---

2017

var året då jag inte alls gjorde mig själv rättvisa som löpare men ändå kunde jobba på inre styrka och att stärka upp mina svagheter som äntligen börjar sitta . Jag tappade tron på mig själv för att jag helt enkelt varit för länge på fel plats och som den stark-sköra person jag är så påverkade detta mig mycket och stressen ledde till att även löpningen blev stressfylld . Löpningen går bäst när jag mår bra och när jag får umgås med människor som tror på mig .  Jag trodde jobbet skulle bli det bästa för mig  och att jag skulle kunna återhämta mig själv bättre men jag gick sönder inuti på grund av långa pass och sena dagar. Livet är bara så ibland . Vi faller och reser oss igen. Vi lär och vi måste lyssna inåt. Tusan vi har ett liv och det ska vi vara rädd om.

Ständigt ifrågasatt och aldrig sedd och på vakt för att jag helt enkelt trodde jag alltid gjorde fel ledde till att jag sakta bröt ner mig själv och den självkänsla jag hade och visst är det upp till mig själv och ingen annan att behålla min styrka en taskig tillvaro på arbetet ledde till att jag tappade min sömn mer och mer .

 

2017

var året då jag insåg och bestämde mig för att börja om, ta hjälp där det behövdes, sätta ner foten, börja tro på mig själv igen och här står jag nu. Mer skrivsugen (gott tecken) än någonsin och mer springsugen än på länge. 37 år gammal
( ung) och med hela ( löpar) livet framför mig. Utan löpningen vet jag inte hur jag klarat av att hantera det som varit . Vi tar det från början.

Året 2017 med löpningen ur tävlingssynpunkt (några meriter).

Halvan på 1.23 i Marrakesh.

1 DM guld på halvmaraton 1.24.30.
Seger i Norrbottens grand Prix med totalt 5 segrar och 1 dm guld i K35 på terräng DM.
7a på sm i maraton (15e totalt och bästa norrbottning 2.54.
4a på Ultravasan 45

13e på Lidingöloppet 30 och bästa norrbottning.
6a på ett ultra trail worldchampionship i södra Kina på 2000 höjdmeter .

Valencia maraton på 2.55.

Dessutom utsedd till Kalix kommuns idrottsstipendium. som årets kvinnliga idrottare.

På maratonstatistiken ligger jag på en stabil 11e plats av alla i hela Sverige. Se länk. 

 

Maratonstatistik för damer under 3:20 för 2017

Tacksam och ödmjuk.

 

 

Foto Fomaghb hösten 2017.

 

Ändå är detta det värsta löparåret jag upplevt trots att jag varit både skadefri och frisk. Hur då kan man tänka ? Låt mig berätta. Jag tror att endast en löpare kan förstå men jag hoppas kunna dela med mig även till er andra. Fråga gärna om ni undrar över något och visa er här så jag vet att ni läser. Det ger mig inspiration att fortsätta med bloggen.

 

Att prestera bra kommer inifrån och den bästa prestationen sitter i den bästa känslan som kommer när kropp och kropp är i harmoni . När hjärtat vill mer än kroppen förmår blir känslan aldrig bra. I år har jag presterat långt från min kapacitet snabbhetsmässigt.  Jag har ett hjärta så starkt men mitt löpsteg har inte alls fungerat vilket lett till att jag inte kunnat springa fort. Tröttheten i musklerna har kommit tidigt i ett lopp vilket gjort att jag inte sprungit så fint på framfoten som jag brukat och tröttat ut mina lår och höft istället då inte sätet fungerat. En kort beskrivning men tillräcklig för att förstå att om inte rumpan fungerar är det svårt att springa bra vilket speciellt märktes på Ultravasan då jag inte alls kunde springa uppför men på platten gick det bra och dagarna före gjorde jag ett av mina snabbaste 5 km lopp.

Bakgrund.

