Musiken spelar om och om igen från den lilla datorn på det gamla ekbordet i den lilla bagarstugan. Det är en lördagkväll och jag är ingenstans där jag inte vill vara.

Idag är en dag i reflekterandets tecken. Det brukar bli så efter att jag sprungit långpass. Det är som om någon öppnar en kran som får rinna och bara låta alla känslor komma fram.  Känslor finns det gott om. Speciellt när man springer i nästan 3 h.

Johan och jag. Johan träna mot veteran VM och maraton som går den 6e nov i Perth. Jag har haft äran att coacha honom och hjälpa honom att utvecklas och att hitta balans mellan gas och broms. Jag ser en otrolig potential hos Johan och tror han kommer springa på en fantastisk tid långt under 3 h.

 

Det har varit en lång höst och lång sommar fylld av bra träning men också dalar och uppförsbackar så där som det kan vara.

Efter  Ultravasan och Lidingöloppet kände jag en stor tomhet och kunde inte känna mig nöjd trots att jag presterat bättre än någonsin,  vilket egentligen inte sitter i mitt resultat utan i det faktum att stressen med nytt jobb, privata problem och  sargade relationer tärde på mitt sinne och skapade en stress som gjorde att jag inte stannade upp och tillät mig att njuta av stunden av att ha blivit 4a på världens största terränglopp och 2a på Ultravasan 45 4 veckor före.  Inte förrän några veckor efteråt släppte stressen och jag fick sova ut och andas mellan varven och kom tillbaka till den rytm som är jag och lite av stressen släppte och då balanserades också min mage som emellanåt är i uppror. Jag måste lära mig att INTE TA ANDRAS PROBLEM PÅ MINA AXLAR och att inte ta på mig allting som händer och sker. Det hänger givetvis ihop med det som varit och som min bok som jag håller på med delvis handlar om. Ibland önskar jag att jag vore en person med läderhud som inte bryr mig om att folk runt omkring mig mår dåligt och inte analyserar allting så djupt, men jag bryr mig så mycket om mina nära och kära att det ibland inte är till min fördel.  Jag vill aldrig att någon skall må dåligt.

 

Veckorna före Lidingöloppet sov jag så dåligt iom nätterna på mitt nya jobb och det gjorde mig trött och sliten fysiskt. 3-4 h om natten skapade en zombie.  Det är egentligen ett mirakel att jag presterade så bra som jag gjorde för just då var det inte alls balans. Nu är jag dock mer i balans och har sällan eller aldrig kunnat bedriva så fina träningspass heller. Jag har inga direkta mål utan jag har anmält mig till en tävling som jag ska köra och genomföra men jag har inte satt upp några tidsmål utan jag funderar dessutom på att testa att helt köra på känsla och släppa klockan och kmtider. Det blir avslutningen på det här löparåret som började i Sevilla februari 2016 och som fått mig att inse att jag kan springa! Löpningen öppnar kranen och kranen får känslorna att komma fram och känslorna är det som skapar mig.

De senaste veckorna har jag våga ge mer på träningen och har varierat min löpning mer. Sommaren mådde jag inte alls bra och behövde skogens dofter och variation som höll nere min fart. Många mil avverkades men inga kvalitetpass utan teknisk löpning och naturens färger . Det gav mumma till min själ men minus till min fysiska löparkapacitet. Jag glömmer aldrig den dagen när Anna och jag och Jens skulle köra intervaller. Det var mitt egna förslag men när vi kom dit så kände jag mig så stressad av tanken att springa runt på en bana att jag höll på bryta ihop. Ingen av dem förstod vad det var med mig men i efterhand har jag förstått att det var en reaktion av all den stress som varit de senaste månaderna och den verklighet som gått upp för mig över sorgen att mitt föräldrahem inte finns kvar i familjens ägor längre. Jag saknar huset så jävla mycket så det går inte att beskriva. Jag saknar känslan av att kunna åka hem, dit där hemma är. Att få sitta på bron och blicka ut över gården och bara njuta av stillheten och tystnaden, men den dagen är förbi. Nu har jag accepterat och gått vidare. Hur jobbigt ska det inte ha varit för mina föräldrar som har bott där livet ut. Hur mycket de än känner att de inte orkar längre är det ändå pappas föräldrahem och hans livssverk som han snickrat med sina bara händer. För mig är det inte som för mina syskon, ett hus av trä utan det betyder så mycket mer. Det är dofter, minnen, tårar, hundar levande och döda, brev som ligger gömda, slingor i skogen dit jag sprungit med tårar rinnande nerför mina kinder och skrikit rätt ut i ren frustration över att ha förlorat det jag älskat! Det är och var mitt allt. Mitt Tvärån.

Bild från bäcken och den bron jag så många gånger lyssnat på forsens brus.

Kranen droppar och plötsligt är jag 14 år och sitter på mitt rum och skriver. Jag berättar om tårarna över hur jag fått höra hur jag ser ut och hur det sårar mig. Jag vill inte tro att det är som de säger. VARFÖR VILL DE SÅRA MIG SÅ?

