Behöver jag axeln och skuldran när jag springer?

Nu är det ett tag sedan jag skrev men jag lever och tränar på som vanligt. Jag har haft det lite tungt med en axel som gett mig problem och jag tänkte skriva lite om det idag! Vägen tillbaka från en skada som påverkat mig under det senaste 1,5 åren. Trots det har jag varit med på lopp och gjort det okej men inte riktigt fått till det perfekta loppet på grund av känningar orsakade av ett fall vintern 2016. Efter 15 månader fick jag en diagnos och sedan i vår har jag tränat axeln som gett mig enormt mycket spänningar i skulderpartiet. .Låt mig berätta.

 

 

En kulen, snöig och mörk decemberkväll 2016,  endast 1 vecka före min resa med mamma till Kanarieöarna föll jag handlöst omkull på en nyplogad gård.   Tänk dig att en traktor dragit med skopan på gården och ytan är lite ojämn och blank. Det var vackert och förrädiskt på en och samma gång. Tystnaden och harmonin byttes ut mot ett snöpligt fall kastat från ingenstans.

 

Jag minns det som i går och jag glömmer aldrig. Det har förändrat mitt liv på många sätt men också stärkt mig.  Det var en olycka som hade kunnat undvikas men jag var stressad, hade bråttom och ville bara ut och rensa skallen efter en dag på mitt arbete.  Det sade bara bankbank! Tjom tjom  och så låg jag där som en jävla klumpeduns. Jag minns att jag reste mig upp och kände att mina ben var okej. Det var så viktigt att just benen klarat sig. Givetvis trodde jag ju som många andra med mig att benen är viktigast för en löpare och visst är det så men jag hade nog aldrig kunnat ana att det skulle få sådana konsekvenser som det fick.

Dagarna gick och ja åkte till Kanarieöarna och sökte inte läkare direkt. Smärtan i in arm fortsatte men var inte mer illa än att jag inte klarade av min vardag och springa kunde jag . Värst var det om jag rörde armen ovanför huvudet och belasta genom styrketräning var inte möjligt, men nu var det springa jag ville och det kunde jag!

Bild från Kanarieöarna dec 2016. Det syns inte på bilden att jag skadat axeln.

 

Det har varit svårt för mig att acceptera och förstå varför löpningen gått tyngre det senaste 1,5 åren. Jag skriver löpningen för det är ju den som är en stor del av mitt liv. Hade jag inte varit sk elitmotionär, hade det kanske inte märks lika mycket med denna skada. Visst har jag känt av min svaghet i skuldran på andra sätt men mest vid idrottande.

Vad hände då och hur fick jag veta?

 

Efter jag fallit sprang jag klart min 6 km runda och gick sedan in och kände väl mer och mer att något kändes stelt och småvärkte. Jag tror till och med att jag tog en IPREN.  Dum som jag var eller oklokt vad vet jag, så kollade jag inte upp det på en gång. Jag pratade med en person som är läkare och han kom hem och undersökte min axel i olika riktningar och menade att det inte var någon fara. Naturligtvis borde jag ha åkt till akuten direkt, det gjorde jag aldrig.

Inte heller fick jag hjälp direkt  av läkaren jag sökte hos. Hen trodde jag överbelastat armen trots att jag sade att det var ett trauma jag råkat ut för..  Hur kunde man låta mig gå med detta 15 månader utan att ge mig en magnetröntgen efter ett trauma och en fallolycka?

Jag trodde att benen var det jag behövde som löpare. Jag trodde att jag ramlat och att det skulle läka efter några veckor. Jag litade på de som är utbildade inom ortopedin.  Hur många gånger har jag inte ramlat och tagit i med handleder och haft änglavakt men det kändes annorlunda denna gången. Det liksom värkte konstigt.  Redan direkt hade jag svårigheter att få på mig kläder och av mig tröjan men det blev sakta bättre eller ja du vet, jag lärde mig väl leva med det.

 

Två månader efter åkte jagp å läger till Marocko, sprang mitt livs nästbästa halvmara på 1.23 och formen var asbra liksom mitt löpsteg också var. Jag minns att jag inte klarade av att göra Burpees ( upphopp och sedan ner i armhävning)  när vi hade ett styrkepass men jag tänkte inte desto mer på det. Det viktiga var att jag kunde springa, jag menar hur dum får man vara?