Tävlingsåret började redan i januari 2017. Jag hade stressrelaterade problem och tappade min sömn då jag jobbade natt som handledare inom Luleå kommun redan då. Jag insåg inte att jag mer och mer grävde min egen grav med de få timmar jag sov på jobbet och i takt med annan stress för Selmas sjukdomar och en dålig arbetsmiljö så började jag sova dåligt och i takt med detta så fick jag stora problem med magen som inte blev bättre av att jag drog på mig Campolabacter efter min resa till Marocko i januari.

Detta var för övrigt en av de bästa veckor jag haft i år och jag inledde säsongen med att springa in en halvmaratontid på 1.23.16 på Marrakesh halvmaraton mitt i vintern och hade fantastiska veckor i solen med fina människor som jag lärde känna.  Tacksam för det.

Jag kom tillbaka med solbränna och positiv energi men ville för mycket och kände mig inte nöjd  trots att jag presterat bra. vilket jag givetvis borde fattat berodde på den inre stressen. Jag sökte mer mer mer och stannade inte upp. Vilade för lite efter loppet för att jag helt enkelt kände mig som en urstark människa.

Tyvärr hände något med mitt bäcken i mitten av februari endast 1 vecka efter att jag kom hem från Marrocko och jag tog löpvila och bestämde mig för att köra alternativ träning, skejtade på mina skidor som en tok och det blev inte bättre men heller inte sämre. Varken jag och min sjukgymnast kunde förstå men någon gång i slutet av mars efter att jag tyvärr fått missa den planerade Barcelona resan då jag skulle spränga gränser på maran där hittade hon att min bäckenled var stel och hade roterat och gjorde därför en liten korrigering av bäckenet .  Detta gjorde att jag sprang rakt igen men nu fick jag istället spänningar på de mest märkliga ställen och jag fattade inte då att min kropp kämpade med att min kropp såg annorlunda ut vilket är naturligt efter en korrigering.

 

Jag kunde i allafall löpa för direkt efter detta så kunde jag springa men något kändes annorlunda och det var som om jag inte sprang som jag tidigare gjort. Besöken hos sjukgymnasten fortsatte men tyvärr blev det mer stress och mer oro och jag kunde springa in årets andra tävling i slutet av april, Women health halvmaraton på tiden 1.25.56, en av mina sämre tider någonsin men ändå så skönt att trots att jag vilat från löpning 6 veckor inte tappat märkbart mycket. -Varför är du så sned för kommentarer som numera är idioti att fråga men ändå saker som folk ställer.

Efter korrigeringen av bäckenleden fick jag ont här och var i min rygg och det flyttade runt i ryggen med låsningar på diverse ställen . Dessutom fick jag  mer problem med axeln jag skadat då jag föll på isen vintern 2016 och på sikt ledde detta till att jag fick behandlingar för de symtom jag hade utan att ta tag i varför det blivit så. Hur det än var så sprang jag ju, träna kunde jag och formen var bra. Min mage hade börjat bli bra och jag skötte mina massagebehandlingar exemplariskt. Jag sprang hem ett silver på Porsörundans kuperade 10 km på dryga 39 minuter men fick inte alls till den känsla jag ville i loppet och hämmades av min kropp som inte alls ville springa avslappnat. Inför varke lopp kände jag mig stark men så fort starten gick var jag svag och kunde inte få ut det jag hade i mig.  Likadant var det på Stadsmaran och DM i halvmaraton som gick av stapeln i maj då jag vann på tiden 1.24.31 drygt 7 minuter före tvåan ( fick en bra genomkörare inför Stockholm maraton två veckor senare) men även här var något fel i mitt löpsteg. Varför tappade jag min framfotalöpning och spänst redan vid 10 och varför fick jag börja springa på hälen jag som aldrig brukat göra det? Nåväl jag fick mitt silver, vann även Starloppet veckan före Stockholm på tiden 26.57 (7 km) och  just då kändes det väldigt lätt.

Seger på Luleå stadsmara 21 km.

                                  Seger Starloppet 2017.

