När färg blir till svartvitt, till minnet av Selma. Altid älskad, aldrig glömd!

Till minne av Selma.
Född 2006-04-19
Död 2020-01-27

 

De vackra färgerna förvandlas plötsligt till konturer av svartvita nyanser.  I en handvändning blir min drömresa till en mardröm. Skratt blir till tårar, lycka blir till sorg och plötsligt kastas hela livet omkull. Så känns det när man förlorar någon man älskar.

Visste jag här att det var vår sista sommar?84994219_3045804695452582_8709640291226746880_o (1)

Visste jag här att det var vår sista sommar?

 

Det spelar ingen roll om det är en människa eller en hund.  Kärlek är att älska villkorslöst och när man förlorar gör det ont. För mig var Selma så mycket mer än en hund. Hon var en familjemedlem som jag älskade och hade en nära relation med i nästan 14 år. Detta är till dig Selma.

Du kom till mig en solig sommardag år 2006 när jag behövde dig som mest. Jag hade då förlorat någon jag älskade och du blev ljuset i mitt mörker. Tillsammans utforskade vi livet, hittade glädjen i att springa och vi blev som ler och långhalm även om du var en tuff brud i lyxförpackning med päls. Gudarna skall veta att jag många gånger slitit mitt hår över hur envis du var. Hur du kunde äta upp mina gäster, sluka all mat som kom i din väg och hur du kunde göra matte skogstokig ibland. Men du var så underbar också. Du älskade mig villkorslöst och du fick alla som kom i din väg på fall. Alla hundar gav du trygghet för du var så trygg i dig själv.

Vi har gått igenom så mycket tillsammans du och jag och jag gjorde allting för dig. Det vill jag att du ska veta att jag gjorde även denna gång. Jag gjorde vad jag kunde. I mitt hjärta känns det så. När jag på måndag morgon kl 0500 fick veta att flyget till Sverige var 24 h försenat så var det som om luften gick ur mig för jag ville hem till dig så snabbt jag kunde men eftersom jag inget hörde på hela dagen så trodde jag att läget var stabilt. Jag hoppades att du mådde bättre och intalade mig själv det även om jag hörde oron i min mors röst då och då.

Jag glömmer det aldrig meddelandet då jag förstod.

Förstod hur illa det var. Kanske var det också här jag insåg hur dålig min älskade hund var och hur maktlös jag kände mig. Jag skulle ha varit hemma nu och fått spendera de sista timmarna med henne. Stryka hennes mjuka päls och ge trygghet till henne. Men jag befann mig på andra sidan jordklotet. Planet var 24 h försenat och jag satt och åt middag tillsammans med min nyfunna vän, vår sista måltid ihop och jag skrattade och var glad. Blir arg på mig själv över at jag gjorde det just då.  Om  2 h skulle taxin hämta mig för att köra mig till flyget där en 12 h lång flygtur väntade. Jag glömmer aldrig.

Jag slutar aldrig känna. Paniken.
-Jag åker in med Selma akut nu.

Orden kom från min syster. Det tog 1 minut så ringde jag upp. Jag hörde direkt på hennes stämma att nu var det allvar. Jag grät, paniken kom över mig.

-Jag betalar,  sade min väninna. Gå upp du till rummet.

Jag gjorde som hon sade. Jag lämnade allt . Allt jag ville var att vara närvarande men hur jag  än ville så kunde jag det inte. Jag lade mig ner på sängen. Väntade. Det skulle ta minst 45 min för dem att åka med henne till Kalix och veterinärstationen där. 45 min känns som ett år när du är orolig. Jag väntade och hann säkert ringa dit 5 ggr och prata med min mor. Hon grät. Jag grät. Där i baksätet låg min hund och mådde dåligt. Hade hon ont? Saknade hon mig? Var hon rädd? Tankarna var många. Smärtan var total. Otillräckligheten att inte finnas där just i detta skede.

Så blev det dags för mig att kliva in i taxin. Jag skulle missa flyget annars om jag inte kom iväg. Jag hade precis satt mig när telefonen ringde. Det var min syster.

-Du ska få prata med veterinären sade hon.
Jag tog ett djupt andetag. Rusade ut ur taxin och fram till Annelie, min nyfunna vän som varit ett så stort stöd. Jag förstod vad som skulle komma. Jag ville inte vara ensam nu.
Det gäller Selma sade veterinären med en djup stämma och jag anade oro i hennes tonfall. Selma är i et riktigt dåligt skick och vi tror inte att hon kommer klara natten tyvärr. Jag förstår att det är jobbigt för dig sade hon men i det läget som Selma befinner sig i nu så är jag osäker att hon kommer överleva till du kommer hem och jag sr ingen annan lösning än att låta henne somna in.

