En dag i Kivijärvi med blöta leriga skor och en andraplats! Det var här det började..

Jag anmälde mig till det anrika Kivijärviloppet i Tornedalen tidigt i år.  Tidigt, hmm. Ja redan onsdagkväll skickade jag in en något impulsiv anmälan.  Kivijärviloppet  var mitt första lopp som tog mig upp på prispallen när jag året 2011 sprang det 7,5 km långa terrängloppet på 32.32 och slutade trea. Just därför betyder detta lopp en del för mig eftersom det var just här i den lilla Tornedalska byn Kivijärvi som jag insåg att jag faktiskt kan springa kortare sträckor också. Det var också här jag kom i kontakt med Bengt Ek som senare blev min största stöttepelare vad gäller min löpning. Efter detta gick jag med i Morjärv SK.

kivijärviloppet 2011 002

Jag år 2011 då jag som Lulekamrat och nyfrälst löpare inledde min karriär just här i Kivijärvi!

 

Kivijärviloppet är ett riktigt terränglopp som ligger i Tornedalen och befolkningen pratar även finska här vilket även lockar en hel del finska löpare . Vad som också gör att detta lopp är välbesök beror på den fina terrängbanan som är ett kraftprov både på distansen 7,5 km men även 12 km.  Loppet börjar på en grusväg och viker sedan av på en stig och det går uppför och nerför  och stundom är det väldigt blött och myrlikt. Idag var förutsättningarna lite svårare eftersom det regnat en del senaste dygnet och jag kommer till detta längre fram.

 

På grund av några långlopp har jag tyvärr inte kunnat medverka på detta lopp sedan 2013 och då sprang jag 12 km. Året efter krockade loppet med Stockholm Ultra 50 km som jag sprang och vann och i fjol så var jag ju skadad i foten och tävlade/tränade ingenting under hela augusti månad. Därför ville jag delta i år även om jag har en hel del mängdträning i kroppen och kände av min lilla snuva aningens.

received_10154418879615789Jag före start. Idag sprang jag i mina nya Saucony men hade på mig min Salming korta tights och linne på loppet!

 

Mitt fokus i sommar ligger på Ultravasan 45 den 20 augusti,  som jag förberett mig i drygt 2,5 månader inför. Många mil i veckan, en del snabbdistans men inte så mycket fart under 4 min per har det blivit. Bra träning har jag fått och stark har jag känt mig.  Jag velade en del innan jag anmälde mig just för att det alltid finns en risk att trampa snett i den svåra tekniska terrängen men när jag i fredags morse började känna av en begynnande förkylning tänkte jag att det nog var helt kört ändå att kunna vara med. Jag vilade helt från löpning fredag, svalde titt som tätt för att se om det skulle kännas i halsen och det gjorde det inte men jag kände ändå inte mig helt 100. Kollade febern hela tiden också för att jag skulle aldrig ställa upp i en tävling och ett lopp med feber och halsont, det är ju direkt livsfarligt. Dessutom ville jag inte riskera att bli mer sjuk.

 

I morse tog jag beslutet att följa med och springa, men att ändra distans från 12 km till 7,5 km .

IMG_20160813_153943

Katarina längst till vänster, Eken och så jag efter vi sladdat in på startområdet!

Perfekt löparväder med ca 14 grader, lätt duggregn och mulet.

Bengt och Katarina samt hennes föräldrar hämtade upp mig efter kl 10 i morse i Överkalix och sedan tog vi oss mot den lilla byn Kivijärvi på en långsam grusväg som gjorde oss smått åksjuka, förbi byar med namnet Järvi på slutet och stress över att bli  lite försenade. Med 45 minuter kvar till start började vi ana oråd och var lite rädda att vi inte skulle hinna fram så Katarina och jag ringde varsin gång och frågade om tävlingsledaren kunde hjälpa oss med nummerlapputhämtning vilket givetvis inte var något problem. På en härlig tornedalsk brytning bad han oss att stå på gasen och skynda hit =)

Så blev det. Klockan 11.20 sladdade vi in, insåg att det gick snabbare än vi trott,  hämtade ut nummerlapp och fixade med mitt byte av distans. Jag kände inte igen något av namnen på mina konkurrenter i klassen K23 mer än den forna skidlegenden Christer Majbäcks dotter Maja som jag tävlat mot några gånger och aldrig förlorat en strid mot. Jag visste att hon öppnar hårt och att min styrka är att jag öppnar lugnt och hämtar in men denna terräng är skidåkarnas Mecka och inte alls en guldgruva för en seg marathonlöpare .

