Tomheten som infinner sig direkt jag sätter nyckeln i låset, öppnar dörren och konstaterar att den mardröm jag lever i inte kommer få mig att vakna upp och inse att det just bara är en dröm. Det är inbyggt i mig att jag skall skynda mig hem till dig för att du är ensam. Jag springer hemåt och inser i samma veva som klockan slår över till mörker att jag inte har något att skynda mig hem till längre.

Det gör inte lika ont även om jag vet att det alltid kommer göra ont. För evigt saknad, aldrig glömd. Den som inte fått uppleva kärleken som en hund kan ge är en mycket fattig människa var det någon som sade en gång och jag kan inte annat än hålla med.

Trofasthet, kärlek och att alltid ge allt!

Jag ser bilden av dig på den ekfärgade bänkytan och det känns som om du skulle legat på din plats i lägenheten och tittat på mig med dina stora bruna och kloka ögon.  Med ens tänder jag ett ljus, tittar in i dina ögon och sluter mina ögon.  Du är med mig och det gör inte ont längre, men det kommer aldrig att kännas som när du mötte mig med den viftande svansen som gav kärlek i alla stunder när jag behövde lyftas upp. Spelar ingen roll vilket humör jag var på . Du var alltid glad.

Ljuset för dig brinner var dag.

Ikväll när jag sprang hem från jobbet var det kallt. Månen är på väg att bli hel och stjärnorna gnistrade i kapp med den frusna snön som omgav mig denna dunkla tisdagskväll efter en trevlig arbetsdag på en plats där jag känner mig behövd. Jag minns alla våra löppass ihop. Tidiga mognar före jobbet och sena kvällar i månens sken. Efteråt var vi lugna tillsammans som två drogmissbrukare som upplevt adrenalinets kick.

Jag letar efter ett tecken, vad som helst för att förstå att du är med mig Jag tittar upp mot himlen men ingenting händer. Jag springer vidare hem mot tomheten . Jag vet att det kommer ett tecken snart . Jag vet att du finns där uppe någonstans och att du är med mig.

I hjärtat. Även när jag springer ensam i mörkret och i kylans grepp.

Det har gått 1 vecka utan Selma. En vecka av tårar, sorg och ögonblick fyllda av skuld. Kunde jag gjort något annorlunda? En vecka som fått mig att inse att jag alltid alltid alltid kommer älska dig mest av alla för du var en sådan fantastisk varelse. Men jag har också insett att jag vill ha fler hundar som du även om ingen någonsin kan ersätta dig och fylla just det tomrum du lämnat!

 

I samband med din död lade jag allt fokus på dig så klart och så naturligt när sorgen kastas i vårt ansikte. Jag  glömde bort mig själv och den fina resan jag faktiskt gjorde innan du så hastigt insjuknade och fick somna in. En resa jag behövde för mitt eget välmående efter en känslosam höst! Just i den stunden när du inte längre var hos mig kände jag att livet var orättvist och jag kunde inte förmå mig att känna glädje över resan. Nu i efterhand vet jag att det är just den som gett mig den styrkan jag har nu när du inte är med mig. Styrkan att hantera sorgen bättre. Jag tror att det är vanligt att man känner så just då och att man behöver få lite tid att smälta det som hänt för att ta in det andra som följer med. Först är det svart och sedan kanske man kan se färg mitt i det mörka. Det finns inget rätt eller fel utan detta är helt och fullt mina egna tankar baserade på mina erfarenheter.

Thailand

Det började med att jag sökte ett jobb inom en myndighet i Luleå i samma veva som jag bröt upp från en relation och kände mig less på min arbetssits . Jag har känt under flera år att jag stått och trampat inom läraryrket och nu var jag redo att börja jobba med något annat. När jag fick veta att jag fått tjänsten och skulle börja den 3 februari så bokade jag den resa jag drömt om sedan 2016 när jag sedan var på plats i de leende människornas land. Det skulle bli både träning inför mina mål 2020 när jag ska göra vad jag kan på de längre distanserna, men även avkoppling och njutning.

