Dina drömmar är dina och din glädje skall ingen annan någonsin ta ifrån dig!

 

En solig majdag landar ett flygplan på Arlanda. Planet innehåller en stor mängd människor alla med olika mål och visioner, mitt bland dessa finns jag. Mitt mål är att leva, hur konstigt det än kan låta. Hur då kan man tänka? Du lever väl i allra högsta grad?

Mitt mål är att upptäcka. Att se mig själv bli den löpare jag en gång var men som jag tappade , men  som jag ännu är. Jag ville ge mig själv en gåva.  Mitt mål är att springa Stockholm maraton  prestigelöst, kravlöst och glädjefyllt.

Mitt mål är att våga igen, känna tillit till min kropp, le mitt största leende som bara jag kan. Förstår du hur mycket tro, måluppfyllelse och kämparglöd kan ge?   Detta kan bli vägen tillbaka till den inre styrkan jag börjat finna. En vilsen löparsjäl stark som få men på många sätt inuti lika bräcklig som alla de andra som gör det jag också gör. Det som förenar oss till att bli just de långdistansare vi är.

Ju mer energi du lägger på negativa saker desto mer grå blir tillvaron. Om det regnar så är det ändå ingenting vi kan påverka så det blir inte bättre av gnäll.
Om jag känner mig seg i kroppen och tänker på det så kommer det bara att resultera i att jag blir sjuk och presterar sämre när det gäller.  Tänk att ett litet skavsår kan orsaka så stor  skada bara genom att vi tänker på det . Vad händer om vi istället flyttar fokus mot det som känns bra och går in i varje utmaning  positivt. Jag är stark. Stark. Stark!
Lättare sagt än gjort men låt oss prova.

 

Anmälde mig direkt till loppet, fick startnr 911, drack en Erdinger alkoholfri öl, åt alldeles för mycket fet mat så jag fick ont i magen och Katarina höll på svimma så vi fick sätta oss ner och pusta 10 minuter och skratta och eländet senare.

Här är min historia. Stockholm maraton 2019

Anmälan har aldrig kommit in så sent för mig. Efter fjolårets maror var jag kvalificerad till elitledet och för deltagande i SM klass där du ska ha gjort en mara på dryga 3 h för att starta längst fram, byta om på Stadion och hänga med eliten.   Utan ambitioner att prestera i detta lopp som inte alls varit ett träningsmål,  kände jag inte att jag ville starta längst fram.  Jag ville inte dras med i för snabb fart utan hellre bromsas.  Mitt mål i vinter har varit att hitta glädjen igen, utan krav, utan pekpinnar, utan skador. I mars började resan mot att hitta fart igen efter månader av uppbyggnad efter den tråkiga skadan jag drogs med hela hösten .  Alla blir skadade någon gång det går inte at komma ifrån dock.  Att börja om kan ge nya perspektiv, men vägen kan kännas lång. Från korta fartinslag med lekande atmosfär dryga halvminuten långa till att bli längre och längre,  skapade av bästa BG , till km intervaller  och så småningom till trösklar långa som en mil. Någonstans ofattbart att hålla den farten i ett maraton, men ändå med min grundstyrka och uthållighet som få har, det vet jag innerst inne.  Det är min styrka. Jag svarade på träningen så till den milda grav att jag lyckades klämma till med en halvmara på 1.25.50 veckan före Stockholm.

 

Stadsmaran blev tröskeln som gjorde att tankar om deltagande på maran började komma. Dessutom skulle mina vänner ner och springa. Tänk om jag skulle åka ändå, se det som träning och glädjas och ryckas med av atmosfären. En mara är långt men jag har ju sprungit dem lekande lätt på träning, dock med en mycket långsammare fart men dock utan problem och känningar av skadan som begränsade mig så länge. Bara vetskapen om det gjorde att mitt huvud fick mer styrka, du vet mycket av det vi gör sitter i skallen, tro eller ej. Måste jag sätta press, kan jag inte bara ha kul, göra det jag älskar! Jag vet ju vad jag kan. jag vet ju vad jag förmår.

 

Jag skrev till min coach att jag planerar starta och han blev glad. Någonstans hade han hoppats på att jag skulle starta. Det gjorde mig positiv . Efter den korta tid vi haft satte vi ribban på 3 h i år, det skulle jag klara trodde vi. Jag trodde nog inte det själv, men jag hoppades. Det skulle vara bra nu och ett riktigt bra formbesked, så fick det bli.

 

Dagarna före bokades flyg, hotel och startbeviset hämtades så sent som dagen innan när Nilsson anmälde sig, fick startnr 911 och skulle stå i B, bland män och veteraner som sprungit många år.

Jag tror att tävlingsledningen hade lite svårt att förstå varför man vill starta längre bak men jag ville göra mitt lopp, gå in i min bubbla och spendera timmarna före loppet med mina vänner som ger mig energi. Den största maratonhjälten finns mitt ibland oss.

