Det har idag gått en vecka sedan Stockholm marathon och det är bara positiva aspekter och känslor hos mig.

Ibland efter ett lopp kan en tomhet infinna sig . Det man tränat inför är över och kvar finns vadå? Så kändes det i vinter då jag sprungit Sevilla marathon. Kroppen hade haft en skada hela hösten och vintern är heller aldrig rolig att bedriva löpning under då man bor i Norrbotten. Detta gjorde nog att jag var mentalt skörare också.

Trots att jag gjorde ett kanonlopp där och då mitt i vintern kände jag mig inte nöjd. Det var som om jag hela tiden sökte något mer.  Efteråt har jag förstått att det var alldeles för mycket stress i mitt liv då och det kan aldrig sluta bra. Det gjorde det inte heller.  Men man lär sig av allt man gör . Vilka man vill ha  sitt liv lär man sig också. 

Livet är en resa

.

Stockholm marathon var och blev helt annorlunda och helt fantastiskt.  Det var liksom heller aldrig skrivet i sten att jag skulle kunna STARTA och ta mig in på pb.  Det var heller inte mitt mål..ändå gjorde jag  det.  Detta tar jag med mig.

Efteråt var jag  nöjd som man ska vara. Det har liksom inte varit någon stress att ila vidare. Jag har tvärtom kunnat stanna i det tillståndet och faktiskt njuta av min prestation för det är ju en prestation av dess nåde för mig.

De senaste maror jag gjort har jag levererat  pb på pb och det är absolut ingen garanti att göra det. Till slut har man nått sin gräns och kapacitet men där är inte jag ännu. Jag har valt att alltid fokusera på känslan i mina lopp och ännu inte vågat bli riktigt trött. De målgångar jag upplevt talar för att det finns mkt kvar att ge. Som marathonlöpare är jag ung och jag inspireras av andra som är äldre än jag och ännu springer bra. Jag tror inte jag varit en bättre löpare om jag börjat springa som ungdom. 

I Stockholm träffade jag Lisa Ring

Innan starten kom hon fram till mig och tackade mig för den inspiration  jag gett på Instagram .  Första gången vi möttes var på Lidingöloppet  i höstas.  Egentligen redan i fjol i Stockholm men det mindes inte jag men Lisa.

Lisa kom fram till mig med ett stort leende och jag tänker direkt att här bor en blivande marathon sub 2.50 löpare.

Det är något med Lisa som gjort att jag tagit henne till mitt hjärta och i år på marathon i Stockholm följdes vi åt i 20 km tills Lisa trippade förbi mig på Gärdet då jag var inne i en lite tyngre km och min mage osase toavarning.  Lisa har en Lisa löpning som påminner om min löpning och hennes kärlek tar henne fram liksom min för mig fram.

Jag hade hennes ryggtavla hela vägen och de rosa compressionsstrunporna i sikte.

När jag korsade mållinjen mötte hon mig med den största kram  man kan få och vi grät tillsammans  glädjetårar. Glädje över vår resa som avslutats just här där den egentligen just börjat. Två kvinnor med 13 år mellan sig. Så olika men ändå så lika.

Det är dessa ögonblick  jag minns. Ingen avundsjuka eller rivalitet utan bara ren och skär glädje och stöd som det ska vara inom idrotten. Att lyfta varandra och ha förebilder. Lisas ord till mig var ett tack för all inspiration.  Mina ord till dig Lisa är desamma.

Att springa SM är galet kul och även att möta många av de bästa löparna vi har. Det är här jag utvecklas.  Hemma i Norrbotten känner jag aldrig detta. Löpningen är mycket mindre här. Många förstår inte marathon och hur mkt som krävs att få till det perfekta loppet. 

Ni kanske undrar vad mina framtida mål är ? Nu har det gått 7 dagar och jag har kommit igång bra med träning. Denna vecka har jag sprungit 11 till 18 km på mjukt underlag med inslag av lite fart och något backinslag var dag sedan onsdag.   Kroppen är återhämtad.  Jag befinner mig i Side Turkiet på ett all inclusive  där jag är den absolut enda som tränar  .  Jo på riktigt. Resten äter och  solar och ligger och äter och dricker och jag tillhör en kategori av människor som visserligen också kan ligga och äta och dricka men jag måste också röra mitt arsle lite grann.

After sub på balkongen.  1 glas vitt svalkar gott.

Det är extremt mycket tjocka tyskar här och det gör ont i mig att se detta.  Vårt samhälle behöver fysisk aktivitet så mer av det till världen.

Jag har börjat morgonen med jogging och sedan 1 pass härlig vattenlöpning antingen i hav eller pool. Vattenlöpning är ett bra sätt att svalka sig också.

Nästa mål blir ultravasan 45 i Dalarna.  Det är alltså halva Vasaloppet  som jag ska springa . Vid min sida har jag min klubb kompis Lina och min vän Johan Nordqvist samt hans fina fru Karin som ska följa med . Det blir ett äventyr.

Nästa helg tänkte jag delta i Niliterrängen 30 km om kroppen känns bra och bara ta det som uppladdning  inför ultravasan .

I övrigt blir det något kortare lopp som träning för att få tempo i kroppen.. mitt mål är att förbättra mig på 10 km också.

Men nu är det dags att vinka farväl till er för denna gång och njuta av mina sista dagar här i Turkiet.

Adios.