Mot nya löparmål med glädje i sikte!

I detta inlägg vill jag slå ett slag för många saker. Jag vill slå ett slag för livet, löpningen och målsättningar. Jag vill slå ett slag för självförtroende, att våga följa sin väg, att göra det som inte kanske är så roligt, men bör göras ibland också. Häng med . För dig som kanske aldrig varit inne på denna blogg förr så heter jag Johanna, är 39 år och älskar löpning. Mer om mig kan du ta del av i presentationen på min sida eller på Vinden mot kinden på Facebook.

Jag har gjort en del maror, något 50 km lopp och i fjol sprang jag Ultravasan 90 och slutade totalfemma och andra bästa svenska på tiden 7.37, endast 20 min långsammare än jag skidrat loppet, på mitt första långa lopp löpande och det gav mig mersmak på ultra så årets fokus ligger där. Jag skriver om livet, om känslor, om träning och mycket av mitt liv handlar om min livsstil med löpning som ibland är ett pussel då jag jobbar heltid om lärarvikarie.

Så var våren här och jag njuter av många saker just nu och känner tacksamhet och glädje. Vi har fått barmark i Norrbotten, vilket jag vet att ni i söder haft länge, men vi har också en fin vit skare och långa skoterspår att dö för just dessa dagar. Det är inte alltid lätt att vara löpare i Norrbotten, men det är också så fantastiskt rätt.

Jag känner tacksamhet för att jag efter en lång tid av skadebekymmer och brist på motivation kan springa som mig själv igen. Den skadan jag haft i i min skuldra och axel har blivit så mycket bättre men det har tagit lång tid. För 2,5 år sedan ramlade jag och sedan dess har problem på problem hämmat mitt löpsteg och gett spänningar i min skuldra.

Förra hösten bestämde jag mig för att inte anmäla mig till några lopp utan sakta låta kroppen hitta tillbaka utan att hålla på gå till olika behandlare som bryter och behandlar mig då jag anser att det inte blivit bättre. Det är en sak om denna kan idrott och förstår bakrunden till uppkomsten men om de enbart ser till problemet, bryter lite utan att vara medveten om att det så klart kommer ge problem på andra ställen så får det vara för mig. Jag glömmer aldrig Barcelona maraton mars 2018 då jag sprang med så spända armar att jag hade ont efter målgång. En man på cykel gapade och skrek åt mig att jag skulle slappna av i mina armar men det gick inte. I mål kom jag på 2.57, vilket var min snabbaste tid i fjol, långt i från personbästa men ändå bra för att vara nere i en dal vilket vi också är ibland. Vill vi ta oss upp måste vi våga något nytt och kanske bryta gamla mönster.

Efter min träningsresa till Playitas i feb/mars 2019 kände jag att kroppen var redo för att börja köra lite snabbare pass igen efter 6 månader av uppbyggnad. Då tog hjälp av en coach om numera hjälper mig att planera min träning och det är så fantastiskt kul att få scheman varje vecka och inspiration till hur jag ska träna. Dessutom någon som verkar förstå mig. På detta sätt vet jag att jag gör det jag ska och inte bara mysspringer som jag gjort i många år. Jag tycker ju så mycket om att just mysspringa så det blir lätt att jag skulle kunna mata 3 mil om dagen vilket inte är till fördel om man vill bli snabbare också. Mysspringandet har ändå den största delen i mina resultat och att jag tagit mig så långt som jag har!

Löpning på Playitas.

Nu har det gått 1 månad sedan jag tog hjälp av Bg och för varje vecka känner jag att jag vågar mer på mina pass. Första gången han skrev att jag skulle köra fart så kände jag en stor klump i min mage för jag såg framför min bilder av hur det skulle kännas så spänt i skuldran som det gjort sedan fallet, men jag gjorde passen och för varje vecka så hittade kroppen farten mer och mer. Vi har heller inte bråttom men det är en fantastisk känsla när man plötsligt känner att man kan springa i snabba farter som man inte gjort på länge på de längre intervallerna och att jag vågar trycka ifrån i steget igen utan att vara rädd .

