Nu var det ett tag sedan jag skrivit här på bloggen. Det har hänt en del i mitt liv sedan sist , på gott och ont så därför tänker jag att detta inlägg blir en nystart för både mig och bloggen. Som alla kanske inte vet så förlorade jag ju min själsfrände och vovve Selma i januari 2020 .

Vi fick 13 år tillsammans och tack vare henne hittade jag kärleken för att springa. Hon somnade in medan jag sprang fram på en överfylld flygplats i Phuket i väntan på att ett försenat flygplan skulle lyfta och ta mig hem. Mitt bland trängsel och munskydd i inledning av en ilsken Pandemi, var jag tvungen att fatta det jobbigaste beslut jag någonsin tagit, att låta henne somna in. Flygresan hem var hemskt, ja jag grät om vart annat i 11 timmar.

När jag landade var jag som ett kolli, rödgråten och tärd, men någonstans tror jag livet har en mening. Nu vilar hon i en urna här med mig och jag känner hennes värme var kväll när jag håller handen mot urnan och säger god natt.

Så började jag mitt nya jobb och för första gången på länge fick min arbetsvardag en mening och mitt liv nya rutiner som fick min träning att börja gå bättre. Jag älskar att ha rutiner och att starta dagen med träning före jobbet med ett mål passar mig bra.

Trodde aldrig ett heltidsjobb skulle göra träningen roligare. Men rätt jobb gör mycket för måendet. Arbetskamrater som är fina och att inse att jag faktiskt är bra på något och tycker om mitt jobb som Arbetsförmedlare. Att hjälpa människor att hitta ett arbete mitt i en Coronapandemi är inte det lättaste när Sverige flödar av arbetslösa människor och arbeten är något man ska vara tacksam för att man har har ändå fått mig att inse att tacksamhet ibland är underskattat.

Ja så var det ju det här med Corona. Att plötsligt inse att människor insjuknar radikalt som är fullt friska medan en del inte har symton är liksom ett spel med livet och ett spel i galleriet. Hur man man veta ? För det kan ju inte. Nu gäller det att vara smart och att verkligen ha respekt för det som troligen kommer stanna i vår värld länge.

Alla tävlingar ställs in medan formen blir allt bättre och de nära och kära får sitta instängda med risk att insjukna. Fuck Corona, ja jag menar verkligen inte ölen utan det förbannade viruset.

Mitt i allt elände hittar jag en ny glädje i både livet och träning. Träningen går allt bättre och jag har hopp att återigen kunna leverera fina resultat på elitnivå när inte allting ställs in. Till dess får man springa långa långpass med bra sprutt i steget och ordna träningshelger med vänner fyllda med bubbel.

Målet det blir i augusti när jag skall springa 90 km Hemmavasan som motsvarar det mål jag skulle haft i augusti i form av Ultravasan 90.

Livet må vara som det är och känslor styr man inte över. Älskar vi så skall vi hålla inne med känslor och är vi i sorg så ska vi låta tårarna rinna. Mår vi bra kommer det visa sig i våra ögon medan det kommer spegla sig i hela vår vardag om vi inte gör det. Jag tror ändå att allt har en mening och att den som inte slutar tro kommer se att det lönar sig i slutändan.

Våga bryta mönster, våga ge dig in i något nytt och sluta inte tro på dig själv om du har en passion. Du kommer inte ångra dig, för du ångrar bara chanser du aldrig tog.

I helgen som var åkte jag upp till mina hemtrakter i vackra Överkalix där jag en gång i tiden startade mitt liv som löpare. Här har naturen alltid lite extra vackert sken och solen är lite eljest. Här ler träden mot mig och varje stig öppar upp sig så jag kan dra på i kurvorna utan att tappa fart.

Uppförsbackarna jäklas lite men inte mer än att de får mig att tro på mig själv när jag levererar i de många tuffa backarna. I den kommunen jag en gång tappade mig själv kan jag åter hitta mig själv och låta själsfränden i mig få ny fyr.

Bjuder på lite bilder och hoppas att vi ses snart här på bloggen. Med hopp om en framtid som blir lite mer än vad stjärnorna spådde och att Coronan som smakar mumma kommer vinna över den andra.

ADIOS!