Vägen mot att bli en bättre löpare och vart jag står idag!

Det är en kall kväll  någonstans i den norra delen av vårt land. En löpare kommer springandes på vägen och hennes blick är målmedveten och stegen lätta. Trots att det är alldeles tyst omkring och inga ljud ger sig till känna så kan jag inte höra hennes andetag eller knappast se hennes fötter lyftas från marken, hon liksom svävar fram i en värld fylld av löparfrihet.

 Jag hinner notera hunden vid hennes sida, löpandes bredvid som i en egen bubbla och helt ovetandes om vad som sker vid sidan om. De försvinner sakta bort och endast knastret från skor och tassar slående mot marken hörs i den mörka vinterkvällen.

Denna löpare är jag.

Denna historia är min.

Detta öde är mitt.

Denna kropp är min.

Dessa mål är mina.

Mitt enda sätt att kunna ta reda på om jag är redo, är att lyssna på kroppen och på den känslan jag har i kroppen. Just nu är den god. Den är lätt. Den är nästintill så fin att jag blir rädd.

Bakom mig har jag en fantastisk tid med så många minnen att jag blir rörd. Rörd i mitt inre. Människor från olika delar av vårt land och sammankomster i ett land i den norra delen av Afrika, närmare bestämt i Marrakech, en mytomspunnen stad med berg vita som is och en himmel blå som havet!

wp-1486386734662.jpgRelaxande och träning.

Ögonblicksbubbel fyller mig med glädje. Rus utan brus och sus utan grus!

Jag minns så väl ett av de sista passen tillsammans med gänget. Jag flög fram på banan  och adrenalinet slutade aldrig pumpa. Jag var så stark och motiverad bara genom att få så mycket gensvar. Jag pressade ut mer än jag gjort förr och det var roligt att bli riktigt trött och se att det bor en snabbhet i mig snabbare än jag någonsin förstått.

  • img_20170201_183517_990.jpg

Bakom mig har jag långpass , intervaller, distanspass, ett 4 mila pass i Atlasbergen , en tävling bland kameler och kaktusar med bästa känslan ever, ja det är så..

Bakom mig har jag en massa motivation och ett långpass på 3.2 mil på landsbygden någon mil utanför Marrakech. långt borta från  bilar och brus i en värld så full av kärlek mycket mer än vad ni tror ni som inte vet hur det är i Marocko.

16403314_1247813231979678_2720029293559695845_o

20170203_101249

img_20170203_134125_385

Det är nu jag har chansen att utvecklas om jag gör allt annat rätt och min kropp vill samma som jag. Jag har lärt mig att INTE ta något för givet ty bakom mig har jag också månader av ett icke existerande samspel mellan mina drömmar och livet i övrigt.  En period av problem med magen som höll på ta min  löparglädje ifrån mig och där vill jag inte hamna igen. Jag lät det aldrig ske och här står jag nu. Starkare än någonsin kanske. (?).

 

wp-1486386758581.jpg

Hur vet man att man är redo för marathon, ja hur vet man?  42195 km är långt och det hinner hända mycket i både kropp och knopp. Man känner sin kropp väl, kan tolka dess signaler och vet samt känner när det är dags att köra på hårdare eller släppa på det lite. Kroppen talar om när den behöver vila och att inte lyssna på dess signaler kan få motsatt effekt. För mycket träning leder till att det utsöndras hormoner i kroppen och att kroppens hormonella system kan slås ut. För mycket träning kan göra oss trötta sega, att vi samlar vätska, får mjölksyra, inte kan sova, är ständigt stressade eller på högvarv, att vi får sjukdomar lättare och naturligtvis kommer också våra resultat att dala. Detta bör vi undvika men gränsen är hårfin.  För mycket träning kan ge skador. Långa skador  och nya skador kontinueligt som överröser varandra.  Jag vill inte hamna där.

