Mitt första långpass var med gråten i halsen år 2004. Det är  mer än tio år sedan och det fick mig inte att vilja ha mer. Från 4 km och uppåt var det tårar och irritation som fyllde min kropp. Det var då sorgen var som värst efter att ha mist en vän i en bliolycka. Min bästa vän, min Lilly.  Löpningen gav mig en annan dimension på livet men jag visste det inte då. Åren gick jag lärde mig hantera sorgen på andra sätt utan löpningen och den blev inte mer än en gång den gången när sorgen var påtaglig.  Jag lärde mig älska igen och några år senare var det dags att återuppväcka tårfylld löpning med glädjefylld löpning i en annan individ, min Selma.

Hur det än är så har vi alla en drivkraft och löpningen är min.

Jag vill skriva detta till er och berätta för er hur mycket jag älskar er. Jag vill att ni ska veta att ni är en bidragande orsak till det löparliv jag lever idag.  Jag vill att ni ska veta att allt ni gör det betyder så otroligt mycket för mig och ger mig kraft i steget, styrka i huvudet och sving i benen vid varje pass då jag springer med känsla. Jag vill skriva till er hur mycket ni betyder för mig.

Jag känner er stolthet och jag gläds åt att kunna göra er stolta. Dina ord pappa genom livet efter min målgångar har fått mig att gråta så många gånger och jag önskar att vi kunnat hålla kvar vid dessa ögonblick minst 50 år till.

Jag kände hur jag fick kalla kårar längs min ryggrad och jag förstår nog inte själv hur stort det är för mig det här.. Stoltheten i din röst och visst är det något att sträva efter, även om det som driver mig mest är kärleken till löpningen och hur den får mig att le så otroligt stort.

 Varje väg jag sprungit i med och motvind har kantats av de stenar där du en gång vandrat. Mammas ord om björnar har aldrig lyckats skrämma mig och kärleken till skogen, takten i uppförsbackarna och mina ögons förmåga att tåla solljus är förvärvat tack vare sig pappa. Ditt intresse har speglat av sig på mig och det är nu vi får allting tillbaka. Jag har på något sätt vetat att den här dagen kan komma redan den förta gången du kramade om mig efter mitt marathon och min målgång på blyga 4 h och 15 min. Det var då. Några år senare blev löpningen så mycket mer än en livsstil och visst ville jag framåt. Drömmen var att någon gång springa ett ultralopp längre än 42 km och det gjorde jag. Det kommer jag att görq så många mer gånger.

Jag vill skriva detta till er. Till dig och mamma. Hur ni finns med mig i varje steg, hur ni är en del av mig och hur ni aldrig gett upp i era försök att ge mig det jag behöver i de skeden då jag kommit ner lite halvirriterad om morgonen med bara en sak i mitt sinne, jo en vilja att springa. Min drog.

Jag vill också skriva detta till mig själv och till de vänner som finns för mig. De som vet att vägen inte varit rak och att det är med tårar rinnandes ner för kinderna som jag fann styrkan i löpningen. Hur jag snörvlat, snorat och så sakta sett livet komma tillbaka till mig. Det visste du inte va? Men du har kanske inte frågat.

Det är lätt att tro att saker blir serverat på et silverfat och det är lätt att tro att livet bara är träning, men ser du livet är så mycket mer. Livet är fantastiskt och någonstans på vägen så lär vi oss av oss själva och varandra. Vi lär oss ge och ta och sålla ut agnar från vetet.  Träning är den ljusglimt som livet åtrår i en stund då ljuset håller på att brinna ut. Löpning är de sista dropparna av sötma i en syrlig karamell som jag sugit på ett tag. Löpning är det som gör mig glad, precis som du.

 Ni har alltid trott på mig, funnits för mig och stöttat mig. Det är jag er evigt tacksam för.

När jag närmade mig målet och jag hörde publikens jubel insåg jag att du mamma kommer att ta emot mig där vid målet.  Det gav mig styrka och fick mig att öka takten.  Så många gånger har ni varit där, känt stolthet om än så sent att jag önskar att jag börjat med min sport långt mycket tidigare och inte som 30 åring. Jag önskar att jag fått göra er så mycket mer stolta än ni redan hunnit bli.

För många människor är löpare dumskallar som strävar framåt oavsett vad som händer med dem och fördomarna är många och kanske är det så att endast vi vet hur mycket det gör i hela ens inre när man spränger gränser, visualiserar målet och tar sig fram mot sitt mål. Oavsett vad målet är. Jag vill springa många långa år i framtiden för jag vet att löpningen är en så stor del av mitt liv att den aldrig kommer lämna mig oavsett om vi går genom motgångar vi också. Jag behöver liksom alla andra stärka upp min kropp för att bli ännu bättre och hantera löpningen mer, så är det i alla relationer. Även en relation mellan löpare och individ. Så tack, tack till er mina älskade för att ni gett mig möjligheten att snöa med löpningen.

Foto William Mickelsson