Ultravasan 90 km löpandes!

Det har gått en dryg vecka sedan jag gjorde min största utmaning Ultravasan 90 km i den vackra skogen mellan Sälen och Mora. Det har varit ett måL, egentligen sedan i vintras när jag bestämde mig för att fokusera på att bli en tåligare löpare men det var inte förrän i vår som jag kände att jag inte längre hade glädje för maratonlöpning och fartträning och inledde ett avtal med mig själv att jag ska träna det som jag tycker är roligt och som jag känner för.

Målet har varit att ta mig runt på Ultravasan 90 km , men det blev bättre än vad jag kunnat drömma om. Någonstans är jag inte väldigt förvånad för det här att springa länge verkar vara min grej och jag blir starkare ju längre jag springer. Med några 50 km lopp och maror i bagaget har jag alltid känt att jag har mer att ge när mållinjen korsas så därför blev det en utmaning mot något mer när jag anmälde mig till Ultravasan. Här kan ni läsa om min uppladdning veckorna före, loppet i helhet och det som väntar efter. För mig är detta ett fantastiskt stort kliv mot något nytt! Jag vill tacka alla som följt mig genom detta på vägen mot målet!

Avresa mot Mora

Jag åkte på torsdag redan tidigt från Luleå och tog en promenad på Arlanda eftersom jag hade två h att fördriva. Solen sken och jag försökte stanna i min bubbla och ladda med positiv energi. Maten var viktig och jag fyllde hela tiden på en flaska med vatten och salt.

20180816_0857241437108620.jpg

Hittade en sten på min promenad bland flygplan och bilar!.

Klockan 10 klev jag på tåget mot Mora och någon h senare var jag framme lite orolig över min axel som jag upplevde hade börjat krångla lite samt ett trevligt samtal med en kille som jobbade i restaurangvagnen, ett samtal som betydde mycket själsligt. Vissa möten är bara meningen tror jag! I vilket fall har axeln krånglat av och till sedan jag ramlade på isen för två år sedan och fick bristningar i den. Det var nog mycket därför jag bestämde mig för att inte träna mot maraton medan jag rehabiliterar mig mot en frisk axel då det kändes lättare att springa långt på känsla än fort och hårt mot snabbare tider på maradistansen i år. Det kändes roligt och stimulerande med ett mål och terränglöpning är något jag gillar! Nu skulle jag dessutom få springa första halvan av Vasaloppet som jag missat de två år jag sprungit 45 km (2016 och 2017)

20180812_1445592068993206.jpg

Det sista längre passet blev 20 km i en fart inför UV90.

Hur som helst så checkade jag in på hotel Siljan mitt i centrala Mora, gick och handlade lite mat, gel från Enervit och innan middagen satte jag mig på en uteservering och tog ett glas vitt vin och försökte hålla mig lugn.

20180816_1804231641301175.jpg

Ännu kändes det länge kvar och kvällen blev tidig men först åt jag middag på hotel Siljan och fick träffa några av de toplöpare som var seedade till elitledet, några av dem bland de bästa i Sverige och världen . Maten smakade mycket bra och med fyllda depåer kände jag John Blund komma.

Tävlingsdagen

På fredag sov jag länge, vaknade runt 08 och gick ner och åt frukost i matsalen samt drack kaffe. Där nere träffade jag två super gulliga damer Anna och Inga-Lill och med dem kände jag mig så bekväm. De skulle också liksom jag springa 90 km första gången och vi pratade skor och annat. Jag tipsade dem om Hoka som är det skomärke jag springer med numera. Sedan jag började med Hoka känner jag att mina ben mår bättre än på länge och jag återhämtar mig snabbt. Jag är en av de svenska ambassadörerna till skomärket som har skor för alla typer. Jag fullkomligt avgudar Hoka!

Vi satt och surrade och glömde helt bort tiden. Plötsligt var klockan 10.30 och jag ville ut och lufta benen, önskade tjejerna lycka till och jag tog en lång promenad innan jag skulle möta upp Johan, Marcus och de övriga grabbarna som jag skulle bo med under helgen . Johan är min stora trygghet när det gäller träning och våra pass vi haft i sommar har betytt otroligt mycket och stärkt mig mentalt. Efter promenaden åt jag lunch och det smakade väldigt bra med stekt potatis och fisk och en massa grönsaker men försökte att inte äta så mycket fibrer eftersom jag har så känslig mage med IBS . När middagen var över fick jag turen att bli flätad av Jasmine Nunige som vunnit ultravasan, en mycket trevlig, ödmjuk kvinna som i år skulle vara med i 45 km för att hon hade ett annat lopp några veckor bort.

