De senaste 6 månaderna har det hunnit bli en hel den snabba och långa lopp. Jag tror att det är det jag gillar bäst. Att få springa långt men ändå ha en ansträngande känsla hela tiden som leder till en bra tid och förhoppningsvis ett lopp som bara går som man vill med flyt hela loppet och inga krampkänslor eller dippar. Att vara i ren harmoni och få ta del av variationen i naturen och att ändå ha förmågan att trycka på när dessa dippar komma. Att aldrig tappa sitt psyke. Låter det bra? Det låter nästan för bra för att vara sant antar jag men det är sant. Lika sant som det är skrivet in this very moment. 

Stolt ultralöpare 

Någonstans i Sverige ler många just nu. Många kämpar ler och haltar. Jag ler av glädje och stolthet och detta är mitt sätt att ge tillbaka . Tillbaka till igår och tillbaka till The love of running. 

Att mata på mil efter mil och göra det med ett leende ? Är det ens möjligt. Första 17 km i 3.57 fart . Öppnade upp i en snabb fart ger mig gåshud och   självförtroende.  Jag visste inte att formen var så god och det känns så sjukt roligt när kroppen visar det.

Många         träningstimmar i 🌅 och mörker . Att kombinera jobb med träning och eget företag samt ett heltidsjobb är många gånger tufft men i stunder som detta inser jag varför jag gör det och hänger mig åt en sport som det inte finns alls mycket pengar att hämta från.  Ändå samlas varje år tusentals så kallade ultralöpare på lopp runt om i Sverige och världen för att diskutera blåsor km tider och smärtor  efteråt.  Med haltande ben och blodblåsor fyller de på depåer och hoppas på snabb återhämtning för att träna vidare mot nya mål. Nya ultramål.  Stämningen är det som jag hänförs  mest av .trots den långa resan som väntar är det avslappnad stämning och jag gillar det. 

Jag är en av dem nu. En ultra löpare.  På min meritlista finns redan en seger på ett 50 km lopp året 2014 samt en 8e plats på Axa fjällmaraton  2012.

Detta loppet är nog ändå det som sätter det starkaste avtrycket hos mig. På många sätt. Här är mina tankar.

Foto Anette Hanning målgång Ultravasan 45.

Det började med Lidingöloppet i september i fjol, fortsatte med New York i november, Sevilla i februari, Stockholm i juni, Niliterrängen i juni och slutligen nu detta i augusti.Många långa lopp och många otroliga prestationer med mina mått mätt. Jag förstår inte själv hur jag lyckas springa så fort på tävlingar nät jag så sällan pressar mig på träning. Min bästa träningskompis min Selma har opererats i sommar och varit sjuk. Med gråten I halsen sprang jag mil efter mil i ultrafart för att skingra tankarna och lindra sorgen. 

Just känslan av att springa fort och långt var det som gjorde att jag anmälde mig till Ultravasan 45 och inte 90 km. Jag känner ännu att jag har mer att ge på de snabbare distanserna och med löpning är det så att det tar otroligt mycket på kroppen att springa så här långt. Otaliga är de haltande människor man ser efter ett ultralopp men även efter ett marathon. Min kropp har en bra återhämtning och det tackar jag mest mig själv för förstås .

På något konstigt sätt känner jag att jag lyckats plocka fram löparen i mig och leverera precis när det gällt trots att veckorna före inte alls varit bra. Jag vet inte hur det det gått till. Den här veckan kantades av förkylning, Kortisonspray och oro för min mor som dagen före Ultravasan skulle opereras samt Selmas juvertumörer.  Det är svårt att fokusera när saker maler inom en och när sömnen blir lidande är det lätt att stressa upp sig inför det. Nu blev det bra ändå. Bättre än jag kunnat drömma om.

Det började tidigt fredag morgon då jag åkte mot Stockholm och ganska snabbt insåg att jag glömt huvudet hemma. Haha men goddag Yxskaft liksom.

På väg. Äntligen i luften. 

Efter att ha landat i Stockholm upptäcker jag att min telefon med innehållande Visakort och körkort blivit kvar i planet men lyckligtvis får jag både mitt huvud och min telefon med innehållande värdebevis tillbaka. Minutrarna efter anländer mina bundsförvanter Johan och Karin och vi hyr bil och åker mot Mora. I bilen är det naturligtvis uppladdning som gäller. Vi poppar och pratar och stannar efter vägen för att fylla på depåerna. Vi pratar om livet som inte alltid är rättvist och om oron för nära och kära. 4 h senare är vi framme och möter upp tävlingsledaren på ultravasan 45, Mats som tidigare hålit presskonferans och gjort intervjuer med elitlöpare,  som jag missat på grund av vår bilfärd .  Jag får veta att jag ska springa med GPS och tillhör en av förhandsfavoriterna. Med mig på startlinjen har jag bland andra Sofia Sundberg landslagsöpare i ultralöpning och silvermedaljör i fjol på denna distans samt även pallplace på 90 km året 2014. Ida Nilsson en av världens bästa traillöpare också uttagen i landslaget med bakgrund inom kortare distanser i sin ungdom, Lisa Ring elitlöpare från klubben Noc Out som sprang in plaeringen före mig på Stockholm marathon i å samt Sissi Cussot ultralöpare med fina meriter från Frankrike. Givetvis fanns det fler men dessa var de som liksom jag själv var förhandstippade av tävlingsledningen .

