Racerapport Vintermaran. Om konsten att träna sig på att tävla även när lusten inte finns!

Helgen som var åkte jag till Stockholm för att delta i den anrika maratontävlingen Vintermaran vilket är Sveriges andra största marathonlopp.  Mitt syfte var inte att tävla och ge järnet utan mer att springa på lite snabbare än ett vanligt långpass och samtidigt passa på att träffa min kompis Lina.  Jag ville få en ett långpass i lite snabbare fart och avsluta säsongen med det. Jag kände att jag behövde en helg för mig själv, att koppla av och komma hemifrån eftersom det varit en del påfrestande saker i min tillvaro senaste tiden.  Min kropp och min knopp har verkligen inte haft tävlingssug utan snarare känt sig seg och tom vilket är en helt normal reaktion efter en lång säsong som började redan i januari och avslutades i början av november, en kall höstdag i vår huvudstad.

När jag anmälde mig till loppet var det en solig och krispig höstdag och kroppen var lätt och springsugen men i takt med att vi ställde om klockan till vintertid kom snön och mörkret och en liten del av mig och löparglädjen dog vilket iofs är helt normalt den här tiden på året. Det är inte nu jag ska vara redo att ta i och vara motiverad men det är ändå bra att få lite inspiration  i mörkret och springa på tillsammans  med andra och därför tänkte jag nu berätta om mitt lopp lördagen den 5 november.

Jag minskade ner på träningen veckan innan och körde mest kortare pass.   Veckan före var inte helt optimal eftersom jag fått tid för undersökning av magen. Tisdagen före fastade jag i väntan på att under onsdagen göra en kapselendoskopi genom att svälja en kamera som ska färdas genom tarmsystemet och ge en bild av tunntarmen för utredning av min dåliga mage. Det var ingen höjdare att dricka laxeringsmedel  från kl 16 på eftermiddagen och ännu värre var att jag inte tålde skiten så att ingenting hände mer än att jag fick kramper i magen och blev upplåst som en ballong. Efter 3 liter slutade jag och hoppades på att ändå kunna göra undersökningen vilket jag fick göra. När jag äntligen fick äta dagen därpå var jag utsvulten .
Jag anlände till  Stockholm på fredagen, checkade in på Scandic Anglais och gick en runda på stan. Sedan blev det middag och de obligatoriska vinglasen  samt tidig kväll. På morgonen åt jag frukost och promenerade till starten. Det tog bara 20 minuter att gå och väl på plats så mötte jag upp Lina som skulle vara med och heja fram mig. Jag var sen till starten, hann bara värma upp knappt 5 minuter innan jag ställde mig på startlinjen. Det var kallt och grått och jag var verkligen INTE sugen på springa. Hur jag än försökte motivera mig så gick det inte. Inte ens en endaste liten fjäril i magen, inget pirr, inget tunnelseende, bara ren och skär likgiltighet.

14906824_10153772348332132_8596845556046516035_n

Före start.

14947688_10153772347907132_8168455685402156421_n

En av de andra damerna, Åsa Lundin (kvinnan i gult) kom fram till mig innan, frågade vilket ambition jag hade och vi pratade lite .  Hon berättade att hon läste min blogg och jag kände igen henne från andra lopp. Jag berättade att jag ville springa själv, med min musik och helt utan tävlingspress, vilket jag gjorde.

När startskottet gick rusade de andra i väg i 3.45 fart och jag rycktes med i 1 km innan jag hejdade mig och hittade en lunk som kändes övervinnerlig.    Efter 10 km var jag trött och less och efter 4 varv var jag redo att bryta inte för att jag var trött utan för att jag helt enkelt aldrig fick någon motivation. Jag stannade hos Lina med två återståendet varv kvar och sade bittert att jag tror jag bryter nu för jag är nöjd med de 30 km jag fått ihop. Lina tittade på mig med en oroande rynka mellan ögonen och sade vänligt och peppande, nej men fortsätt hela loppet. Det är ju bra för dig med dessa mil i kroppen och tänk på att detta inte är någon viktig tävling. Spring i långpass fart. Jag lydde Linas råd och gav mig av på nästsista varvet. Det återstod 12 km och efter ungefär halva varvet började det rycka i min ena vadmuskel. Krampen var ett faktum, något jag endast upplevt ett fåtal gånger i mitt löparliv.