Efter målgång på Marrakesh halvmaraton 2017. Ännu lycklig och hoppfull.

 

När jag kom hem var jag fylld av positiva minnen men sedan började problemen med spänningar i rygg och axlar, det strålade upp mot nacken och jag fick ömma punkter på hårbotten.  Hela mitt skulderparti var stenhårt och stelt.  Jag sökte mig till sjukgymnast men först till en ortoped som menade att det inte var någon fara och att muskeln hade full funktion och det skulle läka. De verkade inte förstå att jag fallit utan menade att jag har skolios och att det var därför, en en skolios ter sig inte på detta vis och det vet de som är kunniga på kroppen, lägg märke till att jag aldrig haft problem innan med min skuldra och axel.

 

Jag väntade men det läkte inte. eller det blev fan bara sämre på så sätt att det helt enkelt hindrade mig att springa avslappnat. Under tiden tränade jag bara löpning för skidor som jag alltid brukade älska gick inte heller då det gjorde ont.  Under månaderna som gick sökte jag säkert hjälp hos 10 olika proffessionella personer men ingen av dem skulle visa sig vara rätt för mig. Jag minns sommaren 2017 då jag skulle starta i Ultravasan 45. Jag hade så mycket spänningar i mina armar och nacke att min skuldra var så hård att jag inte ens fixade att trycka ner fingret på den. Testa göra detta på dig själv så förstår du. Testa spring utan armar i farter under 4 min per km så förstår du hur mycket man behöver sina armar när man springer och i vardagslivet. Till slut trodde jag att problemen var stressrelaterade för då kan man tydligen bli spänd men inte tusan var det därför, det fattar jag ju nu!

 

Jag kom ändå i mål som 4a på de 45 km i terräng på tiden 3.14 vilket var 1 minut sämre än året innan och slutade 2a,  när jag egentligen borde gjort så mycket bättre.  Det är min känsla och det är den som är viktig. Det är här det är så viktigt att komma till en person som kan idrottare och verkligen tar ens känsla på allvar! Det gjorde aldrig jag! Jag sökte hjälp hos personer som inte fick mig att våga tro.  Som dödade min motivation. Förlåt men så är det.

 

Trots att jag haft dessa problem har jag kämpat på och fått både massage och andra mobiliseringar av sjukgymnaster och naprapater. En del mer kunniga än andra. Ett har jag lärt mig och det är att inte tro på alla utan att hitta den som är bäst för mig.  Någon har trott att jag springer för mycket, någon har trott att jag överbelastat min arm men få har verkligen lyssnat när jag sagt att jag fallit. Någon har sagt att det är min skolios som spökar .  Ett trauma skall undersökas ordentligt och röntgas för att utesluta fraktur eller muskelbristning . I mitt fall tog det 15 månader. Förstår du, det är ju galet! Dessutom börjar inte en skolios plötsligt inte problem. Vad har jag lärt mig av detta+ Jo att sluta lyssna på dem som inte förstår bättre.

MEN NU BOR JAG I  LULEÅ OCH HÄR ÄR INTE LÖPNING HUVUDSPORT! HÄR ÄR DU INGENTING OM DU INTE ÄR BASKETSPELARE, SKIDÅKARE ELLER HOCKEYPERSON. Som löpare är du bara en idiot som springer för mycket.

 

Under fjolåret gick det ändå att springa mycket och tävla mycket och jag har peppar peppar inte haft uppehåll från löpningen mer än 2 veckor totalt sedan mars 2017.  Däremot har jag inte kunnat bli trött och ta ut mig. Min kropp har inte fått bli så där härligt slut som man blir efter ett långt lopp.  DÄREMOT HAR JAG ÄNDÅ PRESTERAT BRA men inte rättvist!  Varför? Jo men skadan i axeln som heter Supraspinatus Tendinos låser skuldran och ger spänningar i överkroppen.

Nya perspektiv….

Tankar på ultra föddes.

Jag kan inte vara mer än stolt över mitt 50 km långa ultralopp på 200 höjdmeter i Kina oktober 2018 då jag endast 1 vecka efter Lidingöloppet slutade 6a på ett internationellt lopp med några av de bästa ultralöparna i världen. Här föddes tanken om att börja med ultra!  Att springa långt och halvfort istället för inriktat mot marafort. Förstår du skillnaden?  Det är nog just detta lopp jag är mest stolt över någonsin.

