Att ge kropp och knopp en match på stadsmaran 21 km.

 

Jag är inte bara en löpare. Jag är en springmaja, vinden mot kinden och Johanna Nilsson. Dagens roligaste kommentar var när jag som vikarierande lärare på en högstadieskola jag verkligen tycker om att arbeta på inte bara för dess kompetenta personal och roliga lärarteam, utan också för de fantastiska eleverna. Tack för det Hertsöskolan. I vilket fall så hände detta idag:

Jag skrev upp mitt namn på tavlan och en elev frågade, men varför skriver du Johanna på tavlan?

-För att det är mitt namn och jag tänkte att det kunde vara bra att veta.

-Men heter inte du Maja, frågade killen frågande?

Plötsligt klack det till att en av de fina lärarinnorna på skolan så snällt kallar mig för springMaja öppet och att det självklart blivit så att även elever känner till mig så.

Att vara en springmaja passar bra i vårens tecken och när löptävlingarna står med öppna armar och välkomnar oss. Vad vill du springa? Vad vill jag springa?

Jag velade länge om jag skulle spring Luleå stadsmara i lördags på distansen 21 km, inte för att jag jag inte tycker om arrangemanget, Luleås största löpartävling på den längsta distansen vi har i Luleå ,  utan för att jag inte trott på min egen förmåga att springa senaste tiden även om jag mentalt börjar bygga upp en styrka och hårdhet så är det ändå tävlingar och lopp eller hårda pass som ger hårdheten och bygger den mentala tron som sitter i skallen också för att få till ett bra lopp. Jag har känt mig trött, är väldigt påverkad av pollen och idag hämtade jag ut medicin mot det för att se om det blir bättre. Mina ögon rinner, mitt huvud är tungt och mina ögon tåriga.

Det bästa sättet att få veta hur formen är, efter många månaders löpvila, obefintlig fartträning och uteblivna lopp,  var att i sista minuten sätta på mig en nummerlapp och ge kropp och knopp en match.

De som följt mig en tid vet att jag i september 2018 drabbades av en skada i bäckenet som gjorde att jag var tvungen att ta en lång vila från löpningen och sakta bygga upp min kropp och knopp igen, vilket tagit lång tid men fått ta den tid det tagit helt enkelt. Det var väldigt jobbigt, men också nödvändigt för att någon gång drabbas alla av skador, så är det! Detta var min första långa skada och jag hoppas jag slipper drabbas av fler på många långa månader, år.

En härlig vårdag i Luleå.

 

Anmälde mig till loppet gjorde jag 1 h före start och kön var lång med folk som köade för att hämta ut nummerlappen som jag lyckades få ut bara 10 min före startskottet skulle gå.  Otrevlig persnoal som inte alls var hjälpsam tyvärr vilket gjorde att loppet som arrangör sjönk i mina ögon. Jämför jag med funktionärer på andra håll så är jag van att bli vänligt bemött.  Kände mig inte alls stressad som personalen däremot verkade göra, utan  lugn som en filbunke, men ändå laddad för att få springa lite fortare och nervös över hur det skulle kännas. Värmde upp lite lätt bara för att jag tänkte att första biten i loppet skulle få gå mer långsamt. Åt en frukost bestående av Yogurt, banan, havregryn och mackor med kokt ägg. Promenerade en kort runda med hjärtat och mötte sedan upp Carola som jag samåkte in till starten med. Hon skulle också springa halvmaran och siktade på 1.44.

Första loppet i nya kläder, tävlar numera för Nilivaara IS.

Tävlar numera i Nilivaara IS färger.

De som känner mig vet också att jag numera ägnar mig åt mer långa lopp i terräng och att det skiljer sig lite åt i sättet att träna ultra jämfört med att träna inför tex 10 km ( som också är långt för många) men där man generellt håller en högre fart än på ultror där du ska kunna hålla en relativt hög fart väldigt länge, allt från 43 km upp till 16 mil och ännu längre. Många av världens bästa ultralöpare är väldigt snabba på maror också och på halvmaror men ändå otroligt uthålliga och det är här jag skulle placera in mig själv. Jag är en nötare, uthållig som få och älskar att vara ute länge och träna och fart sliter mer på mig. På Ultravasan höll jag tex 4.58 min per km i 90 km för att de som inte är insatta i ultravärlden ska få ett humm. På maror håller jag mellan 4 och 4.15 fart i 42 km så det skiljer lite..

Sedan december,  till mars har jag kunnat smyga igång träningen och se att jag verkligen hanterade de långa distanserna igen och i mars började jag lägga in fart med hjälp av en tränare, den bästa. Det kändes verkligen som att börja om från början igen men också roligt att se kroppens respons på träningen och inse hur mycket huvudet spelar in när det kommer till den egna tilltron. Den tar lång tid att bygga upp efter skada och det gäller verkligen att inse att kroppen tappat sin muskulära styrka, men att inte jämföra sig med tidigare känsla i kroppen är lättare sagt än gjort. Inom 10 veckor kunde jag hålla samma fart på 10 km som jag i början höll i en tusing. (1 km)

Ute på ett långpass, jag tror årets längsta 42 km.

 

Stadsmaran har inte varit ett mål i sig för att prestera utan mer en träningstävling i tröskelfart och bygga upp det mentala igen. Jag har i bagaget med mig 5 segrar och DM guld samt ett silver från 2016,  men då hade jag kunnat träna bättre än vad jag har nu de flesta år. Efter loppet vet jag att det går att komma tillbaka lika stark om man bara sätter den sidan till.