Johan och jag dagen före.

 Redan här kändes det fantastiskt att jag var en av dem. Lilla jag som bara är en nötande löpare med ett  leende på läpparna och behöver min medicin ( löpningen) och skogslukt ☺

Jag och Johan och Karin gick runt och surrade lite med de andra som började komma och sedan tog vi en promenad efter att ha suttit i bilen i flera timmar, vilket ju gör att man stelnar till. På kvällen skiljdes våra vägar och vi laddade upp på eget håll. Jag bodde på hotellet Kung Gösta Mora, ett trevligt hotel som gett mig allt jag behövt. Ett tyst rum med en skön säng och en god frukost. Pricken över i var att det dessutom ingick en middagsbuffe så jag har ätit på hotellet båda kvällarna. På kvällen före drack jag sedvanliga bubbelglas som förgyller allt. Mitt lopp är också semester och det är ingen semester utan bubbel.  

På morgonen ring de klockan redan 05 och jag gick ner för att äta frukost. Ville se till att få i mig en ordentlig frukost eftersom in mage krånglat lite som vanligt senaste dagarna pga den oro som varit. Hotellet hade ordnat det så fint så man själv kunde ställa i ordning kaffe och bröd innan de  klockan 05.45 öppnade i matsalen. Jag satt och pratade med två andra kvinnor som också skulle springa och sedan hade vi tillsammans följe till bussen som tog oss de 30 min fram till starten utanför Oxberg. 

Där mötte jag Johan och vi laddade upp tillsammans med de typ 100 toabesök som kan tänkas göras innan ett lopp när nervositeten vare sig man vill eller inte gör sig påtaglig. Jag fick också den här gps sensorn som jag satte i bakfickan på mina korta tights. Vi som var elitseedade fick gå in i startfållan och ställa oss först och nu fanns det alltså ingen återvändo.

 4,5 mil väntade och skulle det vara så mycket värre än ett marathon? Folk hade sagt olika. Banan är flack och banan är kuperad. Jag hade ingen aning om vad som väntade men helt klart jobbigare än ett marathon skulle det vara. Ett marathon är ju oftast platt och det vill man ju att de ska vara för att göra snabba tider. Jämfört med tex Berlin marathon är detta drygt 494 fler höjdmeter  vilket säger en del. 

När starten gick lade jag mig orutinerat i ledning direkt och insåg att jag hade så lätta ben så det inte riktigt passade för ultalopp. Mina ben ville springa marathon och hamnade snabbt i 3.55 fart. Första 17 gick dessutom i 3.57 fart.   Johan hängde på och efter någon km var vi tvungen sänka farten eftersom backarna blev påtagliga  och min förkylning  gjorde sig påmind. Jag Snorade och snörvlar .

Bakom mig hade jag bland andra Lisa Ring och Sofia. Efter någon km gick Sundberg om mig i en nerförsbacke och jag lade mig efter. Även hon höll ett snabbt tempo. Sedan släppte hon och jag gick förbi men sedan gick hon återigen förbi. Jag tänkte för mig själv att så här vll jag då inte ha det ett helt lopp. Jag vill springa i min egen bubbla och inte hålla på springa om och byta plats hela tiden. Plötsligt var Sundberg borta och så även min bundsförvant Johan .

 Jag hörde ingen av dem och insåg att de måste ha tappat. Nu var det Ring och jag och efter drygt 17 km på vägen bort mot Oxberg gick hon om. Just här började mina lurar krångla och även jag insåg att jag gått ut för hårt i backarna som är mer sugande än man tror. Snorade dessutom eftersom min förkylning  ännu gav spår. Jag släppte Ring här.

 Herregud om jag hade sprungit loppet i 3.55 fart hade det blivit rekordtid och det kanske skulle kunna gå med mer träning i kuperad terräng för att detta underlag är verkligen mer sugande än man tror . Man springer fram över gräsmattor, snirkliga stigar med stenar och rötter, långa grusvägar och skidbackar som verkligen gör att farten sänks. Dessutom tar det ju på kroppen att springa nerför också. På ett ställe var det halt på stenarna och här insåg jag att det smartaste för mig var att sänka farten för att inte riskera att falla och dra på mig någon skada. 

Bestämde mig för att köra de kvarstående dryga 27 km utan lurar och musik.  Nu började en kamp ensam med den rödklädda killen framför mig. Han och jag följdes åt i nästan 2 mil skulle jag tro innan jag gick om och hörde att han började tappa. 

Jag gick om och höll ungefär samma fart som jag gjort innan. På något sätt så var det som om det var där jag hamnade och det berodde inte på att jag var trött i musklerna, men det gick liksom inte att få benen att springa fortare. Rent andningsmässigt så var jag inte alls andfådd på de flackare partierna men det var ändå inte som i ett marathon där jag håller 4.06 min per km en bra dag. Detta var och är så mycket jobbigare.