Jag svalde och kände hur tårarna kom i fatt mig. Mitt i all panik höll jag mig ändå lugn. Jag vill att ni gör vad ni kan sade jag, för jag vill hinna hem. Jag vill vara där när hon tar sitt sista andetag.
Vi kan prova sätta in smärtstillande sade veterinären men jag kan inte lova att hon kommer klara det ändå.

Mitt hjärta brast. Så mycket panik, smärta och otillräcklighet över att inte kunna vara där. Att inte veta om jag gör rätt. Min hund, mitt allt, min livskamrat. Taxiresan som följde var jobbig. Jag ringde till mina vänner Johan och Karin, ringde Lars Erik  säkert 5 gånger och grät konstant. Jag kände paniken samtidigt som jag hade hopp. Kanske var det inte så illa. Herregud hon var ju pigg när jag åkte. Kanske skulle hon piggna till nu. Jag hoppades in i det sista. Hoppet är det sista som överger oss.

Vår sista jul tillsammans.

 

Anlände till en stimmig flygplats fylld av människor. Allt jag ville var att komma hem snabbt men jag visste att så inte var fallet. Människor med munskydd överallt pga Coronaviruset. Jag såg dem inte, hörde deras röster men jag var i min egen bubbla av smärta.. Människor som inte förstod hur ledsen jag var. De tittade på en gråtande Johanna som om jag varit en sjuk person men ingen agerade. En kvinna gav mig en servett, en annan en mjuk blick men många vände bort huvudet. Här var jag ensam med min sorg. Jag lät tårarna komma samtidigt som jag samlade all min styrka och lyckades med forcerade men stadiga rörelser ta mig fram och genom alla de kontroller som skull göras. När jag var inne i vänthallen så satte jag mig ner i en bar och försökte hitta det lugnaste stället jag kunde bort från alla människor. Då ringde telefonen. Det var min syster.
Selma var nu  dålig att hon inte orkade stå på benen och trots att de gett henne stark smärtlindring och hon piggnat till så hade det redan gått ur kroppen på henne.

I samma veva bröt jag ihop medan jag sade att hon måste få somna in med gråten i halsen. Jag visste att det var det enda rätta. Jag ville inte att hon skulle behöva ligga helt ensam på ett djursjukhus med smärtlindring som kanske inte hjälpte och väta på mig och så skulle hon ändå kanske dö i från mig. Hon måste få somna. Det skar i mitt hjärta men jag hade fattat ett beslut. Det värsta jag gjort.

Mitt på en stimmig flygplats somnade min hund Selma lugnt in. Med sig hade hon min mor, min storasyster som strök och pussade henne lugnande och berättade för henne hur mycket jag älskade henne. De sade att jag var med henne .   Jag var med hela tiden genom telefonen och jag lovar säga att detta är det värsta jag någonsin gjort. Nu sover hon sade min syster. Nu är hon en ängel och busar på de gröna vidderna tillsammans med sina andra hundvänner.
Resterande timmar var fruktansvärda. Jag skulle nu ta mig till gaten för att inte missa flyget men just nu sket jag i det. Jag hade lika gärna kunnat stanna kvar här för vad hade jag att åka hem till så kändes det.

Jag skakade av frustration och sorg och tårarna rann så strilande att det sved på mina kinder. När jag gick ombord på planet mot Luleå var det nästan 24 h senare och all glädje jag kände över den resan jag haft som gett mig sådan lycka och inre frid kände bortblåst.

Varför varför varför tänkte jag om och om igen men försökte intala mig att jag behövde denna resa och att jag gjort vad jag kunde. Selma visste att jag älskade henne och jag kunde inte rå för att hon insjuknade just nu men det kändes så förbaskat orättvist.
Minuter blev till h och när flygplanet släckts ner och maten kommit ut somnade jag av utmattning men vaknade bara kort därefter i panik. Kvinnan bredvid mig i flygplanet strök min hand och talade lugnade till mig stora delar av denna resa. Ibland blir jag förvånad över hur mycket fantastiska människor vårt samhälle innehåller. Tack vare dig kunde jag klara denna utmaning.

