Det var ett tag sedan jag skrev på bloggen. Livet springer ifrån mig trots att jag också sprungit i från i bland.  Jag springer i från konkurrenterna  emellanåt  men jag springer också ifrån mig själv och de timmar som fyller våra dagar. Jag springer i från dem jag älskar ibland   och när något oförutsett händer och sker så inser man hur mycket de nära och kära betyder . Varför jagar jag tid i ett liv som jag egentligen inte vill ska ta slut ?! Tänk om man istället bara kunde stanna tiden!

Just i dessa stunder och när  orättvisa saker händer av ren olycka ,  så är jag ändå glad att jag kan släppa träningen och fokusera på det som just i det skeendet behöver kraft.  Jag är också glad att jag kan använda löpningen som en ventil och ett verktyg att lättare klara av det som hänt och samla kraft till mig själv . I veckan skadade min mamma sig illa och jag var den som hittade henne där utanför min port med skräck i ögonen .Kära mamma jag tänker så på dg nu när jag inte är med dig.  Jag vet att jag måste vara stark för mamma för hon behöver det! Om jag visar mig ledsen smittar det av sig samtidigt som jag vet att mamma måste få vara den som är ledsen, bitter och ältande för att det hör till. Jag vet själv hur dåligt jag mådde i början efter att jag skadat min fot och den var bruten. De tar tid att acceptera och när man gör det så ebbar smärtan ut mer och mer för var dag.

 

Hur vi hanterar trauman är olika . En del blir hysteriska just då när man tex hittar en anhörig som gjort sig illa eller fått en stroke / hjärtinfarkt etc,  medan andra klarar av att hålla sig lugn just då men sedan blir det kaos inom dem.

En del kan släppa på det tunga så fort de lämnar personen och ha distansen så att inte oron och omtanken blir för påtaglig.  En del går in för att stötta så intensivt att de glömmer sig själv . En del är födda med läderhud medan andra har en genomskinlig hud som är känslig för intryck och lättare  lägger saker på sina axlar.  En del är högkänsliga individer helt enkelt medan andra inte kan hantera andras känslor bra och därför inte heller är bäst på stötta när det väl gäller.

En del av oss är extra känsliga. Högkänslighet är ett medfött personlighetsdrag som finns hos 15-20 procent av den  befolkningen och är jämnt fördelat mellan kvinnor och män samt djurarter.

Vad innebär det att vara högkänslig?
 Högkänsliga personer föds med ett nervsystem som är känsligare än hos genomsnittet.
Det innebär att högkänsliga kan uppfatta information och känslor som andra inte lägger märke till. Vi reflekterar mer över allting och sorterar information på en djupare nivå. Den större medvetenheten gör högkänsliga ofta känner starkare än andra känslomässigt. Vi är väldigt intuitiva, har en stark magkänsla och ”bara vet”, utan att veta hur.

Detta kan många gånger skapa missförstånd hos omgivningen.

Läs mer om vad detta innebär på denna sida som jag tycker är bra.

 

Jag tänker tillbaka genom livet på de situationer man hamnat i och vilka människor man träffar.  Långt i från alla är sanna vänner. Långt i från alla kan ge och ta. Många tar men ger ingenting tillbaks. En sådan relation är inte jag intresserad av. Jag tror på att visa uppskattning  och kärlek.  Jag tror på att le och stryka på kinden och fråga hur det är just i den stunden när man irriterar sig på att någon är ohövlig och känslokall .

Jag tror på att prata ut och lösa saker istället  för att låta dem gro och förvandlas till ilska och hat. Jag tror på att finnas för dem man älskar genom livets topp och dal.

Gör inte du det ?

💖💖MAMMA 💖💖 Jag älskar dig!!! Jag finns för dig. Tills döden skiljer oss åt.

The soulmate of running!

Jag började springa för hälsan och även om jag springer mycket mer än en vanlig Svensson så är mina pass oftast förknippade med avkoppling.  Det betyder att jag inte löper fortare än att det känns behagligt för mig. Det finns de som jagar tider och till och med på träning tävlar med att förbättra sig på sina intervaller och jag imponerad av er. Ni gör det så bra. själv kan jag sällan förmå mig att inte köra löpning utomhus om det inte är tokkallt . Den norrbottniska vintern bjuder oftast på minusgrader  och snö. så att några exemplariska fartpass blir det aldrig.  Däremot älskar jag att springa lite fartlek och att variera dagsljus och mörker på min träning. Som ikväll på jobbet då jag använde  rasten till att löpa 6 km lite snabbare löpning men ändå utan klocka i takt med att lamporna spred sken och snön gnistrade .

Eller som i morse då jag löpte med Molly i 90 minuter medan solen kämpade sig upp och ljuset osade vinter .  Då lever jag. Då andas jag. Då mår jag gott.  När hunden får vara med .

Molly och jag efter vår tur.

Hos mor och far.

En bild från lördagens långpass. ett pass med horribelt underlag där man verkligen kan se skillnaden mellan snöröjning  i storstad och glesbygd. Jag kämpade mig runt de värsta partierna men efter 12 km insåg jag att jag bara gled i varje steg så jag ringde efter Jörgen som fick komma med mina Icebugskor som jag bytte till och då gick det lättare att avverka de sista km.  Jag brukar inte bry mig om det går tungt och jag springer gärna i snålblåst och snökuddar fluffiga som dun, men detta var banne mig nog även för en passionerad löparinna.

Det finns inga gränser för mig och naturens dragningskraft är störst. Med vinden mot min kind känner jag att jag lever och det är hit jag ska hitta tillbaka.

Bild från ett av de få pass jag gjort på löpbandet.  Lättare för att du slipper vindmotstånd och naturens variation samt snömotstånd men helt ärligt inte ger det samma frihet!

Jag och storebror  Micke och mamma på kalas hos Elise. Vem hade vetat vad som skulle hända mamma dagen efter det. Det går inte att ställa tillbaka klockan men ibland önskar man att man kunde.

Nya tag. Ny vecka.  Ny kraft.

Saker som ändras men i slutändan relationer som stärks liksom banden också gör hos dem som drabbas.

 

Samma liv.

My  life .