Jag är 39 år och ännu har jag varit förskonad från jobbiga saker så som att till exempel förlora människor som jag älskar och som står mig nära. Visserligen loosade jag min farmor, morfar, mormor och farfar som litet barn och medan jag ännu inte var påtänkt, men den största sorgen var när mormor dog för hon betydde mycket för mig. Dock dog hon gammal, fick leva ett långt liv och jag vet att hon slipper lida idag. Jag kan känna rädsla, oro och jag vet att livet tar slut en dag men jag tänker inte på det desto mer.

Jag har aldrig upplevt döden i närbild men jag  har sett den på avstånd. Jag har gått genom minfält, där det pangar högt,  för att precis klara mig från att bli träffad, tagit klivet över berg jag aldrig trodde jag skulle klara att ta mig över och dessutom klamrat mig fast på bergsväggar när jag snubblat till och hållit på förlora fotfästet.

Många gånger har jag förlorat djur och hundar som mist livet framför mina ögon, mött traumat i sitt vitöga men lika många gånger jag har hittat styrkan igen. Än idag räds jag över saker som sitter djupt ropade i min själ, men tack vare löpningen har många av dessa blivit lättare att hantera. Jag tror inte att man någonsin kan komma undan det som sårat en mycket och jag tror inte att ärren någonsin skall blekna heller. De bara finns där men smärtan blir mindre med tiden.

Nu låter det som om livet är skit och livet är inte bara skit, men livet är inte svart eller vitt heller. Det perfekta livet finns inte och känslor skall visas och inte hållas inom sig. En stark människa för mig är den som vågar fråga hur det är, när ingen annan gör det!

I veckan som var dog min bästa kompis pappa. Döden som varit så långt borta var plötsligt lika nära som en Tornado du känner vindpusten från men ändå lyckas värja i sista sekund, liksom du duckar för en boll som någon hejdlöst sparkar mot sig. Det kunde vara jag och det kommer vara jag! Min vän är den starkaste jag vet och jag vet att hon fixar detta.   En dag vill jag ha hennes styrka. Att vaka på dödsbädden när en pappa tar sitt sista andetag och ändå se det vackra i det gör mig röd, inifrån och ut.

Jag jämför livet med löpningen. Den har toppar och den har dalar och det är så livet ter sig. Vad som än händer är det viktigt att ha en hobby att ta till när stormen blir starkare och du nästan lyfter från marken.

Det jag genomgår nu är en av de jobbigaste saker jag behöver genomlida. Att tvingas flytta från det hem jag haft i 5 års tid, det hem jag trodde jag skulle kunna bo kvar i så länge jag ville Det hem som påminner mig så mycket om mitt föräldrahem där jag studsade runt på den gröna vidden med äggkorgen i handen och huvudet på sned, svarade HEJ åt Göken som sade koko bakom granens vida vidder och umgicks mer med 4benta vänner än med tvåbenta. Där jag gråtit tårar stora som vattenpölar när mitt livs kärlek tog slitt liv som 18 åring, mannen med de stora ögonen som kunde titta så melankoliskt. Där jag funnit tryggheten när de vilda ville sticka kniven i mig och säga att jag inte dög som jag var, när jag fann tryggheten i skrivandet och de många dagböcker och skrivböcker jag fyllde, år efter år i det rosa flickrummet.

För drygt 2,5 månader blev mardrömmen till verklighet när jag fick veta att jag måste lämna huset . Jag får inte bo kvar längre. Jag kan inte bo kvar längre. Jag kan inte råda över detta, påverka detta och styra över detta, därmed måste jag acceptera.

MITT HUS, MIN ALTAN, DET ÄR INTE LÄNGRE MITT….

 

Tack vare löpningen, ambitioner om att förverkliga drömmar med löpningen och en inre styrka har jag lyckats skjuta det framför mig. Jag har bockat av mål på mål men nu finns det inget mer. Det enda målet jag måste ta mig till är att lämna för alltid. Det gör så satans ont.

 

 

Tack vare löpningen håller jag ihop. Gudarna skall veta att jag är så tacksam att jag har min fysiska kapacitet med mig. Att kunna springa skiten ur mig på tuffa intervaller, eller bara slingra runt på stigarna i skogen hjälper. Jag ser Selma mysa runt på gården och det gör ont i hjärtat att veta att hon inte kommer få avsluta sitt liv här där hon alltid känt sig trygg.

Trots detta är jag  stärkt av de fina resultat jag lyckats med under våren för det ger mig glädje och ork att orka kämpa vidare. Tre stycken långa lopp har resulterat i en seger på Niliterrängen på en tid som är lika med vad den var för 3 år sedan

Efter segern på Niliterrängen, 2.13.

innan skadan, jag har därmed tagit mig igenom de år av rehab och prehab när allt jag velat har varit att springa som mig själv. Veckan innan sprang jag Stockholm på 2.57, slutade 15e på SM och 21 dam totalt. Tiden är en av mina bättre och bra mycket bättre än jag vågar drömma om i år när jag mest tagit mig tillbaka från min stressfraktur.

Snabbaste norrbottningar på Stockholm maraton 2019.

Dessa lopp betyder massor både mentalt och fysiskt. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, men mest om andra när det kommer till motgångar. Vem finns för mig, vem gör det inte?

 

Att vara stark är inte att springa fortast, att hoppa högst eller längst utan att vara i sig själv, närvarande om vad som händer och sker runtomkring. Att älska när det är läge och att hjälpa när det är rätt di för det. Att kunna säga rätt saker vid rätt tidpunkt och hålla sig upprätt i vinden när den river, sliter , piskar och ger dig däng.  Jag vet att den har inte ens suck mot mig för jag ger mig inte, jag tror på mig själv som löpare . Idag, i går och kanske i morgon. Tack vare löpningen får jag ett lugn att ta tag i saker, tacka negativa upplevelser och att gallra, sålla, välja bort och välja till.

Från en av mina löpturer.

Från en annan

Just nu längtar jag bara efter att ta ut mig både mentalt och fysiskt. På lördag springer jag 50 km på Boden fortress, 50 km och 850 höjdmeter.  Jag ska ge mig själv revansch även om jag inte har några krav ska jag piska mig framåt och gå för seger som i fjol. Jag ser fram emot det för jag vill övervinna mina egna svagheter och visa mig själv att jag kan. Jag vet att jag kan. Så låt oss göra detta tillsammans. Låt oss ge styrka till alla människor som behöver stöttning och som står inför utmaningar vad de än må vara. Låt oss visa för världen att ingenting är svårare än att det går att komma igenom snåret som en vinnare.

Låt oss fan försöka. För mig, för Hannas pappa och för alla de som mist, kommer att mista och som tvingas gå igenom något tufft.

 

 

/Johanna