Kärleken till min mor är oändlig. Den tar mig längre än jag vågat drömma om!

Idag skulle vi åkt  min mor och jag.  En efterlängtad resa och en gåva tagen från himlen likt en glittrande klenod .

Vi skulle åkt till solen och värmen  tillsammans   . Som jag hade sett fram emot att bara få rå om dig mamma och ge dig så mycket kärlek  som bara du förtjänar och  att få se solen glittra i ditt hår och göra dina slingor ljusare.  Som jag sett fram emot att få smutta på ett glas vin på balkongen och se dig som bara du kan när allt är fridfullt och harmoniskt i själ och hjärta. Ingen värk och ingen smärta. Jag hade velat se dig le mot mig sittande i matsalen och vänta på mig efter min morgonjogg och sedan hade vi ätit en lång och härlig frukost ihop. Du brukar säga till mig att du mår så bra när vi åker iväg. Du har alltid älskat att resa och det är tack vare dig som jag också fått ett stort intresse för att utforska världen.
Du hade behövt detta mamma. För mindre än 4 månader sedan skulle du opererat din höft för tredje gången. Jag glömmer aldrig samtalet från dig tre dagar före operationen,  när du berättade att du fallit och brutit handleden .  Det var 1 vecka före jag skulle springa Ultravasan  och mina tankar fanns hos dig hela tiden.

Med tiden läkte armen och vi blickade framåt. Det tär att inte kunna leva fullt ut och det vet vi alla som råkat ut för en fraktur  eller en olycka som på något sätt begränsar hela ens vardag.   Det känns som om hela en tillvaro rasar samman och så kändes det även för dig mor … även om du sällan eller aldrig visar någonting för du vill inte vara till besvär. Du vill visa dig stark i alla situationer.  Därför ville jag ge dig denna resa eftersom att du om någon behövde den.

Men ödet ville annorlunda. Jag söker efter svar! Men jag finner inga! Ibland får man aldrig svar och det är då det blir svårare att acceptera. Jag tänker på om och om inte om fanns. Jag tänker mycket och jag tänker för mycket!
Bilden av dig liggande på min altan med sönderslaget ansikte får mig att rysa  i hela kroppen. För någon sekund sedan skrattade och pratade vi tillsammans till de levande och tända ljusen och du skulle bara gå ut och röka .  Jag följde inte med dig den gången som jag brukar göra.  Många gånger har jag frågat mig själv  : 

varför ?

Jag har tänkt på det tusen gånger och undrar om jag kunnat förebygga den hemska olyckan som  resulterade i en ny men mer komplicerad fraktur i överarmen denna gång. Jag har klandrat mig själv.

Innerst inne vet jag att det kunnat hända var som helst  och när som helst och att det är din dåliga höft som är orsaken till det som hänt. Det är just därför det gör så ont också. Varför kan du behöva gå igenom alla dessa onödiga rehabiliteringar när du egentligen bara behöver få operera din höft och få vara så där aktiv som du vill.  Du älskar ju att gå långa promenader mamma. Innan din höft blev sämre brukade vi stavgå du och jag. Du brukade sparka med hunden och du älskade att vara igång,  ja det gör du ännu och det kan nog ingen olycka i världen ändra på. Du är som en 25 åring i kroppen på många sätt och den ständiga molande värken har du lärt dig leva med. Du föddes med denna höft och jag vet att du har berättat för mig att din mor och min mormor fick strida för att du överhuvudtaget skulle få rätt hjälp när du var barn. Om det inte varit för mormor var så envis så hade du varit låghalt och inte kunnat leva det aktiva liv du ändå gjort.  Mormor såg att något var galet med dig när du var barn och tog med dig till doktorn som menade att det minsann var fel på fru Karlsson och inte på flickan. Men mormor gav sig inte och kom till slut till en sköterska som insåg allvaret och ni fick hjälp hos en kunnig läkare som såg till att du i 1 år fick ligga i en gipsvagga för höften.

Två gånger är du opererad för detta och nu skulle det alltså ha blivit den tredje gången. Jag vet att den dagen kommer mamma och när det väl är gjort ska vi åka iväg du och jag till solen och värmen. Det har vi lovat varandra.  Så kommer det att bli!

Vi går igenom olika prövningar i våra liv och någonstans så tror jag att vi stärks av detta. När något oförutsett och snudd på orättvist händer så prövas relationer och i de flesta fall så stärks de också.  I förrgår var jag med mamma på sjukhuset när armen röntgades igen och det visade att benbitarna och fragmenten  inte rört på sig så att läkningen kommer fortsätta i rätt takt även om det tar ett tag. Såren i ditt ansikte har läkt och kvar finns inga spår av den hemska olyckan den där ruggiga dagen för 2 veckor sedan. Vi har kommit en lång bit nu även om vi inte kommer till Kanarieöarna tillsammans. Denna gång.

Jag vet att du vill att jag åker ensam. Efter din röntgen igår tog jag beslutet att jag åker. Innan dess har allting varit oklart. Jag har först velat se att allt går som det ska med dig. Du är och kommer alltid vara viktigast! Jag vet att du är stark och du kommer läka bra och du är redan på god väg. Du har pappa som är vid din sida och du kommer vara med mig i solen som lyser mot mitt vinterbleka ansikte. Du kommer vara i vinden som smeker min kind. Du kommer vara i det gröna gräset som rör vid mina anklar.   Du kommer sitta där vid poolen om morgonen och vänta på mig när jag kommer från min morgonjogg och du kommer stryka mitt hår och göra flätor i det precis som du gjorde när jag var liten.  Du kommer vara en del av den här resan även om du inte är med mig fysiskt. Den här resan gör jag för mig själv men också för dig eftersom jag vet att du vill att jag ska åka för du vet hur mycket jag behöver detta!

Om några timmar lyfter planet. Stolen bredvid mig kommer kanske vara tom, men kärleken i mitt hjärta och till dig mamma,  kan ingen ta ifrån mig.

Kära mamma. Livet är inte rättvist och det är förunderligt hur det kan bli. Saker som sker kan inte göras ogjorda men allting vi är med om stärker oss inuti och utanpå. Jag längtar redan till jag får krama om dig nästa gång. Älskar dig!

/Din dotter!