fullsizerender-1.jpgFoto Lina Nyman

Att det skulle bli kramp i dag med dessa km farter tror jag beror på att banan var relativt kuperad och att det var kyligt ute. Jag försökte att inte bry mig om krampen utan fortsatte lalla på i min 4.20 fart. Plötsligt passerade jag målet för nästsista gången och hade 1 varv kvar.  Jag hörde att speakern ropade att jag låg 3a vilket jag iofs gjort ända sedan start. Jag passerade Lina sista gången och vinkade lite mer glatt. Jag sprang dessutom tillsammans med Hans Cahling 1 km ca eftersom han lade in en fartökning vilket var kul och gav lite energi. Jag hörde hur den trogna publiken hejade och ropade mitt namn när jag passerade och trots att det var en kulen dag med ruggigt väder så visade sig solen ändå emellanåt och gav energi till blek och narig hösthud. Motvinden på loppet var hemsk rent ut sagt och något värre har jag sällan upplevt. Inte ens på New York Marathon 2014 när det var ungefär samma väder att springa i. Detta var värre och också mindre publik och mindre glädje.  Trots det så gjorde den publik som fanns och de funktionärer som fanns ett bra jobb och det var ett fint och välorganiserat lopp som också var det första marathonlopp jag sprang in i svenska eliten på när jag år 2013 sprang på 3.10.41 och kvalade in till svenska mästerskapet kommande år. I dag är kvaltiden dit 3.07 och konkurransen hårdare men jag har också utvecklats och gått framåt som löpare .

14991262_1362399773793091_8941892281237321661_o

Med drygt 1 km kvar av loppet stod plötsligt Lisa där och hejade och sprang bredvid mig sida vid sida fram mot målet och jag sprang in i mål som trea på tiden 3.07 vilket egentligen är helt otroligt snabbt för att känna sig så pigg som jag. Jag sprang in på ungefär 3 minuter snabbare än jag tänkt  (hade som ambition att ta mig runt på runt 3.10)  och jag var inte ens trött eller endorfinfylld som jag brukar vara efter ett långlopp. Mina fingrar domnade snabbt bort av kylan och de 42 km men jag blev glad av att  Lina och Linnea kom fram och kramade mig. Linnea med sin styrka och vänlighet med de fina orden till mig efteråt. Klart att det värmer att höra at de inspireras av mig och tycker att jag är duktig.  Kul också att träffa Lisa som utvecklats så mycket bara i år och höra om hennes utlandslopp som väntar! Själv väntar inga spännande utlandslopp närmsta tiden vilket jag är glad över. Nu vill jag bara springa med Selma och hitta tillbaka till glädjen och låta både kropp och knopp få en säsongsvila utan att ha tider, kmfrter och mängd som mål. Kroppen har verkligen känt sig hel efter loppet och det är nog den största lyckan att faktskt kunna avsluta med flaggan på topp, att inte ha ont någonstas och att summera denna säsong med fina resultat. Jag har ett marathonpers på 2.51, ett Lidingölopp med placering 4a (min bästa placering någonsin) jag har ett pers på Stockholm Marathon som gav mig en 7e plats på SM samt också mitt silver från ultravasan. Utöver det en del DM medaljer som inte betyder lika mycket som de placeringar jag fått på större sammanhand när jag får springa mot de bästa och mest inspirerande långloppstjejerna. Jag är nöjd och glad och stolt och skadefri  och ser med glädje fram emot 2017 då jag har en del roliga utlandslopp inplanerade.

14910321_10153772662412132_2752259945741111961_n

Min gode vän Håkan och jag på Vapiano efter målgång.

14980757_10153772662337132_1801201445182404218_n

Lina, Håkan och Annette på Vapiano. En fantastisk trevlig kväll med goda vänner.

 

 

Önskar er alla en fin dag!

Avslutar med en bild från året 2013 då jag sprang vintermaran och fick träffa härliga Frida Södermark  för första gången. Nu ska vi snart åka på samma löparresa till Marrakech och det mina vänner ser jag fantastiskt mycket fram emot.

Nästa säsong höjer jag ribban och kommer satsa på mer kvalitet och mindre av det som påverkar mitt psyke negativt jag har en plan och ett mål. Jag har insett att det är svårt att jobba natt när man ska träna maraton och det jag säger till andra tar jag inte alltid med mig när det gäller mig själv. På min väg har jag några som stöttar mig i med och motgång som jag vill lyfta idag. Det är min klubb Morjärv Sk med Bengt i spetsen som tror på mig och inte pressar mig utan ger mig frihet. Tänk att jag har den lyckan att få vara med i bästa klubben. Det är min vän Lina Nyman och min vän Carola Vånsjö  och givetvis är det också min hund Selma. Det finns många andra också som finns här som jag väljer att inte lyfta eftersom jag tror att inte alla förstår det man lägger ner tid och engagemang för att ha denna livsstil. Det är en livsstil och det innebär också mycket ensamtid. Jag vill tacka mig själv för att jag aldrig ger upp. Jo jag gav upp idag men då tänkte jag på Lina som stått i 3 h och väntat på mig. Om jag frös hur mycket frös inte Lina ? Hon förtjänade min målgång och jag förtjänade den jag med. Tack kära Lina för idag och snart ses vi på middag.
Tack alla följare och bloggläsare och alla som tror på mig. Det ni visar betyder mer än ni tror.

eftermalgang

ADIOS!

 

 

 

2 reaktioner på ”Racerapport Vintermaran. Om konsten att träna sig på att tävla även när lusten inte finns!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s