Löpning på isen, hårda skoterspår, mumma för min själ.

Så mycket sitter i huvudet som man många gånger inte tänker på. Hur mycket du än tränar så kan du inte komma framåt om du inte tror på det du gör och på dig själv. Det går inte att bygga upp självförtroende på tävlingar utan det måste du göra på träningarna och det jobbar jag med nu. Jag laddar mentalt för de pass jag ska göra och låter kroppen styra in mig på rätt spår. Känner jag att jag inte orkar hålla den tänkta farten så gör jag inte det utan låter hjärtat och lungorna bestämma. Eftersom mitt mål i år är ultra så gäller det att träna i den farten jag vill hålla och även på mina långpass känner jag att jag utvecklats och hittat tillbaka. Helgens långa blev 42 km i 5.01 fart helt utan att egentligen ha koll på klockan utan låta kroppen styra mig framåt och efter 25 km kändes det som om jag kom in i andra andningen. Detta tar jag med mig.

Det som också är så positivt är att jag har stärkt upp min Core ( mage , rygg) sedan i höstas så jag märker framsteg i min styrketräning och min förmåga att hålla uppe löpsteget länge.

I går gjorde jag för första gången lite löpskolning utanför mamma och pappas hus i Överkalix och för en tid sedan har jag varit så stram i min höft och säte att jag inte kunnat sparka mig själv i rumpan på ena sidan. Även detta är roligt. Det är mycket som är kul med löpningen just nu och när man har roligt kan det gå hur bra som helst!

Jag vill slå ett slag för just löpstyrka och löpskolning. Många gånger glömmer man den för man prioriterar inte den och jag är inget undantag. Bara för att jag kan mycket om hur du ska träna så betyder det inte att jag omsätter det i praktik när det kommer till mig själv. Oftast gör vi människor inte det. Det är väldigt lätt att säga hur andra skall göra och leva men inte fullt lika enkelt att följa receptet själv. Hur som helst så tror jag att så länge vi gör det vi vill så är det gott nog!

Nu jobbar jag framåt mot mina mål . Idag står långa intervaller på schemat och solen skiner så jag har tänkt göra passet på asfalt på en väg jag tränade mycket på år 2015 när jag började gå framåt med med min löpning. Den vägen är en turväg för mig och jag gör oftast också de första 18 km på den på mina långa pass. Om vintern är den kantad av stenhårda skoterspår som jag sprungit mycket på i vårvinter, men den har också en fin grusväg som löper längsefter storvägen som gör att man kan trycka på lite extra i steget. Bäst av allt är att jag har solen i mitt ansiktet och säkerligen också vinden mot min kind.

Tankar om en mara börjar födas i mitt huvud. Efter i fjol har jag bara sett svart när jag tänkt maror just för att jag tappade all min glädje i samband med skadan. Tack och lov har jag repat mig och faktiskt fått glädjen tillbaka igen och det trodde jag aldrig var möjligt. Det många inte tänker på är hur lätt det är för en idrottare att hamna där när kroppen vill mycket men inte knoppen. När livet har för mycket omkring sig är det lätt att bägaren svämmar över och då orkar man heller inte träna hårt, man kanske slarvar med sömnen för att tankarna snurrar runt runt och hips vips hamnar man i en nedbrytande process och plötsligt kanske karusellen snurrar för fort och man man kastas av och blir lämnad någonstans mitt ute i ödemarken. Allting känns tomt men långt där borta kan man höra ljudet av något eka och en dag så ser man konturer av något eller någon komma mot en och man inser att man har så mycket att vara tacksam över och då plötsligt får man kraft att fortsätta.

Jag ger inte upp mina drömmar och mina mål. Häng med mig fortsatt på min resa.

Mot nya ultramål!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s