Gänget som var med till Kina och några av dem har jag ännu kontakt med. Tjejen till höger är en av Norges bästa ultralöpare och kommer hit till Norrbotten på lördag för att hälsa på mig och springa Norrbottens enda 50 km lopp . Coolt va?

Men jag ville ändå ge maran en chans . Igen.  Barcelona maraton och 2.57.  En sämre tid men en dröm för många. Återigen en låst överkropp.

Det gick bra i 35 km men när jag tänker efter så hade jag så mycket kramper i mina armar och skuldror att jag lika gärna kunde avbrutit. Jag låg bra till placeringsmässigt och gick mot 2.52 så jag hade med mig en cyklande man som konstant skrek till mig

-Relax, relax. Han trodde nog att jag spände mig för att det såg konstigt ut  och det gjorde jag ju i och för sig ,  men omedvetet. Jag kunde liksom inte springa avslappnat och det beror inte på dålig teknik utan på en muskulär begränsning hos en individ som haft ett fantastiskt energisnålt löpsteg innan olyckan.

Ser ut ungefär som på bilden. Ser du hur jag spänner armarna?

Jag har sett på bilder hur spända mina armar är och det ser ut som om jag styrketränar mina biceps regelbundet. Till saken hör att jag inte kört någon styrketräning på 1,5 år mer än med gummiband för jag är för rädd för att skada mer än jag gör nytta. Jag saknar att vara stark i överkroppen men gläds åt hur stark jag ändå är för hade jag inte varit det hade jag haft det ännu svårare att klara av denna skada jag fått.

 

Efter Barcelona maraton i mars 2018 och min 2.57 tid   sökte jag mig en andra gång till samma ortoped och han skickad mig då på en MR fast han trodde det inte skulle visa något.

Svaret kom 1 vecka senare och jag kallades dit. Det visade både ruptur och tendinos och bursit som egentligen betyder rätt mycket men i stora och korta drag att jag hade slemsäcksinflammation, kronisk inflammation och en mindre ruptur i supraspintatus som sitter på skulderbladet!

 

 

Jag fick en kortisonspruta och det lättade rejält och jag började träna axeln men problemen fortsatte för efter ett tag var den så framåtroterad så det kändes som om den var frusen om du nu hört tals om frozen shoulder så vet du vad det är!

En intressant upplevelse jag fick var att jag efter min 1a kortisonspruta kunde springa som mitt gamla jag innan alla obalanser i kroppen startade för det är detta som händer när man har en muskel som inte arbetar som den ska att allting runt omkring påverkas och det blir obalans och olika sidoskillnader. Det blir en obalans i kroppen som bottnar i muskulära spänningar och du springer annorlunda utan att veta om det och naturligvis gjorde jag också det vilket jag också kände  men ändå så har jag hela tiden kunnat träna smärtfritt och träna mycket mängd så jag har nog aldrig varit mer tränad än nu! Det är därför det är svårt att acceptera att man inte fått ut det man så gärna vill få ut! Att acceptera att ibland känner jag mig lätt och snabb och ibland har jag så mycket spänningar att 5.30 fart är nog för att mina muskler skall fixa det. Då gäller det att låta det vara så, att lämna klockan hemma och tänka att det är så här det är just nu!

Jag lyckades vinna Stadsmaran i Luleå och fick ett DM guld i vår. Veckan innan sprang jag ett millopp på 38.45 men efter varje kortare lopp har jag känt mig mer ansträngd i skuldran för då blir det att jag roterar mer och använder mina armar mer. Kort och gott så spänner jag mig mer och det straffar sig i slutändan.

32336625_10155153890607132_3932050161580113920_o

Underbar löpning på stranden. Bilden ljuger lite för även om jag ler så var jag frustrerad över hur spänd ryggen var!

 

Veckan före Stadsmaran och Norrbottens DM i halvmaraton så sent som i maj,  anmälde jag mig till Stockholm maran  och SM och det blev ett genomförande på 3.04, en av mina sämsta tider på många år  Min kropp kunde inte springa fort för allting kändes tungt. Från knopp till tå.  Inte flåsmässigt men armar, skuldra och rygg. Det krampade och var så mycket spänningar och naturligtvis var det återigen axelns fel även om vi försökte tejpa upp mig.