Flätan skulle kanske bli min turfläta hoppades jag och lämnade hotellet för att gå mot tekniska mötet för att tillsammans med de övriga seedade löparna från 45 och 90 km få information om langning, bana och kontroller mm. Det flöt på bra och jag fick svar på mina frågor och efter mötet hade Johan och de andra kommit så vi var nu redo att åka till Sälen och huset vi skulle bo i men först en tur på Systemet för att handla bubbel och bira och mat inför kvällen.

20180817_1922081409753581.jpg

Vi kom fram till huset på eftermiddagen i lagom tid och där skulle vi laga käk tillsammans. Det blev pasta med tomatssås och skinka med bröd och Ruccola och det faktiskt både gott och enkelt, snätt mot magen, med bra blandning av salt, kolhydrater och protein. Efteråt satt vi i soffan och slappade och jag fixade till min egen energi som jag skulle ha på stationerna med gel och annat lättsmält. När allt var klart var det dags att gå sova för kl 03.00 skulle klockan ringa för mig. De övriga skulle köra kvartetten och Johan hade lovat att köra mig till starten vilket kändes otroligt tryggt. Man känner sig lite liten en sådan här gång när man ska göra något utanför sin kontroll.

Tävlingsdagen!

Väl framme vid starten var det toalettbesök som gällde och sedan när det återstod 15 min var det dags att gå in i fållan. Där framme stod de allra bästa och jag fick träffa Frida och Glenn från Gällivare och även Andreas Strand. Stämningen var magisk och när de började att spela låten före starten och räkna ner så började nästan tårarna rinna och jag såg Johan stå där borta vid sidan om och vinka lite försiktigt och jag visste att nu är det dags!

fb_img_15351088183271990476239.jpg

Jag kände mig både laddad och rädd på samma sätt, mest laddad så klart och jag ville så gärna göra detta bra men visste ju vad som krävdes. Jag försökte ha orden som Kent sade till mig som mitt mantra:

-Johanna du har mer inuti dig än du vet så plocka fram detta! Så fick det bli. Nu var det dags!

Speakern ropade:

thirty seconds to start och plötsligt var vi iväg. Starten var magisk, jag grät redan innan i tysthet och det har jag aldrig gjort förr, det är så mycket känslor, endast 1 ultralöpare kan förstå.

Upp för backen som jag visste var ca 3 km kvar men skönt att för en gångs skull starta i en fart som jag kände mig bekväm mot jämfört med en maraton där man kommer in i loppet hårdare. Jag fick bromsa mig själv och hamnade i en klunga bestående av Frida Södermark (4a i fjol och i landslaget) , Eve Talts ( estländska) och Jenny Ramstedt (6a i fjol) . Det kände lätt och kontrollerat även om det gick uppåt. På grusvägen drog de övriga på lite mer men jag bestämde mig för att haka på och inte bromsas trots att jag visste att 90 km är långt. Efter någon km passerade Jenny oss och fick en lucka och innan vi skulle vika in i skogen så passerade jag Frida och estländskan. Jag visste inte om det skulle bli flipp eller flopp eftersom jag visste om att de två kvinnorna jag passerade är bland de bästa i sina länder och de har gjort detta förr och jag gör detta första gången och vet inte hur det kommer kännas när jag passerar den längsta distansen hittils så därför ville jag inte utmana mig så att det skulle finnas större risk att tappa de sista milen. Tänk om jag gör något dåligt nu och får äta upp mitt beslut senare men luckan växte och jag hade ryggen på Jenny Ramstedt inom räckhåll.

Stig efter stig, backe efter backe matade jag på och det kändes inte jobbigt. Jag tackade Björkliden för 4 fantastiska dagar då jag tillsammans med Niklas sprang 9 mil på 4 dagar. Fjällen gav mig självförtroende och frisk luft och styrka i backarna för det var framförallt där jag kände mig stark som en björn för hur det än är så ligger det mycket jobb bakom alla idrottsliga prestationer. Mer än folk kan förstå. Det är en sak att springa i 5 min per km i 3 mil och en annan att göra det i 9 mil med nästan 1000 höjdmeter och backar, obanade områden och stig. Jag var samlad och motiverad och framförallt kände jag glädje och mental styrka på ett sätt jag INTE gjort på länge. Jag tror att detta är början på något nytt för mig.

Jag började känna mig starkare och vid 42195 km när skylten dök upp och det stod att ni har nu passerat ett maraton så försökte jag fokusera på här och nu och inte tänka på att jag hade 1 maraton kvar att göra och lite till. Vid 50 km kändes det också lätt och jag hade nu passerat Jenny och visste att jag låg någonstans i täten men vilken placering visste jag inte. Jag skulle nu snart också passera en tjeckiska som legat i tätklungan länge men som måste tappat rejält.

