Ett av mina många löppass denna vecka. Livet är löpning och löpning är livet! Målet känns närmare och närmare och kroppen starkare och starkare. För snart 1 år sedan drabbades jag av min skada i foten då jag slog upp ett ben i samband med ett trauma. Ett år som gjort mig starkare och mer passionerad och målmedveten om vad jag vill och hur jag ska komma dit.  Mina tider har putsats och min kropp har stärkts liksom mitt psyke också har om än det varit jobbigt många gånger.

Till alla er som just nu är skadade oh har löpvila, jag vill ´bara sända er en tanke och säga att det kommer bli bra! Ge inte upp!

Jag vågar gå min egen väg, följa min inre röst som säger vad och när och hur mycket jag ska träna. jag vågar lyssna på kroppen och välja bort ett träningspass som inte känns motiverande framför tt som ger glädje och njutning. Jag vågar tro på mig själv igen och framförallt så vet jag, att vad som än händer, vad som än sker, så har jag hittat the soulmate of running!

Det är nu det börjar!

Det finns alltid perioder i en flitigt tränande individs liv som liksom går på slentrian. Man kliver upp om morgonen, tar på sig kläderna och ger sig ut för att kuta. Det är liksom enda sättet att hinna med den träning som behövs för att bli bra och för att kunna göra alla de saker som andra människor gör om dagarna också. Jag vill leva livet men jag vill också leva för träning.  Livet är ett pussel.  Livet för en elitlöpare eller elitmotionär är långt i från glamouröst men det är fantastiskt och jag hade aldrig velat byta ut det mot något smör i världen.    Men när man känner sig omotiverad är det bra att kunna klara av att stanna upp och fråga sig själv:

Varför gör jag det här? Vart vill jag att det ska leda?

 De gånger man känner sig omotiverad får man ställa sig den frågan lch om svatet känns som för mig nu så är vägen rätt. Den dagen kommer man tacka sig själv för att man gjorde det. Som nu. Som jag känner nu! Nu vet jag att det varit värt det!

Bilden tagen igår då jag sprang dubbelpass med totalt 27 km löpning.

Omotiverad kan man också känna sig efter ett viktigt lopp som man haft och som liksom varit ett stort mål för säsongen. När det är över så fylls man av en slags tomhet och

-ett jaha vad ska jag göra nu?

För springa vill jag ju och tävla vill jag också göra och bli bättre ska jag ju självklart försöka bli för det är ju därför jag tränar även om den främsta anledningen är för att jag älskar löpningen när den känn så här galet lätt som den gör nu. När varje pass är en fröjd och varje km och mil en lisa men det hade den ju inte gjort om inte varje dag också varit ett pussel,

Sm i Marathon var ett viktigt mål och ännu viktigare just för att jag fått springa i motvind hela våren. För mig var det ett bevis att det går att utvecklas bara genom att känna passion.

Sedan jag kom hem från Björkliden och löparweekend Med vinden mot kinden som jag arrangerat har jag mått bra i kropp och själ. Det var en minnesvärd helg på många sätt, inte endast för att jag tyckte att jag lyckades förmedla det jag ville för deltagare som anmält sitt intresse, utan också för att jag lärde känna människor på djupet och kom mina vänner närmare.

Vi myste i vår stuga med bubbel och gav oss ut på tokiga kvällsrundor ihop Vi sprang mycket men vi sprang långsamt så när jag kom hem igen så var jag sugen på att springa fortare och det gjorde jag på  måndag, på tisdag, på onsdag med god känsla och det kändes verkligen att jag återhämtat mig även om jag varit så nervös för den magundersökning jag skulle göra i tisdags i form av en gastroskopi när de ska ner i magsäck och tarmar med en slang för att kolla om det finns något avvikande.

Jag hade tid på tisdagmorgon för Gastroskopi och Jens följde med mig dit som stöd. Det betyder verkligen så mycket att ha vänner som ställer upp  och som det aldrig sitter långt inne för.  Undersökningen kändes gruvensam och jag var så klart hungrig och törstig eftersom jag fastat i 6 h. Jag låg kvar i sängen så länge jag kunde på morgonen för att inte behöva bli ännu mer hungrig och sugen på mitt morgonkaffe som jag inte fick dricka. Klockan 10.45 hade jag tid och det var över på några minuter. Helt klar bland det mest otäcka saker jag gjort och jag kväljde som bara den, men det var skönt att det var över och skönt att få veta varför min mage mår som den gör i perioder och att det faktiskt finns en anledning till att mitt hb (järnvärde) går ner i perioder och att jag får rusa på toa flera gånger och att magen kurrar och låter om morgonen mm.