Antal deltagare: 621
Diff. Start
nr
Klass Klubb Totalt
Dam Tävlingsklass Löpning 7km
1 783 NILSSON Johanna Morjärv SK 26:58 0
2 784 WESLIEN Olivia IF Göta Karlstad 27:19 21
3 785 HENRIKSSON Cornelia Morjärv SK 28:21 1:23
4 2028 GUSTAVSSON Johanna Hemmingsmarks SK 32:10 5:12
5 2030 FORSBERG Hanna Råneå SK 33:17 6:19
6 786 TILLSTAM Linda-Marie Boden SK 34:10 7:12
7 2029 ÄLVSTRAND Marie Råneå SK 34:34 7:36
8 2027 BERGLUND Linda Pite Runners LDK 35:05 8:07
9 781 ANDERSSON Lina Rosviks Ik 38:29 11:31
10 782 ANDERSSON Anna Piterunners 39:31 12:33
11 2031 DANIELSSON Erika Piterunners 40:13 13:15

 

Stockholm maraton och SM i maraton.

Men så blev jag förkyld. Lagom till årets stora mål Stockholm maraton hade jag mycket stress och sjuka kollegor och sov som en kratta veckan före. Torsdag kväll började jag känna mig öm i hasen och vaknade på natten med taggtråd i halsen. Åkte ändå till Stockholm och kunde ta mig an loppet utan feber och med en mindre känning i kroppen så jag tog mig i mål på det svenska mästerskapet på tiden 2.54.21 och slutade 8a på Sm med en mycket god känsla trots att kroppen även här visade att den inte kunde springa så lätt och trippande med bra frånskjut som den gjort förr.

Jag var bara lycklig över att återigen ha tagit mig i mål på en tid under 3 h och blivit bästa norrbottning placeringsmässigt . Nöjd var jag innerst inne inte men känslan var bra och trots att jag inte lyckades få ut det jag ville så var jag pigg i målet och det gladde jag mig åt. Jag försöker att alltid se det positiva för att för mig har ingenting varit gratis.

 

Totalt

 

Evenemang :Marathon

Placering: 15

Placering (Åldersklass) : 13

Totaltid (Netto)02:54:26

Totaltid (Brutto)02:54:26

Genomsnittsfart 04.09 min/km

 

 

Juni bjöd också på en tredjeplats på Vårruset, ett dåligt lopp med en katastrofal känsla från början till slut och sämre genomsnittsfart än under min mara vilket verkligen tyder på att jag inte var i form på grund av förkylningen vilket jag kände då.

Veckor av vila och träna vad som föll mig in följde och att bara landa i allt som varit och fortsätta träna på utan krav. Vi drog till Björkliden med mitt löparläger som Vinden mot kinden ordnar, men någonstans inom mig gnagde det att Selma inte var pigg som hon brukade. Lägret var lyckat och naturen fantastisk ända till Selma plötsligt insjuknade och höll på dö. Hade vi inte åkt de 30 milen för att akut operera hennes livmoder så hade hon dött. Det här var så jobbigt för mig att jag blev som en fiol i hela kroppen och mina skuldror var uppe vi öronen.

 

Den här inre stressen när ens bästa vän blir sjuk önskar jag ingen.

 

Nu slutade det lyckligt och Selma klarade sig men det var inledningen för en inre stress för mig som sakta skulle bli värre och eftersom jag hade så mycket spänningar i mina skuldror så ledde det till mjölksyra i armarna. Hade jag inte avsatt hela veckan före Ultravasan för massage och naprapatbehandlingar så hade jag inte kunnat starta där, men lyckligtvis gick det att genomföra loppet som jag kunde sluta 4a på och endast vara 1 minut efter fjolårets tid och faktiskt ändå plocka på slutet. Det jag tar med mig är styrkan och uthålligheten i min kropp som inte alls efter 4,5 mil var sliten och jag kunde trippa i mål på lätta steg även om jag var besviken över hur jag inte kunde få ut det jag hade i mig . Fallolyckan från fjolåret ledde till en irriterad axelled och nervpåverkan så det är kämpigt när kroppen strular!
Men jag kunde inte springa fortare här . Det gick verkligen inte och hela jag var spänd som en fiolsträng trots att hjärtat var starkt som få. Hade jag inte haft dessa problem hade jag garanterat sprungit in mina bästa lopp i år och det är denna vetskap som gör att jag är positiv och hoppfull och jag älskar ju löpningen och träningen och mår bra av det .