Före starten,

visste jag inte alls hur kroppen skulle kännas och min plan innan starten var att hänga på mina konkurrenter i den fart som de valde att starta i. Nu gick det aningen snabbt från början, alldeles för snabbt för även min nivå .

Jag intalade mig själv att farten skulle sjunka och att jag snart skulle få springa i min takt, vilket mycket riktigt blev så. På fötterna satt mina Hoka Napali och de kändes bra på fötterna!

Tjejerna Ingrid och Anna var starka och motiverade men efter 2 km sjönk farten på de två som öppnat i täten och då var vi två kvar, jag och Anna Lindgren Lulekamraterna.  Jag låg i rygg och det kändes kontrollerat och lätt för mig . Efter dryga 3 till 4km kunde jag gå om och dra ifrån utan att behöva ta i utan bara flyta på, men helt säker var jag inte på vart jag hade mina medtävlanden förrän David på cykel kom och ropade att det var lång tid mellan. Hur långt då frågade jag? Ja minst 3 minuter. Denna tid skulle senare bli ännu längre.

I takt med att jag drog ifrån stärktes min självkänsla och jag valde att dra ner lite på farten då jag hörde att avståndet blivit större. Jag insåg att all den här farten som jag inte trodde att jag hade i mig den finns ju här helt levande i mig! Tack kroppen, tack kroppen tänkte jag mitt i motvinden efter den aningen småkuperade strandremsan.

En klunga uppenbarade sig med två bekanta ryggar. Den ena kom jag i fatt i fjol relativt sent i loppet och vet att han är stark löpare. Jag hakade på och det kändes kontrollerat. Jag tänkte på Bengts ord om att hålla mig på avstånd, inte slita utan låta dem göra jobbet och jag  kände att det var skönt med lite draghjälp där i vinden. Efter en stund började den ena tappa lite fart och låg efter mig men Patrik var först och drog ganska länge innan han vid ca 10 km plötsligt saktade in och verkade vara lite trött. Jag tackade för draghjälpen och fortsatte, mot spurtpriset. Skulle jag ta det?

När vi närmade oss stan och Storgatan märkte jag att farten blev snabbare och publiken var helt magiska. Så många som valde att stå där i regnet och heja fram oss. Tack snälla ni för det. Nu visste jag att det var 9 km kvar.

Strandremsan mot kanalen var seg och vinden blåste. Det kändes som om jag stod still fast jag tappade mindre än i fjol och märkte att mina konkurrenter, de två eller tre starka herrar som passerat mig tidigt i loppet tappade mer. Jag närmade mig dem och Bengt dök upp på cykel. Han gav mig en klunk vatten och bara någon minut efter dök nästa langare Mikael Nordh upp och gav mig en klunk. Nu var det inte länge kvar och jag hade en god känsla i kroppen.

När Ninas pappa dyker upp och erbjuder vatten säger jag Nej tack för nu ville jag bara genomlida detta och ta mig i mål. Kontrollerat men jobbigt, precis som en tröskel ska kännas.

Foto Christer Jacobsson

Sista km och jag kände mig stark, jag drog förbi de löpare som tidigare sprungit om mig och jag började faktiskt tro att jag kunde vinna idag. Sista 500 meter in mot målet, regnet smattrade mot min aningen frusna kropp och Bengt cyklade jämsides med mig in mot målet där kranskullan Nina Lintzen gav mig kransen. Vilken seger, vilken överaskning och vilken glädje jag kände just idag. Tack kroppen för att du tagit mig tillbaka till löpningen igen.

Intervju med media och sedan snabbt in i duschen.

1.36 in i klippet kan ni se mig springa i mål och sedan höra en intervju med mig!

Prisutdelning. Carola sprang in på 1.43.20 och slutade två i K 50.

Tiden 1.25.50, en bra tid för mig just nu! Jag lyckades med det jag innerst inne hoppas på, att vinna hela loppet. Jag hade inga som helst förhoppningar att springa fort, har inte haft loppet som mål att sätta personbästa utan bara få till en bra genomkörare inför sommaren långa ultralopp och det fick jag. I minut snabbare än 2018, 1,5 minuter snabbare än 2017 och kanske mest positivt att jag tycker att det kändes som om jag kunde hålla mitt löpsteg mycket bättre nu än vad jag gjort föregående år vilket tyder på att kroppen hittat tillbaka till löpsteget jag tappade i och med skadehelvetet.

Luleå stadsmara blev min första tävling sedan i september då jag blev skadad och var borta lång tid från löpningen och sakta byggt upp min kropp igen. Nu fungerar allting i kroppen igen hyfsat och funktionen är återställd. Det som återstår enligt min kiropraktor Mikael är att hitta styrkan igen och den kommer ju mer man springer. Alla obalanser som kroppen haft måste kroppen hitta igen och det kan ta tid så därför betyder detta mycket för mig att ha genomfört detta lopp.

I mars 2019 började jag träna med en tränare som hjälper mig att lägga upp passen och det har varit fantastiskt bra för mig att få strukur . Några av passen har varit mot halvmaraton där vi sakta tillfört fart vilket varit mitt största hinder då jag bara låtit kroppen springa långsamt efter skadan så i början var 4 min per km nog i 1 minut, men nu på slutet har jag fixat att hålla den farten på träning och jag känner ju att det finns mycket mer att ge. När det kommer till uthålligheten känner jag att jag blev starkare längre in i loppet och idag har jag inte den minsta känning i kroppen. Inga strama muskler eller träningsvärk vilket bådar gott.

Det blir en spännande sommar det här.

ADIOS

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s