Att välja det positiva före allt annat…

Sorg. Tårar. Glädje. Skratt. Här. Nu.

Jag tror att jag alltid varit en tänkande individ från det att jag var liten tös och hade mina dagböcker som jag bara älskade att skriva i. Jag brukade stänga dörren till mitt rum och plocka fram boken som jag gömt på ett säkert ställe i rummet. Ja inte för att någon skulle fått för sig att läsa den =) utan bara för att jag gillade spänningen med ett gömställe.

Där satt jag sedan och skrev och dekorerade det jag skrev i färg med tjocka och smala bokstäver. Fakta blandat med poesi redan som liten flicka. Idag finns det tonåringar som inte vet hur man skriver en text i dagboksformat. Det tål att funderas över.

När jag skriver är jag alltid ivrig, ja nästintill lite speedad, innan jag kommit igång. Sedan flödar det bara och bokstav på bokstav fyller pappret eller skärmen. Jag tror att det är lättare att skriva när man är känslomässigt emotionell som jag och kan visa känslor väldigt lätt.

Glädje, sorg, stress, avståndstagande. Ja allting syns väldigt tydligt på mig och jag tror att jag alltid haft lite svårt för att ljuga om hur jag mår eftersom att hela jag så tydligt utstrålar hur jag känner mig, för de människor som känner mig bäst.

Jag funderar om livet som det ter sig för ögonblicket och för ögonblickens utbyggnad av någonting som kanske kommer kunna bli en tidsperiod av glädje, eller av sorg beroende på hur jag väljer att agera. Sorgen av att ha förlorat min älskade vovve är naturligtvis stor men hur hanterar man de känslor som kommer så fort jag påminns?

Idag när jag skulle byta om för att springa hem från jobbet dök det upp en bild på min Facebook från ett filmklipp med Selma som jag tog för 2 år sedan. Hon var lika levande som hon var veckorna före jag lämnade henne och såg henne för sista gången. Jag grät på vägen hem, men det gör inte lika ont ty i mitt hjärta är hon med mig.

Jag tänker på kärlek och på hur känslan av att tycka om någon kan få en att bli så lycklig så glad och hur min syn på kärlek ändrats sedan jag blivit äldre. Kärleken gör mig fortfarande upprymd och harmonisk och jag drömmer fortfarande om ett sagolikt vackert bröllop där jag får se min mors ögon tåras av glädje och stoltheten i min fars ögon som uppenbarar sig när han ser mig skrida in i min enkla men vackra klänning som framhäver mina starka färger .

Ja jag drömmer. Klart jag gör det för vad vore livet utan drömmar? Jag tänker på osäkerhet och på svek och hur vi lär oss vilka människor som är värda att ha i våra liv och hur vi kan välja att använda människor till olika saker. Vissa individer trivs vi med direkt medan andra kommer det aldrig att klicka med och det är bra att kunna reflektera över detta för att undvika att spilla onödig tid på dem som inte förtjänar det.

Jag tänker på hur livet ter sig och vilka tvära vändningar det kan få. I samma veva som du gick bort började jag på et nytt job där jag bara efter 1 vecka känner mig både accepterad och omtyckt.

Jag har fått 11 nya arbetskamrater som börjat samtiigt som jag och på hela avdelningen finns det nästan tresiffriga kollegor som alla gett det bästa välkomnandet. Att lämna något gammalt som inte varit bra, för något nytt som kan bli helt underbart är jädrigt coolt och jag är både stolt och glad att jag fick den möjligheten för att jag helt enkelt vågade ta chansen när den dök upp .

Tänk vad många människor som aldrig vågar ta chansen att lämna, eller att starta. Tänk hur många som nöjer sig med något halvdant för att de inte vet, eller vågar föreställa sig hur bra det skulle kunna bli.

Jag har sprungit 85 km i veckan måndag till fredag bara genom att ta mig till mitt arbete. De första dagarna var det minus 17 men de senare har det varit så bra förutsättningar att jag är glad att jag lever i denna del av Norrbotten där vi har vinter, snö och även 4 årstider. Mina kollegor har redan anammat min livsstil och är både imponerade och inspirerade när jag kommer till jobbet iklädd följande mundering.

Jag tänker ofta på hur livet ger oss möjligheter att välja våra tankar. Varje kväll när jag kommer hem så tänder jag ett ljus för Selma. Detta ljuset skall få brinna så länge jag kommer ihåg det. Detta ljus påminner mig om den fantastiska hund jag hade förmånen att få dela 14 år tillsammans med.

Vi har alltid mer än ett val. Antingen kan vi gräva ner oss och sluta leva eller så kan vi fortsätta leva som de vi mist, hade velat att vi skulle gjort. Tack vare löpningen kan Selma vara med mig hela tiden för det var ju med henne jag upptäckte hur underbart det är att springa. VILKEN FRIHETSKÄNSLA DET GER och hur mycket man får tillbaka.

Så även om jag tänker mycket så är jag glad att jag gör det för att självreflekterande ger nya möjligheter. Hade det inte varit för det hade jag förmodligen ännu suttit kvar i ett klassrum i ett yrke jag egentligen aldrig varit riktigt hemma i.

Läraryrket har sina fördelar men det finns en anledning att många väljer att lämna . Jag är en av dem som vågade och det är jag så glad över. Det känns som om det fanns en mening med det också. Trots att jag inte har Selma kvar i livet så tror jag att det finns en mening med den styrkan jag hann få rån min resa och den glädje jag nu får från de utmaningar mitt nya jobb ger och de skratt jag delar med mina nya kollegor.

Jag ser hoppfullt på livet. Jag ser glädje i min egen spåkula och jag gråter inte längre dygnet runt över det jag saknar utan istället minns jag det jag älskade. Jag gläds över mina vänner, min träning och allting som jag känner tacksamhet för.