Jag har alltid reflekterat mycket över löpningen och livet och aldrig varit en sådan som bara sprungit tills jag spytt eller varit så trött att jag fått lägga mig ner efter målgång utan jag har alltid varit en sådan som skrattat och haft krafter kvar och kanske är det därför jag står vart jag står idag. Med kärlek för att springa. Det är nog få som verkligen förstår att löpning för mig är så mycket mer än tider och prestationer.  Löpning är allt och lite till.

Jag behöver den här tiden för mig själv när jag får vara i naturen och springa med den känslan som jag får när jag blir ett med löpningen och löpningen kan ge mig vad löpning är för mig. Harmoni. Det är dessutom bevisat att skogen har en lugnade inverkan på oss människor och fungerar blodtryckssänkande och är bra för det psykiska välmåendet. En dag för mig 2016 innehåller löpning utomhus.

Ibland brukar jag önska att det varit på ett annat sätt och att jag haft mer av det där pannbenet som säger åt mig att ge lite mer, för det finns alltid mer att ge. Vad är att ha ett pannben egentligen?  Jag springer marathon på 4.04 min per km och visst tusan krävs det pannben att göra det, men jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag är trött då jag kommer i mål. Inte så trött som många andra eller så trött som jag kommer vara en dag när jag får till det där loppet som jag på många sätt fruktar.  Rätt eller fel? Bra eller mindre bra?  En bra dag är det fantastisk och en sämre dag får jag slita precis som alla andra men jag utvecklas och en dag kommer jag att få till det loppet som får mig att bli överaskad själv.

Svaret vet bara jag, för bara vi själva har nyckeln till vårt inre och vet varför vi springer. Min träning består ju av sådan träning där jag aldrig blir trött utan matar på, men jag älskar den löpningen så jag väljer ju att göra det jag älskar framför det som är jobbigt. Jag har inte riktigt samma pannben att pressa mig på en rödaktig inomhusbana, det bara är så. Det är liksom inte löpning för mig men jag gör det för att jag vill utvecklas också som marathonlöpare , en längtan som kommit på senare tid när jag förstått att jag har något som gör att jag kan springa fort också.

Jag började för att rensa huvudet då stress var ett faktum. Jag började för att få mer tid till annat och för att slippa människor på gymmen och faktiskt kunna gå in i min bubbla. Jag började för att Selma skulle få springa av sig så att jag kunde få studiero och visst sprang jag också för att förbli vältränad, även om jag var mer synligt vältränad då jag inte sprang som jag gör idag. Idag är jag bara smal så där som man är då man springer mycket men å andra sidan bryr jag mig inte om vikt och kroppar och sånt där som andra gör utan jag äter det jag vill och det jag mår bra av. Som löpare behöver du inte tänka på vikten och en löpare kan se ut på alla tänkbara sätt. Tro mig jag har sett både det ena och det andra genom mina lopp, så den här fördomen om löparkropp är ganska old om jag säger så.

Katarina pratar om folkhälsa på vår avslutning. Katarina är också med i Vänsterpartiet och jobbar som politiker. 

För mig handlar löpning om hälsa även om elitidrott inte är sunt alla gånger, långt ifrån.  Katarina höll en föreläsning om folkhälsa och vikten av att ha en god hälsa igår på vår säsongsavslutning och det var väldigt intressant. Hon berättade bland annat att hälsan hos en man över 70 i Norrbotten är sämre än hos en man i Stockholm vilket givetvis är trist! Vad det beror på kan man bara spekulera i men visst bör man ta det som ett Wake up call också. Åldern är bara en siffra om du frågar mig!

 

I går hade vi säsongsavslutning med Morjärv SK i Folkets hus Morjärv. Det var väldigt fint arrangerat och alltid trevligt att träffa de engagerade i vår styrelse och andra löpare. Jag har ju världens bästa klubb, har jag sagt det?

😀

 Jag hade dessutom fått äran att hålla i ett föredrag om min resa med löpningen och hade med omsorg valt ut lite bilder genom åren som varit. Jag tror att det blev väldigt uppskattat faktiskt.  

Vi åt en god middag och kvällen avslutades med att  Mats och Katarina från klubben höll ett föredrag.  Kvällens avslutades med att jag fick pris för årets bästa kvinnliga idrottare och det var fint att få krama om Maggan och Bengt Ek som gör ett väldigt fint jobb i klubben.

 

Bengt och jag.

 

Innan jag åkte dit var jag ute på långpass, eller långpass och långpass.. 23 km =)

Isen var alldeles spegelblank .  vilken harmoni. 

Det fick räcka eftersom att jag dels sprang Marathon för en vecka sedan i Stockholm och kroppen behöver lite tid att bygga upp sig igen. Sedan var det en kylig vinterdag med drygt 18 minugrader då jag vaknade, men vilken vacker dag. Solen glittrade mot den vita snön och det var en otrolig hög luft. Dock har man inte hunnit vänja sig vid att det blivit vinter så fort så jag klädde mig lite för lite så efter drygt 10 km sprang jag upp till MIN KOMPIS Jens  och tog på mig en extra jacka som jag fick låna av honom och då kändes det bättre. Risken med att springa när det är kallare än 15 är att an drar in mycket kall luft och även om man som jag, håller en låg fart på mina långpass, så blir man ändå lite rosslig efter två timmars löpning.

Efter löpet myste jag lite med Selma och laddade inför kvällens fest och avslutning.

 Selma var givetvis med.
Adios