11 h och 35 minuter senare landade jag i ett kyligt Luleå. Jag möttes av en vän som tagit ledigt från jobbet för att vara med mig. Jag var så trött, hade inte sovit ordentligt på 2 dygn samt att jag var utmattad av all sorg, alla tårar och så svullen i mitt ansikte att jag knappt kände igen min spegelbild. Att komma hem var jobbigast och att se hennes rosa bädd, alla hundhår, hitta tussar från henne, känna lukten från hennes halsband och att känna hennes närvaro fast jag visste att hon aldrig kommer att möta mig igen. Jag såg bilden från sista gången jag såg henne när jag åkte upp till Överkalix för att lämna henne. Vår korta promenad när hon drog i kopplet och visade en alerthet som gav mig hopp. Hur hon vaktade på mig när jag skulle åka men slutligen vände på huvudet och gick in till min mor i köket så jag förstod att nu kunde jag åka. Det var sista gången jag såg henne. Det är än idag svårt att ta in och jag vet inte om jag förstått det ännu.

Mamma och Selma bara 1 månad innan hon somnade in. Här var hon ännu pigg.

Jag hade aldrig i min värld kunnat tro att hon skulle lämna mig medan jag var borta i en annan del av världen men vi vet inte allt och det kanske är bra. Selma var mycket dålig och jag har i efterhand prata med veterinären på Evidensia som träffade henne sista gången. Han tror att hon hade mycket stor smärta och troligen metastaser i kroppen. Det hade inte gått att rädda henne och det hade inte varit rätt mot hunden. Jag gjorde det enda rätta även om jag önskar att livet varit lite snällare mot mig och låtit mig hinna hem till henne.
Någon skrev på Facebook att det kanske finns en mening med detta och att hon ville bespara mig smärtan av att ta ett riktigt farväl med min bästa vän och jag tänker att det kanske var så. Den här hunden var så klok och hon älskade mig villkorslöst. Hon kändes många gånger som en människa för hon kunde läsa av mig som en öppen bok. Var jag ledsen slickade hon mig på huden och försökte ta bort min smärta. Hon vaktade på mig när jag hade herrbesök hemma och ville alltid vara i centrum. Hon förstod kanske inte hur älskad hon var . För mig var hon alltid nummer 1 och med henne i mitt liv var fredagmyset komplett. Hon var min första springkompis, fick mig att älska löpningen och kunde springa i timmar med mig. Selma var en fantastisk hund på många sätt och ni som träffat henne vet.
Det är många som hört av med fina kommentarer om Selma. Jag har läst varenda en av dem men inte hunnit svara men ni som skrivit skall veta att det värmer i all sorg.
Att gå igenom en sorg är tungt men jag vet att det är nödvändigt. Att gråta är en del av att läka och det är enormt viktigt att få prata med människor om det. Jag beundrar er som vågar göra det och visa att ni finns för mig och det gäller generellt i vårt samhälle. Man skall inte vara rädd att visa sig när någon går igenom en jobbig period.

Selma och Johan. Hon älskade alla mina vänner som älskade henne tillbaka

Selma älskade livet och att simma

Nu har det gått 4 dagar sedan Selma somnade in. 4 dagar av tårar och med tårar men också av stunder när jag ser på bilder och minns allt det fina vi hade ihop. Jag känner en sådan stolthet över att just denna vackra vovve var min och att vi fick dela nästan 14 år tillsammans och gå igenom så otroligt mycket tillsammans. 14 år är en lång tid hos en hund och jag vill tro att hon kände lycka under dessa år och att hon inte behövde ha ont så länge. Selma dog av ålderdom och jag vet att jag inte kunnat göra mer. Min syster och min mor tog de rätta besluten även om det så klart finns många tillfällen när jag undrar om jag kunnat göra mer och om det gått att få henne at överleva till jag kom hem. Det som är värst är just att jag inte hann hem. Jag hade så gärna velat vara där och hålla om henne som jag gjorde när hon kom till mig som liten valp bara 8 månader ung. Men livet är som det är och vi kan inte påverka allting.

Med tiden kommer styrkan tillbaka och någonstans är jag stolt över den styrka jag haft under dessa dagar. Jag hämtar kraft i den underbara resan jag faktiskt ändå hade. En resa som inneburit så mycket positiva aspekter som jag kanske inte uppskattar nu men som jag kommer se snart när den värsta sorgen lagt sig. Färgen på min solbruna hud vittnar om att jag haft bra dagar men sorgen i mina bruna ögon går inte att ta miste på. Löpningen hjälper mig att hantera sorgen och jag tror att det är viktigt att låta det ta tid. Det måste få ta tid att sörja.

Du Selma var en underbar hund och du är och kommer alltid vara så otroligt älskad och i ett djupt minne bevarad.

Din matte.

Jag älskar dig.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s