Vid kontrollen vid 50 fick jag veta att jag låg 5a och det kändes både fantastiskt och läskigt på en och samma gång. Det är långt kvar log jag och trippade vidare.

Vid 60 km kändes det bra och jag började inse att jag kanske skulle klara av distansen. Visst är det märkligt att man klan tvivla på sig själv så mycket fast man egentligen vet att man gjort allting rätt. Det är en lång sträcka och det är att tappa fotfästet för en liten stund och det var nog detta som skämde mig mest, Vid 70 km hade jag loppets 1a dipp och vet att det började komma lite några negativa tankar och jag tyckte det kändes som en evighet att ha 20 km kvar men det blev inte värre än att jag kunde hålla ca 5 min. per km och i benen hade jag aldrig trötthet i förutom i axeln som började göra mer och mer ont. Trots tröttheten, det mentala och perioder av ensam löpning utan att ha någon rygg att ta sikte på så var det en härlig känsla och något som inte avskräckte mig utan gav mig mersmak om att få göra det bättre. Jag hann tänka mycket och självklart mycket känslor som ploppade upp. Jag tänkte på mamma och pappa, Bengt Ek i sportklubben, mina vänner, På Johan som skulle stå i målet och vänta eller jag hoppades det! Jag tänkte på Niklas, på Selma och på framtiden. Jag tänkte på mina fötter och på livets balansgång som går upp och ner med doppar och dalar. Jag tänkte på min barndom och plötsligt var jag en liten flicka mitt inne i en djup skog. Jag tänkte på hur lycklig jag var att just jag fick bli en ultralöpare! Men i allting frågade jag mig själv varför i hela helskotta jag gjorde detta!

När det var 15 km kvar vet jag att jag tänkte att nu är det bara den lilla biten kvar som Johan och jag brukar springa när vi varit ute på våra långa pass runt Träsket i sommar och plötsligt var det bara 9 km och jag hade passerat den sista vasaloppsstationen och var på väg mot målet. Nu hade jag lite ont i en blåsa på foten men inte mer än att det gick att mata på och jag såg inga löpare som kunde vara konkurrenter och med lite tur skulle jag slita 5a på detta mitt livs första långa lopp i ett starkt startfält. Vid varje station fanns mina flaskor där och jag matade in min energi tills jag spottade ut den för att den smakade så förbenat illa. Efter 80 km är det inte så gott kan jag säga at trycka i sig en smet med socker men jag gjorde det ändå varvat med Enervits sugtabletter som jag kompletterade med. Jag drack och kissade, hinkade in och spottade ut.

Med 3 km kvar hade jag ruggigt ont i blåsan på foten och nu började det kännas lite mentalt tungt och jag var tvungen att stanna, sätta mig ner där mitt på grusvägen och ta av mig skon och slutligen pilla bort plåstret som rullat ihop sig och skurit hål i skinnet vid min hålfot. Lite bättre kändes det då men jag kan inte råka bli att tänka på att jag borde utmanat mig själv och kört på när jag var så nära målet. Dessutom skiljde det bara 3 minuter mellan estländskan och mig och hade jag vetat det hade jag nog eventuellt kunna vakna till liv och bli lite av en tävlingsdjävul som jag inte hunnit bli ännu. Nu var jag mest omkring på en lång tur i skogen kändes det som där blåsorna på foten blev mitt hinder.

Vid 2 km började jag närma mig och känna igen mig och dessutom hörde jag ljud från målplatsen. Framåt det gick jag och jag passerade en 45 km herre och hejade lite på honom. Nu såg jag skidbron där framför mig och visste att om bara en liten stund skulle jag komma in mot målrakan. Nu kände jag hur det bubblade i hela mig och ett stort leende föddes på mina läppar. Nu såg jag målet och jag visste att jag skulle klara mitt mål, den känslan är fantastiskt. Den känslan kan jag leva länge på. Jag kände stoltheten bubbla upp och mitt i allt ihop var jag inte den lilla flickan ensam i en stor skog utan en vuxen kvinna med stolt och rak hållning redo mot något ännu bättre, ett självförverkligande och ett nytt liv med något som jag bara inte kan få nog av. Jag var en av 5, jag var nummer 5. Jag var här, jag var där och framförallt var jag kär och jag lär!

Vasaloppsmålet uppenbarade sig och då brast det för mig men inte riktigt ännu. Först skulle jag lägga in det sista spurten in mot mål och springa in som 5e dam och andra bästa svenska på tiden 7 h och 37 minuter på de 90 km i de kuperade Vasaloppsstigarna, en tid som jag är mycket nöjd med .

