Bakom glädjen ligger mycket jobb också.

Äntligen är jag löparen Johanna som glider fram i morgonsol och eftermiddagsduggregn med lätta ben. Hon som inte bryr sig om väder och vind.  Äntligen är jag långdistanslöparen som syresätter mig korrekt och får kroppen att sväva när backen och den tekniska terrängen planar ut på seg men mer lättlöpt grusväg. Jag tittar på kmtiderna och ser att jag håller 4.00 efter 15 km tuff traillöpning trots att jag kört minimalt med traillöpning denna vår. Jag kör det jag känner för och jag gör det jag känner för!

Jag fattar inte själv hur det kan vara möjligt endast två veckor efter jag gjort mitt livs mara.  Men möjligt är det och roligt är det!  Jag vill stanna i denna löparglädje alltid.

Det är just detta som är så härligt. När formen vänder och kroppen återigen svarar. När man vet att hur mörkt och bittert det än må kännas så är det inte förgäves det man gjort under året och att all den grundträning jag har kommer hjälpa mig framåt och har hjälpt mig framåt.

image

Pustar ut och får seger medaljen. 30 km tuff traillöpning med nytt banrekord på nästan 3 minuter. I fjol trodde jag att jag var i mitt livs form, men i år har jag visat att jag lyckats hitta en ännu bättre form trots en jobbig vår med skada och infektion.

Det är dryga 2 veckor sedan mitt pers i Stockholm och jag befinner mig mitt inne i en djup skog någonstans 6 mil nordöst om Gällivare i den lilla byn Nilivaara.  Jag pustar och frustar men mitt i allt detta så ler jag också. Riktig Johanna glädje med vinden mot kinden!

Loppet kallas Nilivaara terrängen som just i år firar 35 års jubileum.  Jag anstränger mig för att inte falla på den ojämna och tekniska stigen som för mig fram och upp och ner. Jag hoppar fram över djupa fåror och känner hur min fot vickar till i den stund jag hinner tänka att jag inte får trampa snett.
image

Foto Malin Kristoffersson.

Det gör jag inte heller, men jag hade kunnat göra det för det är med andan i halsen jag springer fram och jag gör det med glädje och trötthet samtidigt.

I do what I love but also what I fear.

Jag sänker farten på de hala övergångarna på myren som arrangören satt ut och jag känner hur min högra sko skulle behöva stanna och knytas men i mitt sinne låter jag de negativa tankarna försvinna och inom loppet av några sekunder är jag återigen drottning på vägen och  mitt steg är lätt. Det plaskar i skon av vattnet som fyller skogen efter det regn som himlen vattnat jorden med.

 

Jag håller de två ryggarna inom räckhåll och de vet inte om min existens. Efter ett tag har jag vilat och det är dags att rycka förbi. Kommer det att hålla?

Du starka Johan Nordqvist så imponerad och stolt jag är över din utveckling . Jag ser hur de turas om att dra och jag förstår att de är trötta nu. Vi befinner oss dryga 15 km in i Nilivaara loppet och just här går jag om. Det är då jag börjar vakna och det är då min lite oroliga mage har lugnat sig och jag har låtit alla negativa och nervösa tankar försvinna. Jag är bara ett med mig själv och med naturen. Johans ord ger mig styrka och jag undrar om han orkar hänga på?

 

Jag är min största förebild och min största motståndare. När jag tävlar så gör jag det bara med mig själv.  Jag gläds med mig själv och jag gråter med mig själv, men jag gråter mest glädjetårar ty jag vet att jag gjort en resa med löpningen få förunnat.

Dessutom befinner jag mig här och nu in the middle of nowhere tillsammans med mina goda vänner som får mig att älska löpning ännu mer.

 

När det återstår 5 km stannar jag vid den sista vätskestationen och står och dricker mugg på mugg. Jag är så törstig nu och hade behövt min vätskelangare Eken med mig. De tunna plastmuggarna är inte bra att dricka ut men de sjungande ideelt pensionerande funktionärerna i den lilla byn i Lappland får allt detta att vägas upp. Så fint de ordnat . Att springa själv nästan hela loppet är mentalt tungt men det ger bra träning och en fin upplevelse för du kan hålla ditt egna tempo. Det ger mig marathonfart och marathonpannben.