I alla fall så hade jag ett av de bästa löppass ever den eftermiddagen samma dag som jag gjort undersökningen. Passet körde jag med Jens och det blev totalt 2 mil i snabbdistansfart som kändes lätt även om vi matade i en fart mellan 4.05 och 4.25 mestadels. När det blir naturliga fartökningar med naturlig återhämtning så blir det också roligt och jag gillar dessa pass. Det är ju så min träning sett ut eftersom jag nästan alltid haft Selma min hund med och hon ibland ska bajsa, det kommer möten och bilar och jag måste stanna och koppla henne eller hålla henne någon sekund och farten går ner för att jag sedan med ny kraft kan mata igen. Så var det också i fjol då jag sprang Stockholm Marathon och min mage helt ballade ur och jag fick ha 3 toastopp efter loppet och efter varje stopp så var det som om jag kunde mata på igen så jag sprang liksom igen tiden jag tappade och lyckades prestera trots de ofrivilliga stoppen.

Jens Nilsson och jag! Jens är en grym löpare som gjort tider jag aldrig kan drömma om med ett pb på 33 min på 10 km. Nu är han på väg tillbaka efter några år av tävlingsuppehåll.

De bästa löppass jag har är de pass som sker utan att jag har en plan för om det blir för strukturerat blir det stress och då presterar jag sämre samt tappar delar av mig själv och min glädje.  Denna vecka har jag dock kört 1 fartpass och 3 pass med delar av snabbdistans så jag känner mig nöjd över att jag lyckats motivera mig till det. Jag  tror att jag svarar på träningen och känslan är ungefär som den var i december efter New York Marathon då jag också hade en period då träningen var lätt, kroppen fräsch trots mycket mängd . Det har liksom aldrig känts så lätt..

Det är 6 veckor till jag startar i Ultra Vasan 45 och jag har inte planerat in några fler lopp före det. Möjligen kör jag något här på hemmaplan i Norrbotten som träning för att få in lite fart i kroppen men det lockar mer att bara bygga min kropp stark nu och ha tid att mysa hemmavid utan en massa resor som också tär.

Mitt mål nu är att orka hålla en fart på mellan 4.15 och 4.30 i 4.5 mil och att kunna ha kraft att på de flackare partierna hitta flytet och ta in som jag gjorde i Nilivaara 30 km lopp. Ultravasan kommer bjuda på varierad terräng och en hel del backar men jag ska försöka vara stark så jag kan dra på när det planar ut för det brukar vara min styrka. Om allting fortsätter som nu kommer det blir ett roligt och utvecklande lopp. Denna typ av träning känns rolig och motiverade för jag får avkoppling och balans i livet av den träningen.

Hur som helst känns det bra just nu att bara träna som andan faller på. Ofta känns det lätt och då springer jag på och bara låter benen trumma fram och jag har mina favoritstråk här i utkanten av Luleå där ingen hittar och bara jag kan vara i min bubbla. Löpning när den är som bäst.L

Brödbutiken i Luleå.

Underbart ställe med varm atmosfär.

Har du inte varit dit ännu så tycker jag det är värt ett besök. De bakar surdegsbröd, surdegsbullar, surdegskakor och de gör gott kaffe. Dessutom har de nu ett sommarcafe vid Niporna som heter Kolarens cafe så det är verkligen inga undanflykter för sommarmys med nyttiga tillbehör. Jag har blivit helt galen i surdegsbrödet för att det hjälper mig att hålla en bra energibalans då jag tränar mycket.  Till skillnad från vitt bröd med ett GI på 100 så håll blodsockret med detta bröd stabilt en längre ti och det mättar bra mycket bättre. Ibland äter jag brödet som det är utan pålägg och ibland med Bregott eller pålägg.  Det smakar lika gott på båda sätt.

Nu är det dags att ladda batterierna inför morgondagens utmaning då jag ska ta mig an ett långpass på minst 3,5 mil.

Ha en fin fredag!

ADIOS!