 

Jag slutade 12a på SM

och kunde trots värmen prestera där jag ville placeringsmässigt men jag vet att jag har så mycket mer i mig när det gäller farten. Tyvärr ville det sig inte i år men jag har inte räknat bort löpningen ändå och jag jobbar på att kunna känna mig nöjd en att känna nöjdhet handlar om känslan och att vara trött i mål och veta att man gjort sitt yttersta. Det har inte jag gjort sedan hösten 2016 innan olyckan.  Jag väntar ännu på den dagen och därför ser jag med spänning fram emot att vara med i lite mer spännande lopp inom ultravärlden. Att hitta nya mål just nu som även ger mig glädjen tillbaka i det jag älskar.

 

Jag har bara accepterat att medan det är så här hittar jag andra mål för jag älskar att tävla, njuta av gemenskapen och umgås med mina vänner före och efter. En styrka jag har är min fartuthållighet och min förmåga att klara att springa långt och mycket. Frida Södermark KÄND ULTRALÖPARE HAR FÖRSÖKT PEPPA MIG, att komma springa SM 100 km  i Helsingborg i juli och kvala in till Vm men jag har valt att vänta med det pga axeln. Tack Frida för att du tror på mig.

Det var i vår som jag bestämde mig för att tävla i ultralöpning och distanser längre än maraton (42195 km) .  I mitt bagage har jag två stycken 50 km lopp, 2 stycken 45 km lopp och samtliga har varit bland de roligaste lopp jag gjort. Jag älskar att springa länge, att plåga mig en på ett snällt sätt  om du förstår vad jag menar!

Här handlar det om att springa långt och halvfort och det fixar jag  och axeln bra. Endast 2 veckor efter Stockholm sprang jag ett tufft terränglopp 30 km  på 2.16 vilket ger en snitt fart på dryga 4.20 och det fixade jag galant  men vill ännu vänta med 100 km.

Återhämtningen muskulärt är bra och det är positivt. Jag fixar flera pass om dagen om jag vill, har sällan träningsvärk eller skavanker i benen och lyckan är ändå att kunna springa på för att det är det jag älskar och inte bara för att driva mig framåt mot snabbare tider . Visst var det spänt i mina armar mer än någonsin men jag var inte trött i målet och hade kunnat fortsätta men jag hade i

Om jag nu har denna kvalitet där jag är återhämtad så fort och ändå har så mycket mer att ge när jag inte maximalt tar ut mig så får det bli att springa de längre loppen och de lopp som inte kräver att jag ska springa fort och fortare än 4.15 till 4.20 min per km . Jag vill helt enkelt hitta tillbaka till styrkan och självkänslan igen och inte endast fokusera på klocka för det är det som händer när du går med en skada och ett tillstånd som gör att du inte får ut det du har i kroppen. Du börjar jämföra dig med tidigare år och tidigare tävlingar och när du inte lever upp dit så blir du besviken. Det är onödig energi som du behöver till annat! Innerst inne vet jag det för jag jobbar med att lära andra och jag borde veta bättre men det är  lättare att vara klok för andra än när det gäller en själv.

Nu sitter jag här 16 månader efter mitt fall och trots att jag nu får upp armen ovanför huvudet så är det inte bra! Om jag slarvar med träningen, inte går på massage och trigger och akupunktur regelbundet så får jag problem. Jag måste rehaba min axel med gummiband och lätta vikter länge för att få tendinosen att läka ut men prognosen är god att axeln kommer kunna bli bra!

Det som är så fantastiskt med den löparfamilj man införskaffat genom åren är att man finns där och förstår mer än vad andra kan göra. Man gläds och man sörjer med varandra, vissa mer än andra. Inför Stockholm maraton i år hade jag mycket kontakt med Susanne på bilden som precis som jag är en passionerad löpare , fantastisk människa och förebild. Att få träffas och dela maran ihop och sedan följas åt före och efter betyder massor. Alla jag lärt känna som delar samma glädje för sporten men som också vet att vägen dit aldrig är spikrak och att det krävs mycket arbete för att nå dit vi kommit.

ladda ned (4)

Susanne Bormar fantastisk löpare , konkurrent men också vän. 