20180818_124920(0)522777753.jpg

Jag fick min medalj och efteråt kom Johan och de andra grabbarna och mötte mig. En stor kram av Johan och sedan ville jag gå och få massage för jag hade så otroligt ont i min arm och axel. 15 minuter senare satt jag i tältet och åt lite mat och värmde mig med en filt och där blev jag sittande länge med ett stort leende på mina läppar! Minuter blev till timmar och jag bara satt där apatisk och pratade med många människor, alla hjältar oavsett distans och jag bara njöt av att få vara så mentalt och fysiskt trött som man bara kan bli av detta.

received_239077613607593678740539.jpeg

Prisutdelningen var magisk och allting var magiskt. Jag kan inte önska mig en bättre ultrapremiär och jag tror att just därför känns jag så bra nu veckan efter. Jag känner mig återhämtad muskulärt och hade egentligen aldrig ont i benen mer än timmarna efteråt.

20180820_195647672232822.jpg

Det har gått 1 vecka snart och jag har hunnit jogga några pass och återhämta mig lite. Dagarna efter vilade jag och höll igång kroppen med långa promenader, ett cykelpass varvat med Crosstrainer och en massage hos Peter på Peters Rehab och fysio gjorde susen för mina ben. Jag måste säga att min kropp mår bra och borta är de ömmande låren jag kände samma dag jag kommit i mål, den dagen när var och varannan av oss på prispallen haltade upp med stela ben. I morse har jag joggat med Molly i 15 km och känner mig piggare än innan. Bra eller dåligt= Nej men seriöst så är jag mycket medveten om att jag inte ännu är varken fysiskt eller mentalt återhämtad och det är därför jag inte stressar vidare utan tillåter mig att planera vad som kommer härnäst. Nästa riktigt stora mål blir i slutet av oktober och vägen fram dit blir lite som den blir.

Jag har inte riktigt bestämt hur jag ska lägga upp resten av hösten. Jag vill fortsätta njuta lite till av det jag gjort utan att skynda vidare. Jag har så många lopp jag vill springa nu när jag vet vad det innebär och nu är jag 1 steg närmare min dröm som jag vet att jag kommer nå en dag.

Livet vore ingenting om vi inte hade drömmar! Livet vore ingenting om vi inte kan ha mål och att inspireras av de som är snäppet före oss men också de som vill vara som oss och vandra den vägen vi vandrar.

Jag är så glad över min medalj och mitt lopp och jag vill tacka alla som varit en del av detta, en del lite mer än andra. Tack Johan för fina träningar, jag har växt somlöpare. Tack Malin K för allt stöd och för att du alltid tror på mig. Du och jag det vet du! Tack mor och far och alla vänliga människor som hört av sig och gratulerat mig med hälsningar privat, via Facebook och Instagram. Vill du följa mig på Insta så hittar du mig på johannavindenmotkinden

Tack Morjärv sk, Hoka oneone för skor som gör att det känns som om jag flyger fram och tack Vasaloppet för ett fint arrangemang. Tack alla som jag fått lära känna före, under tiden och efter loppet! Tack, ur djupet av mitt hjärta!

20180819_100746424240800.jpg

Minns tillbaka….

Starten , hur tårarna brände bakom ögonlocken när de spelade låten och jag fylldes av dödsångest blandat med feeling.
De första km och första milen och hur jag kom in i loppet mer och mer och tänkte att det här går ju bra. För det gick ju lätt lätt lätt hela tiden .
Hur jag sprängde mina egna gränser vid 50, 60, 70, 80 och 90 km , bara matade och överträffade mig själv där i den vackra skogen mellan Sälen och Mora .
Hur jag drack och kissade , spottade ut och hinkade in och hur jag lärde och utvecklade .
De sista km då jag började inse att jag skulle klara en målgång på riktigt och sedan hur jag sprang i mål med vetskapen att jag inte bara fixade målgången utan en topplacering i detta lopp med starkt startfält på 1a ultran längre än 50 k.
Känslan efter glömmer jag aldrig! Stoltheten och gemenskapen, kramarna och doften blandat med alla ni fantastiska följare.
F*n vad jag älskar att springa!
F*n vad jag längtar till nästa ultra !
F*n vad jag svär !

Gänget samlat i huset efter på kvällen! Tack Johan för att jag fick vara en del av Lulekamraterna! Löpning förenar!

Grabbarna slutade 6a på kvatetten förresten.

20180818_2018451372903423.jpg

Adios!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s