Vår kropp är som en bil, kort och gott så behöver den energi. Ska vi åka till Stockholm från Luleå, en bilfärd som är lång och jämn så tankar vi full tank. Eftersom vi håller en jämn hastighet som ska ta oss ända fram så sparar vi på bensinen mer eftersom det sliter mer att köra ojämnt och hackigt. Nu slipper vi ju det eftersom vi följer väg E4 mestadels och inte behöver bli stående i trafikljus och annat . Ska vi inte åka lika långt så behöver vi inte tanka full tank eftersom det inte går åt lika mycket bensin, däremot skadar det inte att ha fyllt på ändå utifall någonting händer. Exakt. Man vet aldrig vad som kommer att hända på färden och det är precis samma i ett marathon.


Långpass i  Atlasbergen. Nästan 4 h löpning upp på 2300 höjdmeter. Det är en härlig känsla för man liksom sprutar av adrenalin samtidigt som man andas och andas och det är jobbigt och spännande på en och samma gång.

maroc-murs-ville-marrakech-cite-imperiale

img_20170131_173202_025

Men hur vet jag då återigen? Hur vet att jag är starkare och mer redo nu än för ett år sedan? De många bäckar små som jag har har bildat ett stort hav kanske. Jo för när stegen är så där lätta och mina ögon glänser då vet jag. När jag är mig själv då vet jag! När jag sprudlar och känner glädje och träningsiver, då vet jag.

Förberedelse av varierande träningar, behov av sömn (får jag alla de timmar jag behöver?) Det är viktigt att sova, för att någonstans måste ju kroppen få återhämtning och vila när man utsätter den för träning kontinuerligt. Kostens betydelse av att få i sig alla de näringsämnen man behöver men framförallt att inte ha tusen saker på gång och att våga vara här och nu. Inte igår och inte i morgon.

Nu i efterhand när jag kommit hem så känner jag en fantastis glädje och nöjdhet. Det faktum att jag också fått träna i ett varmt land har gjort att återhämtningen gått bättre. Jag har glatts åt att just jag blev en löpare och fick en sådan fantastisk gåva att älska att springa. Jag ser det inte som en självklarhet utan som ett privilegium för jag vet att man måste älska löpningen för att bli bra. Om du enbart drivs att dina resultat så kommer du stagnera den dagen du inte uppnår dina mål och mina mål ligger inte alltid i att springa fort och slå nytt pers utan att uppleva världen, nya maror, nya miljöer och träffa nya människor även om den mesta av min träning sker ensam så har det gett mig otroligt mycket att dela dessa två veckor med Er alla fantastiska löpare från hela Sverige och alla er ledare! Ingen nämnd och inge glömd!

Halvmaraton på 1.23 med den bästa och piggaste känslan någonsin!

wp-image-2014755047jpg.jpg

Ändå så har jag ett mål med mitt nästa lopp och det vore ju självklart att springa ännu fortare. Drömmen vore att kunna öppna första halvan med god känsla och att sedan kunna känna att det håller hela vägen in i mål så att jag inte behöver sänka farten så mycket och min halvmara för 1 vecka sedan gav ett bra svar.  Drömmen vore att springa in på…. (håller den för mig själv) för då har jag tagit min löpning ett steg högre. Det är inte alls mycket som behövs, men det lilla är så mycket i ett marathon. Så mycket mer än vad man kan föreställa sig. Vi som springer vi vet. Vi vet hur ont det gör i fötter och ben efter att ha plågat oss i 40 km , men också känslan av att springa i mål och veta att man nått sitt mål .

Det är dit jag vill och jag tror att jag är redo. Min träning talar för det. Min kropps känsla talar för det och min motivation talar för det.

Denna löpare är jag.

Denna historia är min.

Detta öde är mitt.

Denna kropp är min.

Dessa mål är mina.

j

Missa inte att uppleva och ta del av den sanna löpglädjen på något av de arrangemang jag ordnar.

Löparläger i Björkliden för alla typer av individer.

Löpkurs Med vinden mot kinden .

ADIOS!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s