Omge dig med människor som kan vagga in dig i trygghet och få dig att känna dig sedd.

På kvällen spenderade jag tid med Katarina och hennes syster. Tyvärr har både Katarina och jag varit förkylda i veckan och själv har jag inte kunnat träna sedan tisdags. Jag tog beslutet att låta kroppen vara stilla fram till fredag för at se om förkylningen släppte .  På fredag tog jag en kort jogg på 5 km, kändes inte lätt, men inte sjukdomsfyllt heller och BG försökte lyfta mig med att skriva att det kunde vara bra med längre löpvila dagarna före.

Jag visste att även Charlotte Karlsson, elitlöpare och profil inom maraton och hennes syster skulle ta denna mara som träning för att de inte kände sig i form för tävling, det hade jag sett i sociala media och det kändes bra att veta att jag inte var ensam.   Egentligen borde fler våga göra det för det är riktigt kul att sänka sina förväntningar.

Hur laddade jag upp? Svaret var att jag laddade upp på ett aningen speciellt sätt i år. Inte alls. =)

Anmälde mig till  loppet dagen före, fick startnr 911, drack en Erdinger alkoholfri öl, åt alldeles för mycket fet mat så jag fick ont i magen och vi höll på svimma så vi fick sätta oss ner och pusta 10 minuter och skratta och eländet senare. Bästa teamet, eller hur Katarina!

En rutinerad maratonlöpare som börjar om, glömmer sina byxor i Luleå så hon får

slida

in och köpa nya 5 minuter innan stängning och sedan  sitter hon  på en solig balkong och dricker vin med Katarina och Anki, somnar sedan gott i sin säng, äter en lång frukost och ser fram emot den  42195 km långa färden. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, det betyder massor att ha sådana fina människor att dela ögonblicken med. Anki skulle springa maran för första gången, Katarina har gjort det förr.

Tävlingsdagen.

Regnet hängde i luften men temperaturen var bra för löpning, som Nilsson vill ha det när hon springer mest och bäst. Provade ut tävlingsstassen och bestämde mig för långt linne i mina nya klubbkläder för Nilivaara IS som är min nya klubb. Tog en kort promenad, kände på vädret,

 

Kl 10.30 mötte jag upp Katarina och Anki på hotellet och tillsammans gick vi mot Östermalms IP.  När vi närmade oss IP började jag känna hur en bubblande känsla och pirr i magen fyllde hela mig, men även en slags dödsångest som så många gånger förr. Oron över att kroppen inte skulle hålla fanns så klart men jag försökte slå bort dessa tankar och tänka på Kents och Bgs  ord, de som hjälpt mig så mycket genom att säga rätt saker i rätt ögonblick och få mig att våga tro på min förmåga att springa. Jag är stark, jag vet ju att jag är det!

15 min innan gick jag in i fållan, värmde upp lite och njöt av stämningen. Träffade några bekanta där i ledet , bland annat  Slimo som jag lärde känna på ett läger i Marocko för 2 år sedan. Vi växlade några ord, jag kände mig lugn, avslappnad och redo.

 

När starten gick var jag noga med att inte gå ut för snabbt eftersom jag visste att planen idag var att hitta en bra känsla.  Försat 5 km på Jag tycker jag lyckades bra. Det var lite trångt i början och jag höll på bli knuffad omkull av en gruffig herre. Det verkade vara många personer där framme som borde startat lite längre bak tycker jag för de gick inte speciellt fort redan efter 500 meter och då tänker jag att man måste missbedömt sin egen förmåga. Ska man verkligen stå långt fram då? Jag hade inte velat det. Jag rycktes med av publiken och efter en stund kom jag i kapp bland andra karin Schön som startat i elitledet.

 

 

 

Skönt tänkte jag, då kan jag hålla den farten och se hur det känns men Karin sprang på rät fort men det kändes stabilt. Till saken hör att karin är bäst i sin åldersklass och så bra att hon klår många yngre med råge med sin enorma löparkropp som betar av mil efter mil i det blå linne med Kville på ryggen.  Efter någon km gick jag om karin efter att vi stannat och druckit och jag kom i kapp Charlotte och hennes syster som jag visste inte hade någon prestera ambition idag och deras fart kändes behaglig.  Jag hann tänka att det måste vara en ynnest att få springa med sin syster och dela detta tillsammans.

Rygg i rygg med dem var jag i dryga 21 km, halvmaran passerades på 1.28 och då blev vi omsprungna av Elmina som jag visste var i väldigt bra form i vår . Hon hade sin egna hare med sig och sprang lätt och kontrollerat. Jag valde att fortsätta hålla min fart och lyckades ändå fokusera på att inte tappa dem . Råkade trampa på Elminas häl en gång vilket jag är ledsen för . Jag hann tänka att det måste vara fantastiskt att ha en egen hare som peppar en när det tar emot. Själv försökte jag att bara fokusera på mig, bita ihop för det är klart att det efter 25 km börjar kännas lite jobbigt i musklerna. Benen är inte lika lätta, andningen flyter på men varje moln på himlen kan täcka solen och få den att sluta skina så jag försökte se min egen sol genom loppet och tänka på de ord Kent sagt till mig. Fokusera bara på dig Johanna, Du vet vad du kan!