Namn	Nilsson, Johanna (SWE)
Klubb	Morjärv SK
Klasser	W35
Startnummer	5002
Startgrupp	UL-45

Resultat

Placering	4
Placering (Klass)	1
Plac. (Totalt)	16
Totaltid (Brutto)	03:14:28

Efter Ultravasan började det lossna mer och mer och min kropp blev mjukare och mjukare. Min sjukgymnast förklarade det som om jag verkligen behövde springa långt för att få spänningarna i min kropp att släppa och det var verkligen så. Efter 4 mil var det som om jag var som mest på G och veckorna efter det långa loppet fokuserade jag på Lidingöloppets 30 km med Granlunkens 18 km som fartpass. Granlunken blev min tredje seger på rad på loppet som bär på en 35 år gammal historia men även här var besvikelsen stor för det kändes på samma sätt och redan efter 10 km fick jag ändra mitt löpsteg och tappade styrkan i framfotalöpningen. I mål kom jag på 1.14 ca 1,5 minuter före tvåan, den duktiga skidåkaren Nina Lintzen, men känslan i loppet var inte alls bra och jag kunde lika gärna ha blivit tvåa.

 

Årets bästa

lopp blev ändå Lidingöloppet, ett lopp jag sett fram emot men två veckor före dök det upp en fantastisk möjlighet för mig då jag fick chansen att tillsammans med världens bästa ultralöpare åka till Kina och den lilla orten Fuxian Lake och springa ett 50 km långt lopp på hög höjd. Jag skulle få stora delar av resan betald och få bo på Hiltons lyxiga hotel och få alla måltider betalda så givetvis valde jag att åka även om jag också tvekade en del. Dock kände jag i min kropp att den uthållighet jag nu hade har jag nog aldrig haft så jag visste att jag skulle fixa två långa lopp med endast 1 vecka före. Dessutom kände jag att jag började komma tillbaka dit jag varit och där jag ville vara rent löpmässigt. Lidingöloppet blev jag nöjd med och jag hade egentligen inga rejäla dippar och mitt mål för året var under 2.10 vilket jag fixade på tiden 2.07 och en 13e plats inte alls något personbästa men inte långt i från. För mig kändes det som en seger.

Årets upplevelse och vändpunkt

Två dagar efter Lidingö satte jag mig på planet mot Kina för att uppleva det bästa jag gjort i mitt liv och då pratar vi inte endast om loppet Fuxian lake ultramaraton som var ett trial worldchampionship dit arrangören bjudit endast några från olika delar i världen och endast de bästa. Jag fick äran att lära känna några av Norges bästa ultralöpare som för mig är stora inspirationskällor och även lära känna några av Sveriges bästa ultralöpare också. Tillsammans upplevde vi en magi som är svår att beskriva och vi badade i lyx. Jag vågar säga att det är det bästa jag fått vara med om och jag är så sjukt glad att jag åkte. Dessutom slutade jag 6a på den 50 km långa distansen som gick runt en sjö på mellan 1700 och 2000 höjdmeter. Jag sprang in på tiden 3.58. Den här veckan gav mig tillbaka min motivation, min glädje och min ambition om att inte sluta leva min dröm på att bli bäst! Jag vet att jag har så mycket i mig och jag vill se till att få ut allt jag bara kan på mina egna villkor. Jag vill dessutom satsa på längre distanser framöver och målet inför nästa år är att delta på ett 100 km lopp eller ett 6 h på bana för jag tror att mitt löpsteg och min karaktär passar för detta.

