in i mål som tvåa i damklassen efter duktga Elisabeth Clausen som jag verkligen unnar denna seger. Hon har ocksså haft tuffa perioder med sjukdomar som satt köppar i hjulet, något vi alla måste gå igenom då och då. Frustrerande och lärorikt, men någonstans vill vi vara friska och få rättvisa för den idrottare vi är. Det får inte jag nu och därför är min start i Stockholm osäker .

 

Ett lågt hb ger trötthet och sämre syreupptagning. Du kan få hjärtklappning . Jag känner direkt när jag får detta men tyvärr är det så att det oftast känns när det gått långt. Det som händer i kroppen är att depåer och Ferritin först lakas ur och när dessa blivit låga så går hb ner. Kroppen spar på hb så länge det går. När det sedan ska upp är det samma sak. HB är det som sist stiger och i mitt fall är depåerna på väg uppåt så att om man nu inte hittar något magsår eller blödning i tarmslemhinnan så torde det ändå finnas hopp för Stockholm.  Jag vill ju verkligen till SM.

Jag skriver detta också för att fler ska få lärdom av hur vanligt det är med magproblem och låga hbvärden hos konditionsidrottare. Att träna och tävla sliter på kroppen och stressar kroppen och många gånger kan stress bidra till magkatarr och magsår och då måste man hitta roten till blödningen. Oftast beror det på att man inte tar upp järn normalt eller att man förlorar järn via tarmen och avföringen som kan bero på sjukdomar och inflammationer och alltid bör utredas.  I mitt fall har det hållit på av och till i flera år och jag får gå på toaletten flera gånger om dagen, speciellt på morgonen. Diagnosen har blivit någon form av IBS, men ännu har det inte blivit bättre utan snarare sämre.

Min start igår var länge oklar eftersom jag inte heller deltog i SM på halv Marathon i Göteborg, då jag inte känner att jag får ut det jag har i kroppen. Ska jag springa SM vill jag vara helt kry och det är jag inte nu. Mitt hopp har hela tiden varit att hb ska gå upp till Stockholm och också att det skulle gå upp till helgens lopp men redan under torsdagen då jag körde mitt sista pass så kände jag att 4.10 fart var tungt.  Det är andningen som begränsar och jag riktigt hör mina egna flåsningar. Jag valde ändå att delta för att jag ville få till ett lopp och framförallt för att det är så himla roligt att springa lopp, även om det inte är roligt när kroppen inte gör som man vill.

När starten gick hade jag bestämt mig för att hålla min fart och Inte förivra mig utan försöka finna känslan. Första 500 m gick fort. Tempot nere på under 3.50 så jag bromsade in.  Mina ben har det varit riktig spritt i och det bara känns som om jag vill kuta ut av helskotta och leverera det bästa jag någonsin gjort, men det går inte.  Jag lyckas inte jobba på max utan hamnar i ett mellanting. Känslan kom aldrig.

Elisabeth clausen sprang iväg och jag försökte inte hänga på för jag fick slita nog som det var. En fart jag normalt sett håller med lätthet i 42 km och då förstår ni att något är fel.

Evelina Niemi,  en talang , blott 17 år,  tog rygg på mig och henne hade jag sällskap av i dryga 20 km. Jag förstod att hon redan innan bestämt sig för att följa mig för när jag drack och saktade ner så gjorde hon detsamma. Helst hade jag bara velat löpa i min takt men på något sätt tror jag hon var anledningen till att jag ändå löpte in på en okej tid men långt ifrån rättvis för mig. När man har någon vid sin sida vill man inte vika ner sig.  Tack vare henne fick jag en bra genomkörare och idag känns det inte ens som om jag skulle sprungit ett lopp, vilket givetvis beror på att jag inte kunnat ta ut mig. Vi närmade oss ledarinnan för varje km vilket också är positivt för in del inför stundande mara.

Det fanns glimtar i loppet när jag kände mig som Johanna the runner. När jag är drottning och allting bara är så fantastiskt, men det fanns också stunder när jag kände att allting var motigt och tungt trots att klockan visade en fart jag med lätthet brukar hålla.

Så här stark som på bilden nedan vill jag vara. Här sprang jag mitt livs första banlopp 18.18,  blott några dagar efter Stockholm Marathon i fjol. Styrkan, steget och lättheten. Gud vad jag längtar efter att få ut det jag har i mig.  Jag vet att när jag får det kommer jag göra mina bästa lopp ever.

11000100_1015971768435895_8487934374718587049_n

Jag tittar tillbaka på de senaste månaderna. Mitt personbästa i Sevilla på 2.51 på marathon och sedan skador och sjukdomar stress och tårar. Det har varit många jobbiga stunder där löpningen som alltid varit min medicin inte kunnat hjälpa.  De tre veckor som nu varit har jag ändå kunnat springa och träna bra, bättre än på länge, men då är det HB som inte velat gå upp. Det är det som nu utreds . Magont och irriterad tarm. Jag vet många andra som har liknande problem och det spelar ingen roll vad du äter eftersom det inte sitter i det. Det handlar inte om att man inte äter bra utan det handlar om att magen inte mår bra och då påverkar det hb.

 Min tid igår är den sämsta på 4 år och ändå är det ingen dålig tid. Jag hoppas verkligen att jag inte trampar någon på tårna nu med detta inlägg. Vi är alla fantastiska som springer oavsett tid, men någonstans är det sig själv man mäter sig med och man vet ju vad man brukar kunna leverera. I fjol gjorde jag 3 halvmaror . En på 1.23.16 och en på 1.24.15. Den senare på hemmaplan i Luleå endast 1 vecka före Stockholm Marathon och i ett väder som gav gåshud bara av att nämnas. Det till trots var jag inte i närheten av denna tid som tagit mig till seger även i år.

 

Johan och jag efter målgång. Vi har haft många glädjande målgångar ihop men även fått trösta och peppa varandra.

20160521_132617

 I fjol på hösten sprang jag en halvmara på 1.24.50 och även då hade jag haft problem med hb efter en lång skadeperiod då jag olyckligt slog upp foten . Skillnaden då var att känslan var helt annorlunda. I går fick jag slita mer och det ska inte kännas så som det gjorde igår.

13265963_10153383678107132_3005048318409979049_n

Hur det än gick så är jag glad att jag valde att delta på Lule stadsmara. Jag fick silver i K23 och guld i K35 och jag vann resecheckar för 2000 kr, en fin blombukett och ett hedset till min telefon. Jag träffade så mycket trevligt folk och fick vara en del av den geemskap som finns på lopp. Lule stadsmara är ett trevligt arrangeman och arrangören har verkligen lyckats locka många deltagare i olika åldrar vilket de ska ha stort cred för.

 

Jag gläds med de prestationer som gjordes och att fler vågar vara med på lopp och utmana oss som varit med ett tag. Jag  gläds åt den känslan jag hade de sista km på loppet då jag kunde öka farten och jag tror att inom någon vecka kommer jag att kunna löpa bättre än jag någonsin gjort.

Tack alla ni som hejade fram mig. Ni var många. Tack till mina vänner Johan, Karin, Anna och Jens för en trevlig kväll. Tack till Vinden mot kinden för att du var med mig hela vägen om än med motvind.

20160521_175748Jag före festen!

20160521_205923

 

ADIOS

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s