 

Plötsligt är jag 24 och springer fram i skogen med tårarna rinnande nerför kinden över att ha sett min älskade hund mista livet framför mina ögon. Min dåvarande kärlek kan inte trösta. Ingen kan trösta mig. Jag blöder. Jag går sönder.

 

 

 

När jag nu tänker på huset är det inte längre med tårar utan med ljusa minnen men då i våras så orkade jag inte ens åka upp dit. Jag var så nerbruten att jag inte ens orkade hjälpa till vid mina föräldrars flytt i takt med att jag hade en dal som gjorde att jag hade alldeles för mycket stress både inre och yttre. En dag i sommar så åkte jag dit med Molly och sprang vår runda och efter avslutat pass satte jag mig på brunnen och tittade ut över gården och tårarna bara kom. Jag lät dem falla och rinna och jag hulkade som ett barn. Efteråt kändes det bättre och jag lovade att komma tillbaka en vacker dag till min trygghet. Mitt Tvärån. Jag kunde se positivt igen.

 

 

I love my life . I am wondeful. I am magical.  I am me.

I love my life. I am beautiful, I am powerful I am free.  And finally I am where I wanna be.

 

I dag på långpasset hörde jag på denna låt med Robbie Williams. Jag har alltid haft en stor förkärlek till denna artist. Vissa av hans låtar kan få mig att stanna i stunden och i ett magiskt ögonblick i en underbar repeat (upprepande)  av låten som dundrar genom mitt sinne. Jag glömmer aldrig den tryckare jag hade till ”Angel ”  i början av 2000 talet med en man jag än i dag inte helt kommit över. Jag tror bara att det är så det är, att vissa personer glömmer man aldrig utan dem bär man med sig och de präglar dem vi blir. Nu är det en annan låt som säger till mig att jag verkligen är en stark och vacker kvinna för detta tvivlade jag under så många år på. Mobbingen under högstadiet satte så djupa spår hos mig att jag i år valde att inte prata inför andra . Det är så många gånger jag fascinerats av mig själv över den styrka jag faktiskt lyckats finna trots allting som varit. Det borde inte varit möjligt, men löpningen hjälpte mig att finna den inre styrkan och se att jag hade en talang för något. Samtidigt är det den träningsform som jag älskar för att jag alltid längtar efter att träna. För det mesta. Trots att det är mörkt och ruggigt ute så får de pigga benen just nu mig att motiveras. Jag ska bli en ännu bättre marathonlöpare.

Nu har jag insett vilken fantastisk säsong jag haft. Löpningen är numera mer än en medicin utan den är en sysselsättning som jag vill fortsätta med för att komma mot mina drömmar! Det spritter i benen och det kittlar i sinnet av att nå mina drömmar vilket jag gör hela tiden. Varje dag när jag ser Selmas bruna ögon se in i min och få krama om hennes mjuka päls, den hunden som kom till mig i ett skede när livet var på väg bort från mig. Hon som öppnade mina ögon och fick mig att älska och att kunna ge kärlek igen i mitt Norrbotten som jag frukat men numera älskar! Tänk sådana vändningar livet kan ta.

 

I love my life. I am powerful, I am beuatiful, I am free. I love my life I am wonderful, I am magical, I am me. I love my life. and Finally I am where I wanna be!

 

Dagarna fortsätter och dagens långpass tar jag med mig som ett av de bästa. Johan och jag körde 33 härliga km, och pratade om allt mellan himmel och jord. Jag gillar Johan och att springa med Johan. Han är cool och mycket duktig.

Veckan träning har varit kantad av mestadels lätta ben med lätt sinne på många plan, men också en sorg över några faktorer som jag ännu har en tendens att sönderanalysera! Jag vill tacka er alla som finns för mig och får mig att se ljuset när jag svävar i väg och som får mig att sansa mig själv när de andra tar all min energi och kramar musten ur det sista av det som är Johanna.  Det är så lite som kan få människan att bli ljus i sitt sinne. Att bara le och säga ett vänligt ord, ställa frågan hur det är och att låta en prata när man behöver det! Jag vill tacka alla de som hjälper mig framåt mot mina drömmar! Mest vill jag tacka Bengt och Morjärv SK min förening som tror på mig och hjälper mig framåt.

Jag vill tacka Bensbyns surdegsbageri som ger mig gott och hälsosamt energirikt bröd att mätta min löparkropp med .

Jag vill tacka Ica Hertsön som stöttat mig med mat och jag vill tacka Polar som ger mig en klocka att hålla mina kmangivelser med =)

och jag vill tacka mig själv för att jag hade vett att inse att läraryrket inte är bra för mig just nu och att det arbete som jag nu har är bättre och ger mig mer frid . Jag vill tacka mig själv för min kroppskännedom och förmåga att faktiskt se ljust på livet för det mesta!  Nu kör vi mot nästa mål! Om två veckor ska jag ta mig an ett marathon igen någonstans i vår värld. Jag längtar.  För..

 

 

Idag har Robbie hjälpt mig inse att :

Jag älskar mitt liv. Jag är kraftfylld, jag är vacker och jag är fri. Jag älskar mitt liv, jag är underbar, jag är magisk, jag är jag! Och nu är Jag äntligen där jag vill vara!

 

 

 

ADIOS!