Virtuella Hemmavasan 45

Så glad att jag valde att ställa upp på denna virtuella tävling. I ordets rätta bemärkelse vet jag inte om jag kan kalla det tävling. Tävling är för mig nervositeten, uppladdning, nummerlappen, att lägga sig tidigt, springa med andra och dela med andra och ge sitt allra bästa. Att lyckas, eller inte men ändå vara nöjd av att vara en av tusentals som kämpat mot sitt stora mål.

Som på bilden nedan, på riktiga Ultravasan när jag sprang in som tvåa och togs emot i Vasaloppet målet med en jublande publik. Det får mig ännu att rysa. Klart att tävlingar inte måste baseras på snabba tider men ändå så är tiden till mållinjen just där och då det som är avgörandet . Att göra det just där och lyckas så väl.

Ändå blev Virtuella Hemmavasan 45 så lyckad. Jag tävlade inte mot andra, utan bara sprang på känsla och det kroppen ville dagen till ära i enighet mot en fart att hålla på 6 h. Den träning jag ägnat mig åt senaste månaderna har fört mig framåt och på länge ser jag motiverat på löpframtiden trots ovisshet om Corona och inställda lopp. Målet var 4.40 fart kontrollerat men det gick bättre än så. Så bra att jag är motiverad mot att se hur långt mot 7.5 mil jag kan komma på ett 6 h. Race.

Kvällen innan firade jag min semester med en vän. Vi åt en god pizza, drack någon öl öch njöt av sommarens ljumma kväll.

Morgonen därpå vaknade jag hyfsat utvilad. Fick dock inte i mig knappt något frukost då magen signalerade rejäla IBS känningar. Tog ett glas samarin och satte mig ute på balkongen . Kände lugnet och laddade batterierna. Pizza är tydligen inte min mat för magen reagerade med bakslag mot den fantastisk knapriga och goda degen.

Jag i mitt springaressä

Klockan 8.10 typ startade jag. Kände direkt att benen var pigga. Allt bara flöt på. Snabbare än mina vanliga långpass men med bättre feeling. 1a 15 km gick på 1.05.30 men jag kände mig ändå i bra fas. Tänkte att jag sänker farten senare. Hittar en jämn fart som inte sliter.

Vid dryga 15 km träffade jag på Lars Erik , den rullskidrande mattematikproffessorn som åkt över 70 Vasalopp. Vid 75 års ålder ännu still going strong. Han och jag åkte/ sprang jämsides ett tag. Han peppade mig innan jag sprang vidare på färden.

Strax därefter bestämde jag mig för att den rutten jag precis åkt var bra att springa så jag bestämde mig spontant att köra resterande 3 varv där. Berättade om rutten för min kompanjon som på cykel servade mig och så var varv 2 påbörjat. Allting kändes ännu lätt och solen värmde min hud precis lagom. I ordets rätta bemärkelse LÖPNING NÄR DEN ÄR SOM BÄST!

På väg mot halva distansen.

Plötsligt var 30 km gjorda på 2.13 och maran närmade sig. Passerade de 42 km på 3.15 och då hade jag ändå pratet med mig och lät klockan rulla medan jag unnade mig någon kort ståvila här och där.

Sista 5 km flöt på fantastiskt och när jag efter 45 km var i land var det en fröjd för sinnet. Endorfinerna bubblade och jag kände mig stolt över att ha tagit mig igenom denna utmaning med så bra känsla, ett kvitto jag inte trodde var möjligt för 2 månader sedan.

Firade med grannarna som cyklat hemmavasan 90 km.

Löpning gör mig lycklig och levande. En dag att minnas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s