 

 

Framåt.

Jag har mitt gummiband där jag vet vilka övningar jag ska göra och jag får försöka lita på att det kommer bli bra för det som hänt har hänt och det går inte att skjuta tillbaka klockan och sitta och vara bitter. Jag kan träna, jag kan springa och jag kan springa mycket. Jag kan även springa fort när jag känner för det och jag vet att det sitter lika mycket i skallen som i axeln men jag måste också acceptera att det är så här nu och jag står här jag står idag!  Om jag alls ska komma tillbaka så måste jag fokusera och tro på mig själv. Jag har hittat nya mål och jag vet att det kommer bli ett bra år det som är kvar av 2018. Jag springer Boden Fortress 50 km på lördag i terräng vilket är Norrbottens enda ultralopp  och det kommer bli en av mina tuffaste utmaningar då loppet är 750 höjdmeter, terräng och 4 fort skall passeras som ligger på hög höjd. Jag kommer ta loppet som ett träningspass inför Ultravasan 90 som jag premiärspringer i år.  Har jag en bra dag vinner jag vilket är mitt mål! Att vinna mot mig själv och denna förbannade axel. Ja vem trodde du?

Jag tänker att det är lika bra att sätta upp mer mängdmål än fartmål även om jag från början tänkt att jag skulle göra mitt livs snabbaste mara i år. Vem vet det kanske jag gör men ett steg i taget! Att acceptera känns som en seger och nu känner jag mig motiverad igen. I helgen som var sprang jag 11 mil varav två stycken pass på  28 km pass efter varann och det sista av dem hade jag kunnat fortsätta lika många km till och kanske mil.

Jag hade med mig min bror  på 14 km av dem och två goda vänner och vi sprang i skogen

efter stigar och rötter och snittade 5.20 och bara smålog över hur fantastiskt livet kan vara! I dessa stunder inser jag att livet är bra och det är det jag och alla andra som drabbas av olyckor vi inte kan råda över ska plocka fram. Att aldrig ge upp, tappa tron och bryta lopp för att man märker att man inte kommer nå sin sluttid. Visst det är svårt det men jag har kämpat mig i mål på alla lopp sedan skadan och jag har alltid känt nöjdhet efter, även om jag behöver lite perspektiv för att låta de sjunka in! jag är inte borta, bara lite mer utmanad!

Jag har ställt mig frågan många gånger, varför jag gör jag det här? All tid jag lägger ner framförallt på att bli fri från problem när man drabbas av motgångar? Jo men jag gör det för att jag älskar att springa och att få inspirera andra människor till att också göra det! Jag vill visa hela världen att allt är möjligt. ! Det är en livsstil och en stor del av livet men inte allt! Jag trånar efter den där mentala utmaningen, att få bli riktigt trött och skön i kroppen och komma över de stadier när det känns som om det inte går längre. När kropp och knopp visar att det fixar det! För alla de människor som ser upp till mig, som jag ser upp till och som ger så förbannat mycket inspiration, kärlek och omtanke i denna värld . Därför gör jag det här. Jag gör det för kärleken till löpning och den mina vänner betyder mer än allt annat!

 

 

Vill du följa mig på Instagram hittar du mig på johannavindenmotkinden

Vill du följa mig på Facebook klickar du här:

Vill du följa mig på Boden fortress 50 km hittar du info här och jag tror att man ska kunna följa loppet var 5e km.

 

Vill du läsa mer detaljerat om min skada kan du läsa här:

Adios!

 

När man håller på med idrott så blir det en viktig del av livet så är det men det är också viktigt att komma i håg att löpningen är inte allt och det har varit lärorikt för mig att jobba med mig själv under dessa månader också. Visst har det funnits stunder när jag deppat i hop och då är det bra att veta att man har rätt personer att prata med. Dem som kan ge positiv energi och inte få  en att känna sig ännu mer deppig. Det finns och kommer alltid att finnas människor som är skadeglada och som behöver andras olycka för att själv må bra! Viktigt är att aldrig tappa sig själv! Nu kör vi! Mot nya mål.

Tack för att du läser!

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s