Hur kan jag lämna världens bästa lillhjärta? Åh alltid denna jädra klump i bröstet. Har jag gett dig nog kärlek nu senaste tiden ? Ibland tar mitt ego och all den här löpningen överhand men
Min selma jag älskar dig bara sååå åå mycket.

Nu kan jag inte göra mer. Tiden är slagen och verkligheten har kommit ikapp mig. Om två dagar vet jag. Då borde jag korsat mållinjen. Som vanligt nervöst. Mest för att jag vet hur fruktansvärt tungt det är mentalt och fysiskt att springa fort och långt på en och samma gång. 

Hur har det gått och hur känns det nu ? Håkan reporter på Kuriren ställde idag frågan om jag är mer laddad och förberedd än två tidigare maror. Mitt svar blev snabbt nej. Inte på långa vägar. Minst 1 mån till hade behövts .

Det har varit en tuff vår det ska jag inte sticka under stolen med. Det började med ett pers  på sevilla marathon och fortsatte med en eländig skada och en lång sjukdom period.  Efter 6 veckor med minimal löpning och många behandlingar hos sjukgymnasten  Anna på city rehab läkte äntligen min inflammation  i tenscir fascian, orsakad av skejtåkning   ut,   och jag kunde träna kontinuerligt i 3 veckor .

Första loppet blev inte alls någon hit. 1.26 30 på en distans jag brukar springa på 1.24 med god känsla.  Dock ett DM silver och en fin härlig uthållighet som visades vid målgång då jag kunnat fortsätta. Detta tar jag med mig .

En v av bra träning och en betydligt bättre mage. Två fina lopp på 18.35 och 18.21 på 5 km varav det senaste på varierat underlag och lite backar.  Passen visade på gott hopp. Detta tar jag också med mig.

Dagar av lugn löpning varav det senaste igår i en äcklig värme som tog knäcken på mig.
Det väljer jag att se förbi.

Det går upp och ner.
Varför gör jag detta? Varför ger jag hela mitt liv på att avverka km på km och trotsar väder och vind under ibland hemska förhållanden i en sport som aldrig kommer ge mer intäkter än den har utgifter. En sport som alltid bara kommer vara en skugga av alla andra. Jag gör det för att jag vet att jag en dag kommer att bli bäst. Bättre och bra. Jag gör det för att det är min passion.

Visst finns drömmar om en tid ner mot 2.48. I den bästa av världar smäller det och den dagen lovar jag att jubla lika mycket som här.

På lördag börjar vi med att sikta på att springa med känsla.
Jag vill
Jag kan och jag ska.

Adios.