 

Det tog inte slut där utan årets sista tävling blev ett maraton i Valencia där jag återigen fick uppleva en dålig känsla och en sämre tid på 2.55. Jag gav vad jag kunde men även här ville inte min kropp springa fortare än så här vilket givetvis var otroligt frustrerande. Dock känner jag ändå att jag fått uppleva så pass mycket glädje att jag inte vill sura ner mig utan gläds istället åt att jag äntligen hitta tillbaka igen.

Årets vändpunkt.

Efter Valencia som för övrigt var ett mycket trevligt maraton och ett välordnat arrangemang med bland andra fin bana och bra service och drygt 18000 löpare, så lånade jag Karins Hooka skor och gav mig av på en morgonjogg. Redan här kände jag att det vänt och sedan blev det bara bättre och bättre. Detta ledde till att jag köpte mitt första par Hooka och idag vågar jag säga att jag är frälst! Om det var skon eller bara det faktum att jag återigen sprungit bra men ändå sparat på mitt krut så jag inte alls blev sliten och tvärtom bara starkare efteråt det vet jag inte,  men något har förändrats och idag springer jag helt annorlunda. Tack vare att min sjukgymnast hittade sidoskillnader i mitt säte så har jag envist jobbat med prehab senaste månaderna varvat med distanslöpning och det har lett till en starkare rumpa och ett mer stabilt bäcken och en starkare löpning. Även Fredrik Zillen (Spring snabbare) känd löpcoach från Stockholm har gett mig råd och nu vet jag varför jag inte alls kunnat springa fort sedan i våras när mitt bäcken korrigerades. Detta startade en process som varit mäkta jobbig att besegra men skam den som ger sig. Jag har fått min stabilitet i bäcken och säte tillbaka. Jag har fått min glädje tillbaka!

Det jag är mest stolt över detta år är ändå hur många lopp jag gjort och hur stark min kropp ändå blivit. Jag har gjort 21 tävlingar varav de flesta långa lopp och bara i höst från augusti 2017 till november 2017. Jag har fått uppleva så mycket och jag har verkligen fått jobba mentalt med mig själv på så många plan. Periodvis har jag inte mått bra men jag har hittat styrkan i löpningen och inte gett upp. Jag har ännu ingen tränare och springer som jag känner men jag märker att det jag mår bäst av är att få springa mycket och ofta och i den takt som känns bra. Nu när det hunnit bli december så njuter jag av att känna den krispiga luften och känna hur det kyler i mina lungor. Jag njuter av det vackra som vårt älskade Norrbotten ger mig och inser att även om mörkret är aningen jobbigt så är den vita snön helt underbar! Jag hade inte velat vara någon annanstans för när löpningen går så lätt som nu så är jag nöjd.  Vitern ger mig styrka, får mig att slappna av men ändå stärkas. Hur kan det vara möjligt?  Det känns som vintern 2015 (en vinter då jag var i fullkomlig harmoni)   och jag vågar tro igen. Jag jobbar på mi sömn, sover uselt ibland och bra ibland men jag få mer och mer verktyg.  Jag har en gåva och det är att springa och det räcker för mig. Jag vet vad jag kan, jag vet vad jag vill och jag vet vad jag älskar att göra.

Löpningen med Niklas gav kraft .

 

Jag vill må bra och jag vill också få göra det jag älskar. Detta året betyder mycket oh jag hade inte velat vara utan det. Jag tror att allting vi upplever stärker oss på ett eller annat sätt och just nu är jag så hoppfull och så lycklig i att få ha vinden mot kinden mil efter mil .
Hunden Molly ger mig kraft och glädje i löpningen.

Jag vill tacka er alla som läser, följer, tror på mig och som innerligt känner, det jag känner . Från djupet av itt hjärta. Tack! Jag vill även tacka mina sponsorer Morjörv sk , Rosenserien som tar hand om min hud hår och naglar och Ica Supermarket Hertsötorget som är den absolut bästa butiken i stan och i Luleå och som min andra familj.

/Johanna