18 km Granlunken och bra fart i ultrabenen. 

Det fanns en tid när prestationsångest var ett faktum för mig. Det var när mina resultat började gå framåt. Det mer naturliga då när det går framåt är att man tävlar mer eftersom ett känt ordspråk heter :

Mycket vill ha mer.

För mig blev det tvärtom och jag sökte mig till större arrangemang just därför . I takt med att mina tider och placeringar blev bättre sökte jag mig till nya lopp och nya orter där jag bara kunde vara anonym och vara lilla Johanna.  Men efter ett tag visste folk även där vem jag var och det hör ju liksom till att det blir så.  Det är ett vanligt dilemma för oss idrottare.  En del hanterar det bättre än andra men få påverkas inte alls av press. 

 Jag har hanterat det både och  eftersom att jag alltid lyckats avstå lopp som inkräktar på huvudmålet   och istället kunnat prestera på de lopp jag haft som just huvudmål .   Jag har också kunnat delta på lopp som träning även om jag ibland haft svårt att hantera de frågor som automatiskt följer med mig som handlar om mina prestationer.   Men jag är inte mina prestationer och jag deltar inte i lopp för att vinna alltid  även om jag alltid vill få den bästa känslan och den största nöjdheten  hos mig själv. För mig själv är jag alltid en vinnare så länge känslan är god. 

Så var det 2011 när jag hamnade på pallen för första gången på Kivijärviloppet loppet och blev 3a. Glädjen var total så klart och jag var gladast tror jag . Sedan fortsatte det med personbästa och personbästa och glädje glädje glädje. Ja men löpning gör mig glad och lopp ger så mycket motivation då man inte enbart fokuserar på själva loppet utan också på allt runtomkring. 

Klart att det är kul att tävla när det går bra men det är också lätt att det skapas press från olika håll i form av media och omvärld och i takt med framgångar tror och förväntar sig människor att man alltid ska prestera. Der är som om folk tror att man hållit på hela livet och att det är en självklarhet att prestera bara för att man tränar och att man ska slå pers på allt.  Men herregud tänk så många som tränar och aldrig kommer i närheten av mina eller dina resultat.  Är de sämre människor ? Svar nej. Vi är inte våra prestationer och det krävs mer än genomförda löppass för att utvecklas och vinna.  

Givetvis säger det sig själv att ingen kan prestera på topp hela tiden. Därför är det idag viktigt att jag har en plan och väljer ut några lopp jag satsar mer på. Sedan kan jag springa några andra som träning om kroppen känns bra och återhämtningen går som jag vill. Det var så jag tänkte idag. Träna skulle jag ju ändå göra så varför inte springa ett lopp. ?

Efter ultravasan har kroppen återhämtat sig väl .  Jag sprang ändå 4.5 mil för 2 veckor sedan varav 4.2 av dem under sub 3 h. Det hade knappast varit möjligt att springa ett lopp så snabbt efter för 3 år sedan vilket tyder på att min uthållighet blivit mkt bättre.

I dag gick Granlunken av stapeln i Luleå och de senaste åren har jag valt bort den och sprungit Stockholm halvmarathon  istället som varit SM i halvmarathon.  I år passade det bra eftersom att jag kände mig återhämtad muskulärt och fysiskt så jag valde att ställa upp i den 18 km långa distansen. Sist jag gjorde det var 2013 och då sprang jag på 1 h och 17 minuter och blev tvåa efter Nina Lintzen.  Idag hade jag inga förväntningar  och har känt mig sliten i kroppen i veckan men vilat från träning igår och tagit massage och sovit ut .

 Nytt jobb har inneburit nya rutiner och sömnen hat inte varit så bra. När jag gick av mitt jourpass i torsdags så gick jag och lade mig tidigt på kvällen och ställde inte klockan.  Kände mig mer utvilad i morse och var laddad att se hur formen kändes.

Före start hemma hos mig. Sol men ändå frisk höstluft. 
Gumman fick följa med och heja och vara med Bengt och det kändes extra mycket i hjärttrakten så klart. 

Vid start mötte jag Carola och Katarina och Johan och finaste Karin och Nina och massor av andra. Självaste arrangören och tävlingsledaren Henry var på plats. Solen sken och det var som om vinden mot min kind talade om att det var min dag i dag. 

Delar av startfältet. 
Starten gick och första km går utför.  Just detta faktum får många att gå ut hårt men jag hade en plan att inte bry mig om de andra utan lita på mig själv.  

Efter drygt 1 km kom jag i kapp flera och gick om ledande dam Nina, duktiga skidåkaren och snöforskaren Nina Lintzen som är väldigt explosiv och snabb i starten. Efter drygt 1 km  blev jag då omsprungen av henne igen och då bestämde jag mig för att hålla mig bakom i klungan bestående av bland andra Johan och Bjarne och Nina och Morgan  , vilket jag gjorde i någon km innan jag plötsligt hade gått om Nina  och tagit en ledning , som jag höll resten av loppet och som växte lite allt eftersom.  

Precis innan jag gick om började banans tyngsta del som är en kraftig stigning uppför och det suger musten ur benen kan jag lova.  Här gick jag om några starka herrar  bland andra Morgan och Bjarne och efter ett tag var jag i kapp Johan . Vi följdes sedan åt på det mer flacka och lättsprungna partiet i någon km och vi peppade varann vilket gav kraft.  

Det sitter i skallen nu,  sade jag åt Johan och jag hoppas att han kände att mina ord gav kraft.

  Nu kör vi,  sade vi till varann.

 Bit ihop nu och kom igen. 

Det betyder mycket att höra detta och någonstans precis före sista stigningen in på grusvägen som leder mot målet gick jag om och förbi Johan. Nu kändes målet nära..18 km är ingenting för en ultralöpare.  Plötsligt minns jag glädjen i årets lopp och målgången i Mora. Den gav mig en boost. 

Nu återstod 3 km och jag kände mig stark.  Jag tänkte på de sista km där. Hur lycklig jag var i målgången.  Jag tänkte på Selma och Eken och plötsligt uppenbarade de sig framför mig där de stod och gav mig vatten en sista gång. När man talar om trollen..

 Nu var det 2 km kvar och jag insåg att jag troligen skulle springa in på under 1.15.

Du springer jäkligt bra sade Bengt när han överräckt mig vattnet och dessa ord gav styrka.  

Sista km in mot målet var det lätt utför och lätt uppför.  Jag samlade mig inför den sista riktigt tuffa backen på 800 m. Jag visste att jag skulle tappa fart här men plötsligt var jag halvvägs och närmade mig mål. 

Benen skrek av mjölksyra just här de sista metrarna i den backen men när det planade ut så spurtade jag mot mål och klockan stannade på 1.13.08.

Yes. Jag slog personbästa med 4 minuter och vann med 2 minuter och 22 sekunder före tvåan Nina och trean Charlotte Mäki. .

Just efter kom Johan och Bjarne och kuriren intervjuade och frågade och jag berättade med glädje om mitt lopp.  Min träningstävling.  Mitt formbesked och ett lopp som jag verkligen är så glad att jag valde att delta på.

Foto Karin Nordqvist. 

Anna sprang på 1.37

Carola slog personbästa på 1.30 och jag sprang på 1.13.

Tre Morjärvslöpare efter målgång. Carola frös och åkte hem med min fina blombukett jag fick. 
Efter målgång åkte jag hem och duschade innan det var dags att åka till jobbet så jag missade prisutdelningen men fick mina priser ändå.
Trevlig helg och lördag.

Adios.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s