 

Nu är det nära säger mannen med härlig Gällivare dialekt. Upp för backen och sedan planar det ut.

Just nu är jag trött. Jag är trött i mina ben som fått parera och hoppa och skutta och ta sats i den tunga terrängen. Varje km känns lång men det gör det för alla. Jag tar in på en kille i svart tröja och efter ett tag är jag förbi. Jag hör att han andas bakom mig men sedan blir det tyst. Jag fortsätter och vet att nu är jag snart i mål. Jag kommer vinna men frågan är om jag kommer klara fjolårets tid. Jag vill så gärna göra det för det kommer ge mig en indikator på att jag verkligen är tillbaka.

 

Sista km är ungefär lika tunga som de första. Det är inte det att det är brant men det är mjukt och krokigt och mycket ris och sörja och man måste fokusera hela tiden. Likt förbenat är det just detta som gör att jag älskar traillöpning . De som säger att Lidingöloppet är ett riktigt terränglopp borde åka upp hit till Nilivaara.

 

Så kommer sista km och jag är i kapp en kille vars namn jag känner igen. Mourto familjen har många barn och många duktiga atleter. Liksom många här uppe är han en stark skidåkare och när starten gick var han den första att sticka iväg.  Han vänder sig om och verkar stressas av min närvaro. Så dyker Malins leende upp och karl som hejar på mig. Det ger ännu mer kraft.
image

Foto Malin Kristoffersson

Nu springer jag in på målområdet och jag känner mig stark och glad. JAG TITTAR PÅ KLOCKAN. 2.09.45  och jag förstår att jag kommer slå pers även idag och putsa fjolårets banrekord med 2 minuter och 55 sekunder. Detta säger mycket om att min form återigen är på väg mot ett bra år. Jag segrade med 22 min marginal till nästa dam fast I min bubbla var jag ensam i den vackra skogen.
2.10.02

Läs Nsd reportage om loppet:

Läs Kurirens reportage om loppet:

image

Efter målgång.

Sedan köttbullarna, bubblet och gemenskapen. Vi firar tillsammans.
image

image

Herrsegrare Jens Nilsson Riviera
Och damsegrare jag.

Malin och Anders och deras fantastiska son Karl är på plats och Malin till och lånar ut min fd klocka, den rosa Polar M400 till mig medan jag tävlar för hon är själv bara åskådare.
image

Anders på väg mot mål.
Vilket lopp du gjorde och grattis även till karl.
image

Foton Malin Kristoffersson

Härliga Malin som jag snart får träffa i Björkliden då jag arrangerar Vinden mot kindens löparläger. Karin möter i mål, gratulerar och har själv avverkat 5 km med bravur. Jag är stolt över dig Karin. Johan kommer i mål och han ler med hela kroppen och då vet jag att han är nöjd.

image

Hela gänget samlat utom Jens som fotar.

Jens har vunnit. Goa Jens som jag verkligen gillar skarpt! Det är just detta som är så fantastiskt och som gör varje lopp så gudomligt roligt. Om löpning bara vore att sätta fötterna framför sig skulle inte jag vara löpare. Om du vill förändra din kropp så ska du börja träna. Om du vill förändra ditt liv så ska du börja springa.

 

Mitt i alla glädje kommer vill jag också förtydliga att det ligger många långa träningstimmar bakom en persons resultat och att det gör ont och svider när musklerna skriker och kroppen ropar sluta. Mitt i all glädje finns det eldsjälar som lägger ner tid och engagemang på detta och att någon klipper gräs och skottar snö för att göra mina lopp möjliga.   Detta är för mig och alla ni som tror på mig.

Tack vänner för en trevlig helg.
Tack mamma för att du är den du är.
Adios.
image

 

/Johanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s