Kanarieöarna 2016!

Visst behöver vi mål att se fram emot?  Något roligt som ger mening till den annars ganska gråvita vardagen. Glädjande nyheter är att Vinden mot kindens löparweekend kommer tillbaka 2017 och anmälan är nu öppen. Läs mer här: 

received_10154254306514120

My story about a week in harmoni !

Jag vaknar och ser solen gå upp. Ett rosa ljussken sprider sig på himlen och inom någon timme kommer det att vara  varmt som alla andra dagar denna v . Jag konstaterar att klockan hunnit bli mycket men vad gör väl det när jag är på semester?  Det här är är ingen träningsresa där svetten lackat flera gånger om dagen. Nej detta är träning är helt andra sätt. Träning att vara närvarande och att göra ingenting. Träning i att låta tel vara när det piper och att låta rastlösheten komma krypande när den kommer. 

wp-1481576481697.jpg

En sista morgon i ett land och på en plats som gett mig så mycket mer än jag trodde när jag med vemod lämnade Luleå med vetskapen av min mors frånvaro. Mamma skulle varit med mig och det skulle ha varit vår resa tillsammans. Nu blev det inte så utan jag åkte själv. Jag är tacksam över att jag har modet att göra det. Att åka själv är härligt det också. 

När man är singel har man två val. Att åka själv eller med någon bekant.  Jag tror att det i vårt samhälle kan tyckas vara konstigt av omgivningen  att åka ensam.  Varför är min fråga ? 

Kanske har jag inte gjort så mycket och kanske har jag inte levt livet fullt ut, tycker du? Kanske finns det mer i livet att utforska bergen och de många kringelikrok vägarna som i kurvorna mer automatik får andning och hjärtslag att sänkas.

När mamma föll och bröt armen var jag tvungen att tänka om och tänka till. Om inte mamma kan följa med mig, vem kan då göra det? Även om det kändes trist och vemodigt att jag förlorade min reskamrat inom loppet av en sekund så visste jag innerst inne att mamma ville att jag skulle åka och få komma bort som det var tänkt från början. Läs mer om vad som hände mamma och min kärlekshyllning till henne.

Jag har levt precis som jag skulle gjort om du var med mig mamma. Jag har tänkt på dig i varje andetag och i varje ögonblick som jag sett solen glänsa i någon vacker äldre kvinnas solkyssta hår. Det finns ingen som du mamma. Vacker som få och med den vackraste solbränna som finns. Jag kan aldrig få en sådan ton hur mycket jag än skulle vilja. Åren går men alla minnen vi har tillsammans  består. 

-Jag valde att åka mamma och jag tror du vet varför. Du känner mig och du vet att jag är en rastlös äventyrerska som gärna utforskar!  Vi har pratat var dag och du har varit med mig i solen, vinden och det gröna gräset. Allting har ett slut och ett början. Du visste att detta var vad jag behövde och du peppade mig att åka. Vår resa tillsammans har vi kvar.

20150718_135747Helt utan krav och ambitioner landade jag i det kuperade Puerto Rico för snart 1 vecka sedan. Redan första dagen var jag ut och utforskade närområdet och insåg på kvällen efter mina 23 km att mina lår inte hade sprungit i backar och samlat höjdmeter på väldigt länge. Det kändes ungefär som efter att jag sprungit  New York marathon på den hårda betongen som fick mina lär att vara ömma i flera dagar! Som tur var släppte det snabbt och jag unnade mig en massage redan dag 3 vilket fick igång cirkulationen igen. 

wp-1481576432018.jpg

Mellan mina träningspass har jag legat i solstolen och bara haft det bra och badat i den fina jaccuzin högt upp med utsikt över Atlanten. Jag har garanterat varit den enda långdistanslöparen här mitt ibland barnfamiljer och pensionärer eller människor som inte alls har samma gåva som jag, ty jag ser det som en gåva jag fått, att älska att springa. Tänk så mycket jag upplevt.  Många mil  löpning har det blivit sedan jag åkte i fredags då jag först sprang 13 lugna km hemma i snöyra och gråvita nyanser. Kontraster att sedan få landa här med de ljummaste vindar och den snällaste sol som inte ens bett mig om att använda mer solskydd medan jag varit här än Rosenseriens faktor 6. Den snyggaste färgen har jag fått medan jag sprungit och det har jag gjort ca 2 h om dagen.

Tycker du att det låter tråkigt och enahanda?

wp-1481576459972.jpg

Kanske.
Kanske inte. De första stegen är en frihet och trots att jag har nästan 14 mil i ryggsäcken så är jag lätt som en fjäder ibland när kroppen glömmer att det är backar överallt. Mestadels om man vill se på klockan så visar den långsamma kmfarter, men vem bryr sig.? 

wp-1481822100078.jpg

Jag springer och medan jag tar mig fram fylls jag av så mycket känslor att allting kommer upp. till ytan. All stress och tider att passa är bortblåst. 

Havets färger, allt jag byggt upp, all harmoni i själen och bara förmågan att sitta ner och göra ingenting men ändå allting jag någonsin velat.

wp-1482000303638.jpg

Jag springer och svetten lackar i pannan och jag konstaterar att jag kom hit som en löpare och åker hem som en långdistanslöpare, med kärlek i själen.

wp-1482000362035.jpg

14 mil . En pilgrimsvandring med det inre som binder samman de komponenter som skapar vår själ, för vad är en själ i balans? Är det inte just den förmågan jag upplever här och nu när min själsfrände gång på gång påminner mig om den förändring jag gjort sedan den dystra dagen jag slet mig fram längs efter de gula rapsfälten och kände vinden mot min kind i Skånes omgivningar för drygt 10 år då jag för första gången tillät mig att börja tycka att löpning var roligt.

wp-1482000272727.jpg

Löpning har egentligen förändrat mitt liv på många sätt och jag har gått genom livet på gott och ont som de flesta av oss gör. Sedan jag hittade löpningen som träningsform har jag på något sätt accepterat mig själv och de motgångar vi ställs inför och jag har lärt mig hantera dem på ett annorlunda sätt. Löpningen har hjälp mig övervinna stressiga perioder då jag slitit mitt hår över saker jag gjort som kanske aldrig skulle ha blivit gjort och löpningen har fått mig att tycka om att vara med mig själv ännu mer än vad jag gjorde innan. Det finns ingen bättre egentid än tiden med löpningen och sig själv.

Löpningen må vara prestationsinriktad ibland när man springer maraton på tider under 3 timmar men det är totalt prestigelöst och jag bryr mig inte hur jag ser ut utan allt jag bryr mig om är här och nu. Ibland går det tungt och ibland känns benen tunga som blyklumpar medan det ibland flyter på som om man vore i sitt livs form och det kanske man är också. Efter denna vecka kan jag bara konstatera att jag är ordentligt tålig .  

wp-1481822151359.jpg

Just nu vet jag inte hur framtiden ser ut. Jag vet inte ens om jag vill satsa på maraton mer. Jag kanske kommer springa lopp som är längre än 42195 km i framtiden. Men lägga skorna på hyllan det kommer jag aldrig göra. Jag har inga planer mer än att jag vet att det går lätt nu och där stannar jag!

Jag lever här och ju. Med rosa, blått och orangefärgade blommor i min näthinna får jag nytt syre och mer kraft att utforska.

wp-1481822051249.jpg

Jag fick chansen och jag tog den! Jag vill tacka Anna som ställde upp för mig och hade hand om Selma medan jag var på Kanarieöarna, Utan dig hade detta aldrig varit möjligt.

ADIOS!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s