 

Jag värmde upp 3 km i lugnt tempo, kände inte av förkylningen nämnvärt, lite grann kanske på andningen, men inte så det störde. Testade att göra några korta fartökningar och det kändes bra. Pratade med Johan och några andra löpare jag känner och även med fina Karin som tog hand om min väska och lovade ta några bilder. Jag joggade ner mot starten, ställde mig längst fram och insåg när startskottet gick att varenda löpare tokkutade som om det varit ett banlopp på 3 km.  När jag tittade på klockan såg jag att min kmfart var 3,30 men sedan vek vi in på stigen och då började det med att springa om människor som tagit ut sig för hårt i början. Efter ett tag hamnade jag bakom Markus Nilsson och då kände jag mig trygg. Framför mig hade jag Johan och jag höll deras ryggar. Mitt mål idag var ett tempopass och helst också en plats på pallen. Majbäckflickan hade redan gett sig av i en hiskelig fart så där var det säkert kört hann jag tänka. Så blev det också. Trots att jag såg hennes rygg så tog jag inte in denna gång men det beror inte på att jag blivit sämre utan på att hon blivit bra mycket starkare! Grattis! I övrigt dominerades loppet av flera duktiga unga skidtalanger som visade klass. Imponerande.

IMG_20160813_150049

Jag på väg in mot mål.

Tillbaka till racet:

 

Efter drygt 2 km delade sig spåren och jag vek av mot 7,5 medan de övriga tog vänster.  Jag tyckte det kändes ändå relativt lätt och jag hann tänka att jag verkligen fått gehör för min terränglöpning jag bedrivit i sommar. JAG BEHÄRSKAR STIGEN BÄTTRE OCH DEN TEKNIKSA LÖPNINGEN DÄREFTER.

När det återstår 2 km började jag plocka placeringar eftersom att banan blandade ihop 5 km löpare med 7,5 km löpare på slutet och nu kände jag mig ännu starkare. Det tar ofta minst 5 km innan jag kommer in i loppet och det är ju också så det ska vara när man är långdistanslöpare. Då är det fokus att orka hålla en bra fart under en lång tid . När jag kom upp för den sista lilla backen upp mot målet så kände jag mig stark och hade velat fortsätta. Klockan stannade på 30.22 vilket var ett personbästa på drygt 2 minuter sedan jag löpte banan sist. Jag kände mig nöjd och fortsatte jogga ner i 6 km så jag fick totalt ihop 15 km idag.

 

Efter ett tag när jag kommit tillbaka till starten så mötte jag Johan, min teammate och gode imponerande vän som också ska springa Ultravasan 45. . Han hade sprungit jätte bra på den 12 km långa banan och var nöjd. Vi surrade och joggade ner 2 km ihop tillsammans med Markus och David .

De sista km i min nerjogg kändes benen så otroligt lätta och jag bara matade 4.20 fart som om det varit en uppvärmning. Inga tunga känningar och bara ren harmoni. Nog är det ändå på landsväg jag hör hemma, eller?

 

Det visade sig att jag slutade på 2a plats i loppet bara drygt 30 sekunder efter duktiga Maja Majbäck och med tanke på dela min nertrappning inför Ultravasan och min förkylning så är det ett bra kvitto. Dessutom är detta en mkt tuff bana som inte alls passar mig bra egentligen. Jag gillar de flackare vägarna som en grusväg eller landsväg för då kan jag mata på ett annat sätt eller banor som Lidingö där det också är att mata.

IMG_20160813_154259

Prisutdelning

 

Med facit i hand kan jag reflektera över följande saker efter idag.

Jag lyckades få till ett bra pass med 4.16 i snitt och det tål att sägas att banan är tuff. Jag var trött i mål men hade ändå krafter kvar på slutet. Jämfört med andra konkurrenter från tidigare år är detta en bra tid som ger mig en hyfsad självkänsla inför ultravasan .

 

Jag känner mig inte sämre  nu i skrivande stund.  Om inte morgondagen bjuder på försämring kanske jag lyckas mota bort denna förkylning och an fokusera på att vila, sova och träna lättare pass i veckan.

 

Jag har haft en mycket trevlig dag, fått surra med folk och det ger självklart också en hel del till sinnet. Jag vann en fin lampa .

 

Jag har fått frågan många år om jag kommer och deltar och nu fick jag äntligen till det så jag kunde springa.  Om jag nu ska komma tillbaka nästa år, vilket jag hoppas att jag kan,  hänger på om ni inte ser till att det krockar med Ultravasan  för då springer jag nämligen 90 km.

 

Ja jag är ju en långdistanslöpare! Always and forever!

 

wp-image-548333739jpg.jpeg

 

ADIOS!

Glöm nu inte skänka mig all energi ni kan och följa mig och startnummer 5010 på lördag nästa vecka! Då gäller det! Ultravasan 45!

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s