Vid varje 5 km var jag ca 1,5 min före de mellantider jag skulle hålla för 3 h gränsen men vid 35 km hade jag tappat och var nu bara 30 sek före vilket jag sedan skulle ta in på något märkligt sätt fast jag tyckte att farten sjönk betydligt. Visst hade det varit härligt att springa in 2 min trott och hoppats när jag valde att starta..

När Västerbron kom sprang jag om många och det kändes bra. Det gaV energi och jag var törstig nu. Tack och lov delade en utlänning med sig av sin kalla Coca Cola som han sipprade på .  När man sprungit 34 km känns den dryga 1 km långa Västerbron ganska jobbig och allt man ser är målet. 7 km är ingenting men 7 km är mycket när kroppen är trött, löpsteget inte riktigt sitter, när tankar som är negativa kommer men när alla är precis lika trötta. Publiken var fantastiska och peppade oss alla. Tack för det!

Plötsligt var det bara 2 km kvar och jag insåg att jag nog skulle sätta 3 h gränsen.  Nu hade det börjar regna men det gjorde ingenting. Skönt tyckte jag, får gärna regna mer men jag började känna mig lite kall när tyget från topen tryckte mot magen. Jag räknade ut att jag hade 2 km på mig och även om jag sprang i 6 min fart skulle jag hinna. Med 1 km kvar nöp det lite i mina lår som var stumma, troligen orsakat av nerförlöpet på denna aningen tuffa bana i Stockholm . När jag närmade mig målet och Stadion hörde jag speakern ropade att 911 är på väg mot målet Och att jag skulle bli nästa norrbottning placeringsmässigt. Det gav mig otrolig kraft och jag har inte ord att förklara hur fantastiskt det kändes att känna den röda mattan under mina fötter, sträcka armarna mot himlen och höra hur publiken ropade när jag sprang in mot målet som visade 2.57.42. I mål .  EN MARATONLÖPARES LYCKA, ATT KORSA MÅLLINJEN, KÄNNA SIG STARK, GLAD, LÄTT OCH NÖJD.

 

Foto Håkan Svensson

Efter mål, intervjuade av journaIisten Håkan. Daniel Larsson min numera klubbkamrat också i klubben Nilivaara IS. Grattis Danne till ett mycket fint resultat .

 

Enorm glädje, lättnad och känsla av att vara tillbaka på banan igen och att lyckas med mitt mål för dagen, tre h under Stockholm maraton. Tid 2.57.42 och en 15e plats på SM, 21a totalt av tusentals damer och herrar för den delen.

Känslan av att ha sprungit i mål och korsat mållinjen efter ett maraton  är värd allt grus  i skorna, all svett i ögonen,  alla blåsor, all trötthet och alla träningsmil.
Att dela upplevelsen  med sig själv i timmar av blandad skräck  och förtjusning på samma gång, episoder av fullkomlig  plågsamhet och tankar om att bryta, för att i nästa stund fyllas av adrenalin igen och se livet från en annan vinkel.
Den känslan är så fantastisk och  den vill jag ha igen . Känslan av att tävla med och mot sig själv. Oavsett tiden är vi alla vinnare!

 

Mellantider

 

Grattis Anki till din första maraton!

 

 

 

 

Häng med maratonvännerna Helena och Lina i Humegården dagen efter där det smuttades på Rose och pratades maraton.

 

Jag har lärt mig att inte  ta något för givet . Det var aldrig självklart att jag skulle starta eller ens våga starta i år, men som ni ser är bakgrunden prunkande liksom Stockholm var igår och hjärtat är idag. Jag växte på färden.
Vissa lopp går rätt in i hjärtat medan andra lämnar en i stunden du slår personbästa i jakten på något  bättre för att du inte tillåter dig att stanna upp .  Jag vågar stanna upp, glädjas och säga till mig själv,  om än det är svårt ibland, fy tusan Nilsson du är rätt bra ändå !
Det är detta jag älskar! Det är detta jag mår så gott av.

Till det viktigaste
Vad tar jag med  mig ? Jo att tänka att jag är stark hjälper naturligtvis mycket. Medan jag sprang fram tillät jag mig att le eftersom jag inte alls hade några krav på att prestera  och just därför slappnade jag av och blev ett med Stockholms alla  gator  på den 42195 km långa färden.

Med kärlek, tack, innerligt tack alla som följer mig på vägen med löpningen som betyder så mycket för mig. Mot nya mål!

/Johanna