Dagen när jag lämnade dig så visste jag att jag gjorde det med vetskapen om att du var lycklig. Du vände dig om och gick in i köket till min mor. I samma veva stängde jag dörren till dig och kände en värme i mitt hjärta över att jag visste att du hade det bra och det vet jag att du hade under hela den tiden jag var borta. Jag tror inte att du kunnat ha det bättre någonstans. Snart skulle jag vara hemma igen. Jag visste inte då att det var sista gången jag såg dig.

Resan bar till Thailand och tidigt en morgon landade jag i Phuket, staden jag inte varit till sedan jag var litet barn och reste med mor och far. Jag kände direkt att jag skulle trivas här . Efter några dagar av känna av området hittade jag ett litet hotell som var otroligt mysigt med utsikt mot stranden.  Jag somnade var kväll till ljudet av havets sus och vaknade med vetskapen om att detta skulle bli den bästa dagen.

 

 

När jag satt på balkongen och hörde vågornas brus och såg solen gå upp så kände jag en lycka och ett tillstånd av harmoni Totalt blev det 14 sprungna mil 1a veckan i både solens upp och nergång.

 

I samma veva lärde jag känna dig Annelie. Du kom in i mitt liv som en trygg och bubblande pelare att både luta sig mot och lita på.  Tillsammans lämnade vi det geuint mysiga strandhotellet och reste vidare 22 km till Ravai där vi fann paradiset i egen hög person. Här kunde två individer med olika bagage dela självständighetens nyckel och utforska livet tillsammans i djupa samtal och Processo  i solnedgången efter svettiga träningspass. på olika sätt. Här fanns något för oss båda och vår lycka gick inte att ta miste på.

Tillsammans fann vi enkelheten, delade det gemensamma i att livet är fantastiskt när man vågar ta seden dit man kommer och vågar lämna tryggheten där hemma och resa i väg helt ensam till det land där du kan sitta i timmar och titta ut mot havet utan att ens fundera på vad du ska göra sen.

Livet i Thailand är ett liv som inger frid och harmoni, Ett liv jag behöver och som jag verkligen behövde just då! I det ögonblicket framkallades tårar av glädje för att det enkla och det vackra är så nära oss bara vi vågar  öppna ögonen.

Många mil löpning har det blivit, möten med människor som vågar säga saker som gör att du  ( i detta fallet jag då)växer som människa och får dig att förstå att mycket av det du haft där hemma inte är är värt att hålla fast vid längre, Du får perspektiv och med distansen mellan två kontinenter och länder med så olika kulturer för nya insikter. Som vanligt känner jag en otrolig tacksamhet över att just jag blev löpare.

Mitt i alla sorg så vågar jag idag säga att jag känner tacksamhet över att jag åkte. Livet är så kort och vi måste våga ta steget fullt ut. Ingen vet vad som händer i morgon och kanske är det tur. Man kan inte gå omkring och välja bort saker heller för att att man är rädd att det ska hända en anhörig något. Tänk så många gånger vi väljer bort det som vi faktiskt kunnat välja till.

 

Mitt sätt att hantera sorgen efter Selma är att skriva av mig. Det hjälper mig i min bearbetning,  för den måste få ta sin tid.  Hur märkligt det än kan låta så känner jag att jag vill ta tag i skrivandet igen och vara mer aktiv här på vindenmotkinden. Jag har bestämt mig för att skriva här igen om min stora passion i livet, nämligen träningen och vägen mot ett liv med balans och att må bra och göra det jag älskar, nämligen att springa. Det jag började med den dagen min vovve var 1 år . Tack vare dig Selma.

Med dessa rader sätter jag punkt för denna gång. Här hemma brinner ljuset för min älskade Selma som är med mig i varje steg jag tar. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och fäller en tår. Kanske kan jag hjälpa någon annan att låta känslorna få komma ut och att det inte r farligt att vara ledsen. Det finns inget annat sätt. Låt tårar rinna,  men res dig sedan upp och gå vidare.

 

Hitta platser där du kan andas och fylla hela din kropp med ny energi som jag gjorde på denna plats.

Och på denna .