Efter Oxberg började det bli mer flackt och där passade jag på att dricka lite sportdryck, stannade av och tillät mig att dricka utan att skvalpa ut hälften av innehållet. Sedan fortsatte jag och nu var det som om man började se slutet. Jag hade hela tiden den mentala motivationen och kunde fokusera framåt. Jag tänkte på mamma och hur stolt hon kommer bli när jag kommer i mål . Älskade mamma. Älskade löpning. Det kändes nästan som ett meditationspass. 

     Jag passerade 30 km på ungefär samma tid som jag hade på Lidingöloppet och marathon på drygt 3 h. Alltså det är så galet så jag tror det inte själv. Medan jag sprang så kunde jag faktiskt tillåta mig själv att njuta och se mig omkring även om de första 17 gick i 3.57 fart på tok för fort. Så himla vackert det var i naturen och det lätta duggregnet mot mitt ansikte svalkade så skönt. Naturen påminde mig om hemma och någonstans där hemma sitter min mamma och följer mig. Detta loppet är för dig mamma. Du betyder så mycket för mig och trots det jobbiga som drabbat dig i veckan så har du funnit för mig och stöttat mig så jag kunnat åka. Det hade aldrig varit möjligt om det inte heller vore för Bengt Ek i Morjärv sk som hjälpte mig att ta hand om Selma när hundvakten blev sjuk och inte kunde ha henne. Så sent om i torsdags eftermiddag var min resa till Mora hotad och nu sitter jag här med ett stort leende och en prischeck. Ja men hur gick det då?

Kom jag i mål ? 

Jo men plötsligt insåg jag att jag hade 8 km kvar då jag kommit till sista kontrollen innan mil, nämligen Eldris. Här började jag känna igen mig från när jag åkte Vasaloppet skidrandes år 2012. Här gick det mer utför och jag började inse att jag nog skulle ta ett silver i årets upplaga på Ultravasan. Trean och landslagslöparen Sofia Sundberg var dryga minuten efter mig i Oxberg men har sedan dess inte synts till utan jag har kunnat göra mitt egna lopp och just därför har det inte funnits anledning att pressa upp farten mer än nödvändigt heller. Jag hade mycket krafter kvar då jag kom mot målet och fick bland annat beröm från ettan på ultravasan 90 att jag sprang så lätt och fint. Förutom lite krampkänningar sista km så hade jag aldrig ont i kroppen. En liten känning på stortån finns idag troligen orsakad av all löpning på stenar och i backar..

Sista km började jag också springa förbi människor och bland annat passerade jag en duktig herrlöpare från Mora och hejjade på honom innan jag nu tog mig upp för sista krönet och började höra speaker och publiken. Heja tjejen nu är det nära ropade Dalmåsarna och de vet vad de pratar om.

 De har tagit emot tusentals trötta skidåkare och nu också löpare. Jag kunde se den där raksträckan framför mig där jag skulle springa in och jag log inom mig själv just nu. Jag hörde dem ropa att nu kommer tvåan och trean från ultravasan 45 mot målet och det ska vara Johanna Nilsson som är först. Jag sprang mot målet och jag fick med publiken så det applåderade och jag kände en sådan fantastisk glädje att det bara brast för mig när jag kom i mål med tårarna rinnande nerför kinderna. 

Glädjetårar så klart. Tårar av att ha gjort detta och tårar av att ha slutat på andraplats i årets upplaga av Ultravasan 45 på en tid som nästan hade räckt till fjolårets banrekord. En tid jag bara kunnat drömma om på detta underlag och på denna bana med denna uppladdning. 

Mina bundsförvanter. 

Prisutdelning 45 km.

Firar med Håkan och Anette samt Johan och Karin.  Bubbel och 🍻. 

Vad vore långlopp  och resor utan er johan och Karin. Tack för denna fina helg. Så stolt över min vän Johan som sprang ultravasan  på 3.22 och kom i mål glad och utan skadekänningar.  Johan har haft en fin utveckling  och förbättrar sin fartuthållighet helt i enighet med sina mål.

Vad tar jag med mig från detta inför framtiden ?

Att inte öppna för hårt. Att ha is i magen för det är just det ultralopp handlar om. Det är långt och vägen är krokig.  Det handlar om att ha en god uthållighet och inte om att springa fort. 

Sveriges bästa marathonlöpare Isabella Andersson fick bla erfara detta då hon tvingades bryta ultravasan  efter 60 km pga att troligen ha öppnat för hårt så kroppen tog slut. 

Avslutar med att tacka för alla Grattis hälsningar jag fått och stort grattis alla som tagit sig i mål. TACK till Mats på tävlingsledningen för gott bemötande.  Tack till min klubb för stöd och allt ni hjälper med.  Tack Bengt Ek för du är bäst och tack till alla som tror på mig. Tack till Håkan och Anette som alltid är så positiva och hjälper mig med bilder och hejarrop.  Tack till mig själv för att jag aldrig ger upp.

Vi är alla hjältar.

Adios.